Redhead on tour

När jag ligger där i tårar med rädsla och paník så känner jag en hand som tar tag i min hand och en som läggs mjukt mot min kind. Jag orkar knappt lyfta mina ögonlock men hör personen säga:

-Jag är här nu, jag lovar att inte lämna din sida. Det här kommer bli bra! Tipf var åter vid min sida, mitt hjärta lättade och hans ord lugnade mig, att ha honom vid min sida var så mycket värt då familj och vänner var så långt borta. Jag hade aldrig klarat mig utan honom.

Slumrade till några minuter tills de kom för att rulla iväg min säng till ett rum, på vägen upp kommer smärtan ikapp och jag får återigen be om något att kräkas i. Trots att Tipf var helt slut så var det bara han som reagerade och slängde fram en papperskorg till mig. Där och då kände jag mig lugnare. Klockan slog 05:30 när vi kommit till rätta i rummet och sköterskorna hade lämnat mig med en alarmknapp bredvid sängen, jag kände mig trygg i deras händer, Tipf var där med mig, tillslut kunde jag sova. Tror det var mest utmattning som fick mig att sova för smärtan hade inte försvunnit. Jag tror inte jag hade många timmar i helt vaket tillstånd den första veckan. Vad jag kan minnas låg jag mest i sängen och vände och vred på mig av smärtan, hur de kom in med mat till mig flera gånger och Tipf försökte tvinga i mig mat och matade mig t.o.m men bara de kom in med maten vart jag illamående och fick inte i mig mycket alls. Jag kunde inte sitta upp långa stunder, jag kunde inte ha gardinerna öppna under dagen av ljuskänslighet, jag ringde på sköterskor runt 20 ggr på en dag i behov av medicin eller hjälp, Jag klarade inte att gå Till toaletten utan Tipfs hjälp, jag klarade inte att duscha de första fem dagarna överhuvudtaget och därefter var jag fortfarande för svag för att duscha utan assitans från en sköterska. Jag grät mest hela dagarna, skrek av smärta och försökte att hålla mig från att kräkas mer. Tipf vart frustrerad för att jag inte åt, jag inte orkade duscha eller ens se dagsljuset, han visste inte vad han skulle ta sig till. Han försökte med allt, även ilska. Han sa åt mig flera gånger med ilska i rösten att jag faktiskt måste äta, slutade med att jag lade mig ner och grät som en bebis, efter några dagar utan dagsljus slet han en dag upp gardinerna och sa "ljus är bra för dig, du kan inte ligga i mörker hela tiden", slutade med att jag drog täcket över huvudet och grät som en bebis igen och fick panik för att han inte förstod och att jag inte klarade av ljuset. Så nä han var inte alltid gullig mot mig men jag förstår att allt handlade om att han ville att jag skulle bli bättre och han visste inte längre vad han skulle ta sig till. All denna tid har nog varit väldigt stressande för honom med. För att lugna mig i mitt vridande, vändande och i mina gråtande utbrott så brukade han klämma ner sig bredvid mig i min sjukhus säng och säga "Nästa vecka åker vi hem till min mamma i Krabi, du kommer vara pigg då och hon kan ta hand om dig så länge du behöver". Så jag trodde faktiskt många gånger att jag fortfarande bara skulle ligga på sjukhuset i några dagar, men för var dag som gick försvann en liten bits hopp.

