Redhead on tour

För en vecka sedan gick mitt plan hem till Sverige, jag tog mig inte ens ner till piren för att ta båten mot flygplatsen. Packat och klar stod jag och väntade på att han skulle komma och åka med mig till flyget, men det gick inte, jag kunde inte.. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer kunna lämna det här stället, speciellt nu när jag inte har någon hembiljett.

Men jo, allt är inte guld och gröna skogar här jämt, allt är inte positivt och de rosa molnen jag oftast går på försvinner ibland. Förståelsen för andra människor är ibland svår och speciellt när man är av olika kön. När man då också är två personer med två helt olika kulturer, religioner och språk blir det tufft ibland. Men för att förstå varandra måste man leva i den andre personens vardag ett tag, se hur denna lever.. Jag har gjort det ett tag nu och förstår, men han kommer aldrig förstå mig, inte om han aldrig sätter sin fot i mitt land, med min familj, mina vänner, min vardag, mitt liv.. Han kan försöka och jag kan berätta men han kommer aldrig förstå till 100%...

Regn, vind, storm och åter massa regn. Hade detta varit för två månader sen under min backpackingresa så hade jag svurit åt gudarna och dansat för att få solen tillbaka. Just nu gör det inte så mycket, jag är inte här av samma anledning nu som då. Jag är inte gjord av socker och när regnet kommer blir alla genast kall och vi kurar ihop oss för att ge den värme vi har, största delen kommer från hjärtat.

Kreativiteten flödar men blir inte så sysselsatt som den borde, då sätter den sig i huvudet och tankarna går hit och dit, virrvarr av tankar, åsikter och känslor. Hjärnan och hjärtat samarbetar allt för sällan. Det den ena tycker är fel tycker den andra är världens bästa ide, precis som med människor. Men hur rolig vore världen om vi alla var likadana? Tyckte och tänkte likadant? Enligt mig vore det inget vidare alls, även om man ibland skulle önska att det var lite så när förståelsen för andra människor inte riktigt finns.

Här sitter vi alltid en klunga människor, minst fyra stycken och diskuterat livet och allt runtomkring. Vi kan sitta i timmar vid frukost för att sedan möta upp några fler för lunch och fortsätta konversationerna. Jag älskar det, jag älskar att ta del av andra människors livshistoria och att sedan dela min med andra. Oftast slinker en eller två öl ner och vi avslutar inte dessa konversationer förän sent, runt midnatt. Alltid på samma ställe. Stället vi alla trivs bra på, där det sprids så mycket värme och glädje, där jag faktiskt blivit erbjuden att jobba och delta i att sprida deras värme, där jag kan sitta i timmar och bara titta och le.

Ja, det är stället där han jobbar. Han som en gång snurrade till hela min värld, han som dök upp från ingenstans i mitt liv, när jag hade helt andra planer och idéer. Som fortfarande snurrar till det en hel del för mig och mitt virrvarr av tankar och känslor.. På gott och ont. Kanske lever jag i en bubbla, en fantasi just nu men jag tänker leva i den så länge jag kan och i denna bubblan kan jag sitta och njuta av hans leende, ögon och värme i timmar, för alltid!

Solsken i Bangkok, solsken i krabi så jag pustade ut lite.. Skulle allt bara bli skräp så hade jag vädret med mig och jag kunde ligga på stranden var dag, äta gott och träffa mina vänner på kvällarna. Så stannar bussen i Ao Nang, inte långt kvar nu och jag var pirrig men lättad att snart vara framme. Sätter mig i båten efter väntan på att vågorna ska lugna sig lite, 5 meter ut på havet, 5 meter närmare railay öppnar sig himlen och det börjar ösa ner, båtresan tog dubbla tiden och väl framme på hotellet är jag genomblöt och börjar få kalla fötter igen, vad är det jag håller på med? Now or never, nu är jag här! Mina kalla fötter försvann lite då jag fått lite sömn och fått träffa ägaren av hotellet, han sprang mot mig och gav mig världens kram och hälsade mig välkommen, en del av min klump i magen försvann.. Men jag hade det värsta kvar.

Några timmar senare när baren öppnat och jag vet att han och alla de jag känner jobbar smög jag mig ner i byn, mitt hjärta pumpade i dubbla slag och jag har aldrig varit så nervös. Hur skulle de reagera, hur skulle han reagera? Det här var verkligen ett avgörande ögonblick. Jag rundar hörnet och ser två av mina vänner på baren där han jobbar. De blir så förvånade men välkomnar mig med värme och öppna armar samtidigt som han kommer gående i hörnet på baren. Han stannar till kliar sig i huvudet och tittar på mig, det enda han får ur sig är "what?!" och sedan går han raskt mot mig och ger mig den längsta, varmaste kramen. Drar med mig in till baren och sätter mig ner och bara tittar häpet och säger saker som "I can't believe you are here, I'm so happy to see you again, are you for real, you are really here sitting next to me!". En välkomstdrink från mina vänner och vi skålar, Joi tittar på mig och säger:
"welcome home Nina"

