Pick up the pieces that are left of us to find
Musik kan framkalla så mycket känslor, inte bara hos mig. Jag har låtar som kan få mig att studsa av lycka. Vissa som får mig att skratta, någon som får mig att verkligen tänka, några låtar får fram min ilska. Någon låt ger mig pepp och entusiasm. Någon låt kan få mig att stänga av allt runtikring mig. Många låtar får mig att minnas glädje, sorg, liv, hjärtekross, kärlek, tokigheter, bra tider, dåliga tider m.m. Och vissa låtar kan få mig att bli nedstämd, några få lyckas alltid, var gång att få mig att brista ut i tårar, så pass att är jag på ett olämpligt ställe för tårar får jag helt enkelt byta låt, stänga av eller lämna rummet. Konstigt hur det kan koppla så precis i hjärnan? Fast det är ju samma sak med dofter, smaker, bilder.. Alla sinnen! Men jag tycker det är lite extra häftigt att musik, en annan människas ord, en annan människas röst, någon du inte ens känner eller har någon delaktighet alls i det minnet som dyker upp kan få fram så starka känslor? Detta kan helt klart variera från dag till dag, men vissa låtar kan beröra mig i månader och år! Ibland får jag plåga mig själv genom låtar för att komma över "tröskeln" och när jag sedan en dag lyssnat på hela låten kan jag känna mig stolt, framsteg! :)
Jag kan nämna några få låtar som jag på senaste tiden tänkt på vilka känslor dessa låtar framkallar.
Journey-don't stop believing: Denna låt kunde jag inte ens höra introt till år 2011. Den var starkt kopplad till en person och jag höll för öronen eller lämnade rummet så fort den började spelas någonstans. Jag vart både arg och ledsen av låten trots att jag innerst inne verkligen tyckte om den.
Chris Medina-what are words: När denna låt kom var jag inte riktigt mig själv. Det var här krokodiltårarna till låtar startade. Jag kunde inte lyssna på denna utan att gråta, även detta 2011.
Ylvis-the fox: Efter min födelsedag och en dramatisk händelse med mina systrar så kan jag inte låta bli att le och skratta så fort jag hör denna låten. Jag fick plåga mig själv igenom låten just efter händelsen, då ville jag inte synas och ångesten var ett faktum. Nu skrattar jag åt hela situationen istället.
Veronica Maggio-17 år: Det är sommaren 2009 och Stavanger.
Coldplay-the scientist: påminner mig om en kär vän som både sjöng och spelade denna för mig. Också påminner den mig om sommaren 2011, Thailand och denna låten så gott som utspelade sig som i en film.
Chris Brown-don't wake me up: min sista utekväll på railay 2011 med en nära vän. Vi önskade denna låt om och om igen i skratt, tårar, ilska och enorm kärlek. Det tog tid innan jag kunde lyssna på den igen.
Macklemore-thrift shop: railay 2012 med Carro, iza och Kristin. Kristin sjunger ut och det enda jag kan tänka på är det, den får mig alltid att le.
Bruno mars-count on me: även dubbel betydelse. Dels 2011 när Carro hade varit hos mig i Thailand och skickade denna när jag spenderade två veckor själv. Dels när alla tre (Carro, Iza och Kristin) åkte från railay nu 2012 och trubaduren på last bar spelade denna låt, tror ni någon grät som ett litet barn?
Jessie James-who you are: iza, Trondheim och en nedbruten Evelina. Firework med katy Perry har också stor betydelse då de var början på alltihopa.
Angus & Julia Stone-Big jet plane: en tid, en person, en tillvaro hösten/vintern 2011
Jag kan hålla på i evigheter! Just nu har jag inte direkt någon låt jag absolut inte kan lyssna på faktiskt? När iza och jag bodde i Trondheim fick hon inte ens spela lugna låtar om hon inte ville ha en syster som drunknade i tårar och okontaktbar. Det gick sakta men säkert över, jag minns när jag kom på mig själv lyssna på lugn musik utan problem. Jag som älskade Winnerbäck kunde inte ens lyssna på det. Det var bara texter med lycka, ilska, tempo eller dunk.. Konstigt va! Nu sitter jag här och kan njuta av lugna låtar lika mycket som jag älskar låtar med glädje och tempo. Men som sagt, för tillfället finns inget jag inte kan lyssna på. Till och med låtarna jag nötte sönder i slutet i Thailand i april/maj kan jag nu lyssna på. I början av sommaren kunde jag inte det, okej ;).
Bruno Mars-When I was your man, Pink-just give me a reason, Rihanna-stay, Adam Sagström-hjärtats starka band, Christina Perro-A thousand years, Edwina hayes-Feels like home och Tracy Chapman-the promise.. Alla dessa gav mig ett hugg i hjärtat, klump i magen och tårar i ögonen. Nu lyssnar jag på dom som vanligt, självklart bringar de fram minnen, men inte alls på samma vis.
Jag tycker det är häftigt hur kroppen kan reagera på musik, andra ljud, dofter, bilder, smaker m.m.. Hur allt detta kan framkalla sådana känslor. Hur vet kroppen det? Vilket stort förråd med minnen vi måste ha inom oss!!