De tog blodprov efter blodprov, de pratade mycket med mig om min livsstil (där många tror att jag levde ett liv fyllt av party där nere, men jag drack inte alkohol mer än vad man gör här hemma om inte mindre). De tog mig på röntgen och skiktröntgen, de frågade mig mycket om mina p-piller. Jag minns första gången sköterskan kom in till mig och frågade mig om mina p-piller, när jag berättade att jag ätit dem sen 2009 och inte haft så mycket blödningar sen dess, senast kanske 6 månader sedan. Då blev hon alldeles förskräckt och hennes ögon blev stora som paraboler. 6 månader?! sa hon och sprang i chock ut därifrån. Jag vart jätte orolig. 2 dagar senare tog de p-pillerna ifrån mig och sa att jag inte fick äta dom något alls mer. När jag legat på sjukhuset några dygn (tror jag) hade de bestämt sig för att ta ryggmärgsprov på mig, gå in med en nål i ryggraden och dra ur vätska då ryggvätskan förmodligen var alldeles för hög och då skapade högt tryck i hjärnan. Jag pratade med min familj lite och korta stunder varje dag för jag orkade inte prata och speciellt inte i telefonen. Men just efter dom meddelat och sagt åt mig att äta lite för att sen göra detta så ringde min storasyster Carro. Jag berättade för henne och grät, jag ville inte göra det här. Och Carros ord gjorde mig inte lugnare, jag minns att hon sa till mig att det gör fruktansvärt ont och det är många som säger att det är det värsta dom gjort. Tipf hade fullständigt nekat när de sagt att de ville göra detta test, jag vart rädd och antog att man kunde få allvarliga men eftersom han var så tvärt negativ till detta. Han sa också att jag inte skulle kunna gå på ett tag?! Carro sa också först nej och sa att Tipf hade rätt.. Men att jag kanske var tvungen att göra det i alla fall. Vi lade på och jag ringde upp min mamma för att berätta detta, jag tror att det mesta jag sa var att jag inte ville sedan bara grät jag. Mamma lugnade mig lite mer och sa att går det rätt till så ska det inte göra ont och det ska mest bara vara obehagligt, hon sa också åt mig att jag var tvungen att göra detta!  Så jag tröck på knappen, sköterskan kom och med tårar i ögonen så sa jag att jag var redo att göra detta.

Mamma, Pappa och Carro ville vara med på telefonen undertiden och jag begärde att Tipf skulle vara med. Tittade åt ett annat håll när de rullade in nålar och andra verktyg, de sa till mig att lägga mig efter anvisningar. På sidan i en väldigt obekväm slags fosterställning kan man säga. Tipf stod framför mig och höll med ena handen min hand och klappade mig på huvudet med den andra handen. Jag skrek från att de gav mig sprutorna med bedövning och för att inte tala om när de tröck in nålen. Jag kunde inte skrika för högt för rörde jag mig skulle det göra ondare, jag måsta alltså försöka hålla mig från att röra mig och inte göra något som kunde få mig att röra mig för mycket. Tårarna sprutade och jag kunde inte vara tyst, även om jag gärna hade velat skrika ut min smärta mer. Så fort de började trycka in nålen och jag började gråta så klappade Tipf mig bara hårdare och hårdare på huvudet. Jag fick emellan tårarna faktisk säga åt honom att vara försiktig, att det gjorde ont när han klappade sådär hårt. Men det var inte hans mening utan han var så nervös och visste inte vad han skulle göra när jag hade så ont, så han gjorde det omedvetet. Första instickningen vart fel, andra instickningen vart fel, tredje instickningen vart fel och när jag bara ville ge upp sa läkaren att hon skulle hämta en annan läkare som skulle få göra den fjärde gången. När hon kom in bad hon Tipf att flytta på sig och ställde en sköterska på hans ställe som höll min kropp i rätt läge och på en gång stack hon rätt, visst gjorde det ont då men inte lika ont som de tre första gångerna. Min vätska i ryggmärgen var alldeles för hög, den ska ligga mellan 10-20 och min var närmare 35.. Så de tömde ur en bra mängd vätska. Läkarna som lovat mig att det inte skulle göra ont och det skulle gå fort hade SÅ fel! Det tog 1 timme och 30 minuter och det är det värsta jag någonsin gjort!

Men nu var det över och jag var tvungen att ligga still på rygg i minst en timme sedan vara försiktig med mina rörelser i 12 timmar, vilket inte var så stora problem för mig då. Tipf var glad att det var över och både han och jag trodde att jag nu skulle bli bra alldeles lagom för att åka hem till hans mamma om några dagar. Huvudvärken vart bättre, ja. Men inte alls i närheten av en vanlig huvudvärk ens. Tipfs klappande på huvudet hade gjort att allt mitt hår hade formats till en enda stor dread, så pass nervös hade han varit att han klappat tills allt hår bara tovat ihop sig, jag såg hemsk ut! Men inget jag brydde mig i då, jag kunde inte ens försöka borsta håret själv, sköterskorna försökte få mig att tvätta håret och jag tittade bara på dom och sa åt dom att det inte gick förrän detta var helt igenom kammat.Jag såg verkligen ut som ett troll!