Jag blir varm i hjärtat och lättnaden kommer över mig, jag ler och tittar på Tiff och säger:
"Yes I'm really back, sitting next to you here on Railay, I'm home"

En flygresa, 10 timmar från mitt hemland och ytterligare 4 timmar från mitt hem och den största delen av mina närmaste. Än återstår ca 2-3 timmar innan jag kommer kunna slänga av mig väskan, andas ut i mitt andra hem och tillsist överraska och krama om de människorna som är mina nära här, de som tagit en plats i mitt hjärta på olika vis. Jag lämnade en bit av mitt hjärta här för en månad sedan och som min mamma sa "lämnar du något på ett ställe betyder det att du kommer tillbaka".. Så här är jag!

Så tillbaka i landet med de leende människorna, starka maten och den knackiga engelskan. Snart är jag åter på en av de bästa platser jag vet, Railay! Denna gång utan någon av mina systrar som var med mig här tidigare, det kommer kännas konstigt.. Ibland undrar jag vad jag håller på med? Men jag vet vad jag gör, det är bara inte likt mig alls och det är en ny upplevelse på sitt vis, hur det går återstår att se men när jag är hemma igen är jag förmodligen lite mer erfaren, vet lite mer, kan gå vidare eller håll kvar och jag känner mig förhoppningsvis mer färdig och kan då fokusera på mig, mitt och alla hemma.

Jag försöker att inte tänka så mycket, inte ha så stora förhoppningar även fast jag innerst inne har det men jag är faktiskt också medveten om att det här kan bli två jobbiga, hårda veckor men det är två veckor, ingen livstid och inte heller en hel sommar/höst av bara grubblande. Nä hellre ångra något man gjorde än något man inte gjorde!

I remember tears streaming down your face
When I said "I'll never let you go"
When all those shadows almost killed your light
I remember you said "Don't leave me here alone"
But all that's dead and gone and past tonight.

Just close your eyes
The sun is going down
You'll be alright

Det har nog aldrig hänt förr, denna vilsenhet som dykt upp..

När saker inte riktigt blev som man trott och väntat sig. Egentligen små, små ting men alldeles lagom stora för att tappa modet för en sekund, ledsna och undra.. Inte tillräckligt stora saker för att kasta telefonen i väggen, slå huvudet i kudden och skrika m.m. Men ändå något att reagera över, SUCK!

Några dagar i stora staden fylld med kära återseenden, mormors historier och mat, strosande i solskenet, kaffe på ett mysigt fik, viktiga ärenden, återseenden som inte blir av, vänner jag saknar och inte hinner se, svar på funderingar, långa samtal med kär vän och mer funderingar. Beslut.

Detta ledde mig hem till byn en lördagseftermiddag, tåg, telefonsamtal om livet, middag med människor som får mig att känna mig delaktig, åter kära återseenden med vänner och familj (en del av de jag håller närmast hjärtat), dans till en dj vars storhetstid var under min gymnasietid (nu var han bara en kille som gjort några låtar förr och spelade dålig musik nu), fuldans, möten med människor i en bar, fina människor, fula människor man inte bör lägga energi på. Möten som leder till samtal, oväntade samtal i fullmånens sken på en brygga med spegelblankt vatten och ord som kändes opassande men ändå utalade på helt perfekt tid och plats. Tankar om mina beslut, varför man hela tiden måste göra val och vad som då är rätt och fel. Varför måste allt vara antingen rätt eller fel? Varför måste beslut alltid leda till att man väljer något samtidigt som man väljer bort något annat?

Åter till att köra de förfriskade människorna, historier om hur kvällen var ur deras synvinkel. Fysiskt är jag där, framför ratten i bilen tillsammans med vackra människor, psykiskt är jag någon helt annanstans, själv för att finna svar på mina funderingar, för det är bara jag som kan finna mina egna svar.. Ta beslut.

Intryck kan göra stor skillnad, vare sig det är kroppsspråk, möten eller ord ur en telefonlur där samtalet kommer från andra sidan jorden, där solen just går upp och en ny dag gryr medans min dag just slutar till ett sken av en fullmåne och ord som faktiskt berör (förbjudet eller icke), ord som inte kommer från landet där solen just går upp, där de förväntas komma ifrån. Nej inte därifrån utan från personen som står bredvid mig, i landet där dagen nått sitt slut och fullmånen skiner starkare än någonsin och speglar sig i det stilla vattnet..

Har något jag borde berätta, men väntar med det.. Ett beslut jag tagit, något jag känner att jag måste göra. Min familj och de närmaste vet, jag är nog inte redo att släppa bomben här riktigt än. Vet ej varför men kanske för att jag fått endel mothugg och det är klart jag själv undrar hela tiden vad jag gör.. Men ibland måste man chansa för att vinna. Jag chansar verkligen!

Men hellre ångra något man faktiskt gjorde istället för något man inte gjorde.

Svalkar vinden, värmer solen, ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?

:)