Samtidigt i Sverige gick denna nyhetsnabbt runt. Jag fick hela tiden fina meddelanden på facebook, på sms och mina syskon, mamma och pappa ringde mig flera gånger dagligen. Jag hade ingen ork att prata i telefon eller svara på dessa fina meddelanden, men de värmde gott i hjärtat och fick mig att stå ut, tårarna rann var gång jag läste något och jag var så tacksam för alla människor som visade omtanke världen över.

a och pappa var i kontakt med mitt försäkringsbolag dagligen och på fredagen fick de förfrågan om de ville åka ner till mig. Min reseförsäkring skulle då stå för resa, boende och allting för dom.Jag hade ju som sagt som plan att senast måndag, tisdag veckan därpå följa med Tipf hem till hans mamma då där skulle hållas en cermoni som det var viktigt att vi deltog i. Men när försäkringsbolaget hade erbjudit mamma och pappa att åka ner så insåg jag att jag förmodligen skulle bli kvar ett tag till. Men kom de ner kunde åtminstonde Tipf vara med på denna Ceremoni som var för hans bortgångna pappa som somnat in för 40 dagar sen då denna ceremoni skulle hållas, han hade inte kunnat åkt när de var 10 dagars ceremoni så jag ville inte att han skulle missa denna gång, för jag visste hur viktigt det var för familjen att han var där, hur viktigt det var för honom. Och som sagt, fanns mamma och pappa med mig så var jag inte ensam ändå. Men fram tills dess fick Tipf fortsätta ta hand om mig, mata mig, trösta mig och vara vid min sida.

På måndag morgon knackade det på min dörr och där stod mamma och pappa! Var gång det knackade på dörren vart alltid Tipf på helspänn då det brukade vara läkaren eller sköterskorna. Men denna gång hörde jag lättnaden i rösten nör han sa åt mig att öppna ögonen och titta vilka som kom. Det var en lättnad att se dom även om jag inte kunde utstråla så mycket glädje. Men de hinner inte vara där mer än några timmar förrän läkaren kommer in och säger att vi måste göra ännu ett stick i ryggmärgen för att få ut vätska och lätta på trycket i hjärnan. Mitt sista minne från dett var inte bra, så jag vart inte direkt lycklig när de meddelade detta. Men det var bara att ta sig in i duschen och förbereda mig för denna smärta igen.

Tipf lämnar rummet, sist jag gjorde detta vart han tvungen att lämna rummet då min andra läkare sagt åt honom att vänta utanför istället och minns jag rätt så hade det något att göra med att det endast skulle vara kvinnor i rummet. I Thailand är det ibland stora skillnader på kvinnor och män och i vissa fall kan de delas upp av någon slags respekt till de andra könet. Så denna gång visade han sin respekt snabbt och lämnade rummet så fort läkaren sagt att detta skulle genomföras igen. Min pappa lämnade också rummet men min mamma satt kvar. Denna gång var jag väldigt nervös, jag visste ju hur ont det hade gjort sist. Men denna gång gick det som det ska, det var lite smärtsamt men mest bara väldigt obehagligt och det var över på ca 15 min, rena barnleken från förra gången. Men denna gång hade trycket ökat stort, nu låg det ända uppe på 60, jag bara önskade att detta skulle vara sista gången, att trycket nu skulle börja gå ner.

Efter testet och lite lunch gjorde Tipf sig iordning för att åka hem till sin mamma och möta sin familj och släkt. Jag visste att han bara skulle bli borta några dagar, max en vecka men det var ändå jobbigt. Denna sjukdom hade gjort mig så mycket känsligare och jag var väldigt glad att mamma och pappa var där med mig. Så han lämnade sjukhuset och i mitt huvud skulle jag vara ute om några dagar så vi skulle förhoppningsvis mötas på utsidan av detta sjukhus igen. Hoppet fanns alltid där, men jag hade redan varit där en vecka nu och hur länge till jag skulle få stanna hade jag ingen aning om...

Måndagar 19.00 visar TV3 sen några veckor en realityserie från sjukhuset där jag låg i Thailand. Bangkok hospital, Phuket.. Ett av världens bästa sjukhus. Så slå på tv:n imorgon kväll och titta! Man kan skymta en hel del personal som hjälpt mig, de två svenskarna Nina och Lisa som jobbar på sjukhuset och hjälpt mig massor. De är alla eldsjälar, mina hjältar!

Slår nog hål på en hel del fördomar angående standarden på sjukvården och sjukhusen i andra länder..

Ärligt talat så minns jag inte allt för mycket av söndags eftermiddagen/kvällen bortsett från när vi åker till Railay och att våra chefer behandlar situationen så olika. Jag var beredd på det eftersom jag vet att hans chef inte varit så speciellt empatisk, Tipf skyller på att jag inte är Thai och att en Thailändsk anställd behandlas annorlunda än vad en farang (turist) gör. Jag tycker att alla människor bör behandlas likvärdigt så länge de inte gjort något riktigt dumt som t.ex. brytit mot någon lag eller så. Men Thailändare kan efter vad jag märkt vara rätt duktiga på att nedvärdera sig själva så. Jag tror att min smärta och underliggande oro fick mig att glömma och inte minnas allt under denna dag. Men en annan sak jag minns är att jag på söndag kväll blev sämre igen, jag hade legat flera timmar uppe i min bungalow och bara varit ner på byn för middag. Jag försökte sova och vila bort allt.

Den natten vart det inte mycket sömn, jag vred och vände mig, kunde inte ligga still p.g.a smärta. Kl 7 på morgonen stod jag inte ut längre och tog mig ur sängen, gjorde mig sakta men säkert iordning för att åka till en annan läkare. Eftersom jag inte kunde röra mig fort, febern var hög, jag var svag och huvudet värkte så tog det tid att bara ta sig ut från bungalowen. Som tur var låg mitt jobb bara nedanför trappan upp till mitt boende så jag behövde inte leta länge för att försöka hitta någon som kunde tipsa mig om en annan läkare. Vi hasade oss iväg till west beach för att ta båten till Ao nang, jag har aldrig hatat komunikationen för att ta sig till och från Railay så mycket som jag gjorde nu. Det vara bara att sitta fint i den ytterst lilla skugga som fanns i 40 graders värme och vänta på att det skulle komma 6 personer till för att båten skulle ta oss till ao nang. Vid det här laget hade min sjukdom och smärta gjort mig till en bitchig och krävande liten rödtott, inte mycket om man jämför med senare men mycket mer krävande för att vara mig. Jag satte mig muttrande i skuggan, båtmännen tittade frågande på mig och förstog inte varför jag var så grinig, varför jag suckade så mycket och varför jag inte kunde sitta still. Tipf kände inte igen mig heller men hade sen ett år tillbaka lärt sig att en Evelina (Nina) utan mat är inte lätt att hantera och en god gest man kan göra är att gå iväg att köpa något (oftast choklad). Denna gång hade vi inte ätit frukost heller eftersom min hunger var som bortblåst. Men när han frågade vad jag ville ha var jag ändå sugen på färsk ananas och bad om det, han springer iväg. Och jag väntar snällt kvar. När han kommer tillbaka har han köpt banan, BANAN?! När man inte har någon hunger men faktiskt känner ett litet, litet sug efter något så duger ingenting annat. Jag vart illamående bara jag såg dom där bananerna och fick väl ett mindre utbrott för att han kom med banan och inte ananas, hur svårt kan det vara? Så surig och alldeles tårögd känner jag, vad håller jag på med? varför blir jag så upprörd för? Han gick i väg i värmen, köpte mig något att äta och kom med det till mig, vad är det för fel i det? Där tänkte jag att det är nog bara för jag är trött och slut. Jag bad om ursäkt för att jag vart arg och för att mitt humör börjat svänga så mycket. Jag kände mig superdum och töntig, det finns värre saker än detta och jag beter mig som en PMS-kossa!

Väl framme hos doktorn i Ao nang går vi in, jag står gungandes fram och tillbaka i receptionen och försöker förklara att jag har så ont och att jag inte har en aning om vad det är för fel. Denna läkare tog på en gång urinprov och blodprover på mig, han förklarade för mig att han anade att det kunde vara dengufeber eller malaria och att han nu skulle ge mig väldigt starka tabletter som jag kunde bli lite snurrig av och borde inte ta förrän jag låg i min säng på Railay igen. Han sa att det var okej att åka tillbaka så skulle han ringa mig så fort han fått provsvaren. Efter jag fått detta förklarat och min rädlsa för malaria eller dengu kommit så bad han Tipf att komma in så att han fick förklara allt detta på Thailändska med. Där kom rädslan i Tipfs ögon med, där började hans oro och det var där han förstog att det var allvarligt. Läkaren förklarade också för honom att han skulle ringa och meddela provsvaret senare. Från den stunden fram till att vi fick samtalet från läkaren ca 6-7 timmar senare kom det inte mycket ur Tipfs mun, jag ville ju bara bli av med smärtan så min oro försvann liksom lite eftersom jag fokuserade allt på smärtan. Men han var orolig och visste inte riktigt vad han kunde göra. Så vi åkte tillbaka till Railay, jag tog dom där starka tabletterna och inväntade att min smärta äntligen skulle lugna ner sig. Men även fast dessa tabletter är så sjukt starka så dövade de inte min smärta, det enda som hände var att jag hallucinerade nått sjukt. Jag såg ormar på rummet, kände kryp på kroppen och vart rädd för min egna hand då jag trodde den var ett stort djur, ja ni hör! Men någon sömn eller smärtlindring vart det ej. När läkaren äntligen ringer går Tipf som på nålar och kan inte svara, så jag svarar och läkaren säger då att det finns inga tecken på varken dengu eller malaria. Tipf andas ut och skiner upp, jag blir däremot lite besviken och mer orolig då jag hellre hade fått en diagnos så att dom vet hur dom ska behandla mig istället för detta. För nu stog jag ju bara och stampade på samma ställe då ingen hittade felet. Läkaren sa åt mig att vila och att om jag skulle känna mig värre om två dagar var jag välkommen tillbaka. 2 DAGAR?! tänkte jag, det är lång tid! Min smärta hade redan blivit värre, jag kunde absolut inte ligga still och min nacke hade börjat blivit orörlig, jag kunde inte röra den normalt. Tipf kom upp med mat åt mig då jag inte ätit på hela dagen och försökte tvinga i mig soppa och ris, jag tror jag fick i mig tre matskedar ris och lika mycket soppa sedan var det stopp och jag mådde illa. Han hade även med sig en burk med citronsoda och jag vart överlycklig! Men jag kunde från denna dag inte få i mig någon dryck utan sugrör, jag kunde inte längre böja huvudet. Då menar jag inte nackspärrs ont utan var gång jag råkade röra huvudet för fort eller böja nacken för mycket åt något håll så gjorde det så ont att tårarna rann. Innan han återgick till jobbet berättade jag för honom att jag inte kunde röra huvudet och att jag hade mer ont nu, han försäkrade mig om att han bara var ett samtal bort.

1 timme senare är det outhärdligt. Jag ville inte leva såhär längre, man kan inte leva så här tänkte jag. Jag snurrade och vred på kroppen men jag kunde inte göra det allt för mycket då jag absolut inte kunde röra huvudet och nacken. Jag grät! Då menar jag inte att det rann tårar ner för mina kinder utan jag verkligen grät och skrek av smärta. Mina grannar som var helt vanliga backpackers som förmodlige bara var på Railay för några dagars semester, vilka jag aldrig träffat på kom och knackade på och frågade hur det var med mig, om jag behövde något eller om de kunde göra något eftersom de hörde mig skrika och gråta så. Men jag visste då att det enda jag kunde göra var att åka till en läkare, igen. Så jag ringde Tipf och sa, "I can't do this anymore, I can't live like this!!" och där kom hans oro och rädsla tillbaka. Så han kom springande upp och hörde mig långt ifrån rummet, mina grannar frågade honom vad felet var och jag hörde nervositeten i hans röst när han svarade "I have no idea, she's really sick". Där låg jag och kunde inte röra huvudet utan att stötta med mina händer för att smärtan var så hög men samtidigt var jag tvungen att röra resten av kroppen hela tiden för att smärtan var så hög. Det tog mig ca 5 min innan jag vågade resa på mig, jag var tvungen att hålla i min nacke med ena handen medans jag stöttade mig mot Tipf för att ta mig upp i stående position. Vi kastade ner det nödvändigaste i en väska och gick ner till Skunk bar för att vänta på den sista båten som skulle gå från Railay om ca 30 min. På vägen ner mötte jag mina arbetskollegor som alla kollade på mig med sorgsna ögon och frågade hur jag mådde. Det enda jag fick fram var tårar och "I'm really not good, I can't stand still without hurting but I can't move my head anymore". De hade aldrig sett mig sådär eller ens i tårar under tiden de kännt mig, de var i chock lika som jag och Tipf.

Jag traskar fram och tillbaka av smärta och går som på nålar då jag är så orolig att Tipfs chef skulle komma gåendes och säga att Tipf inte fick åka med mig, jag kunde inte åka själv tidigare så i detta tillstånd kunde jag absolut inte åka själv. Men det är något hans chef aldrig skulle förstå. Hans första prio genom ALLT är baren och att hans personal är där och håvar in pengar åt dom. Vad dom gör, hur dom bor och hur dom lever struntar han fullständigt i, bara dom står där och stampar 12 timmar om dagen och beter sig som hans undersåtar och gör allt han säger.Jag har alltså inte riktigt legat på pluss-sidan hos denna chef denna gång då jag stått för att jag tycker alla är lika mycket värda, att Tipf är värd bättre och försökt fått Tipf att sätta ner foten. Jag hjälper denna chef mycket, men denna gång aldrig fått ett tack. Men denna kväll hade jag turen med mig och chefen hade åkt iväg till Krabi över natten, så man kan ju säga att vi smet men av en akut anledning. Jag mötte en del av mina vänner innan jag åkte, alla undrade vad felet var, de tyckte jag inte alls såg ut som mig själv. Vi kramades och sa "see you in a couple of days" för det var det jag trodde, att jag snart skulle vara tillbaka, men så vart det inte. Två av mina vänner kom denna dag från Australien och jag är jätteglad att se dom men under den värmande kramen rinner tårarna igen då de frågar hur jag mår. De granskar mig från topp till tå och upptäcker massa utslag på mina armar, detta måste vara en blodsjukdom säger de. Jag svalde och försökte hålla lugnet men det gick inte, blodsjukdom? Tänk om de inte har botemedel? Jag kan verkligen alltså vara döende... De sitter med mig tills båten går och jag känner sådan tacksamhet.

Båten kom, Tipf hjälpte mig ut till den och i den båten satt endast folk som jobbade på Railay, bara folk jag kände. Alla tittade på mig frågande och pratade i mun på varandra när de frågade Tipf vart vi skulle och vad felet var. Jag grät ännumer och förklarade för Tipf att jag var rädd, att jag aldrig haft sådan smärta och att Sasha och Sophia trodde jag hade en blodsjukdom. Han försökte dölja sin rädsla men i hans ögon syntes den. Han höll om mig hela båtresan och försäkrade mig om att allt skulle bli bra. En av de andra som satt på båten var en kille som erbjudit mig jobb under lågsäsongen på Railay. Han gav oss sin moped så att vi tog oss från den lilla piren Ao nam mao in till Ao nang då det skulle bli väldigt svårt för oss att få tag på taxi därifrån vi den här tiden och gå fanns inte i tanken då det är ca 1-2 mil där emellan och jag var stolt över att gå 100m. Han sa också att om jag inte var tillräckligt sjuk för att stanna kvar på sjukhuset inatt så var vi mer än välkomna att komma och sova i hans hus, han var så himla gullig! Jag hade så ont men vart så himla rörd av hans gest och tackade tusen gånger, han förstår inte hur mycket han verkligen hjälpte.

Så in kommer vi till ett tredje sjukhus, det dyra där jag hade dåliga erfarenheter ifrån, men inget annat var öppet denna tiden på så nära håll. De försöker förstå vad jag säger när jag vrider och vänder mig och gråter floder, det slutar med att Tipf får tolka allt åt dom då han vet åtminstonde litegrann vart jag har ont och vad tidigare läkare sagt. De tar återigen prover för dengu och malaria, hittar inget. De ger mig dropp och morfin. Tar mig upp på ett rum på sjukhuset och tror att jag ska kunna sova av morfinet. efter ca en timme är det fortfarande lika smärtsamt och jag har börjat må illa av att det gör så ont. Jag kräks.. Tipf ringer läkaren och ber honom komma upp, jag berättar hur jag känner och frågar om han inte tror att det kan vara hjärnhinneinflammation? Då min mamma tidigare under dagen frågat om jag kunde röra huvudet för kunde jag inte det var det förmodligen hjärnhinneinflammation, så jag frågar. Han ber mig böja och vrida på huvudet men tydligen var mitt huvud och min nacke För rörlig för att det skulle vara hjärnhinneinflammation. Men han säger också att de ringer nu en ambulans som får ta mig till ett större sjukhus i Phuket, 2-3 timmar bort för här kan de inte göra mer. Jag ringde min mamma och fick fram mellan tårarna att de skulle skjutsa mig vidare till Phuket och att Tipf var med mig, jag var inte ensam!

Ambulansen anländer, jag mår illa men är inte helt närvarande på grund av all smärta. De rullar in mig i ambulansen och vi börjar vår färd mot Bangkok hospital, Phuket. Det var den värsta resa jag gjort. Tipf var så rädd, så skärrad och helt slut. Han somnade med sin hand i min hand men vaknade så fort jag gjorde minsta rörelse eller ljud. Jag hade så ont och jag var så rädd. Jag ville bara slippa denna smärta, jag trodde att detta var så allvarligt att jag faktiskt var döende, jag grät och kräktes återigen av smärta! sköterskorna försökte lugna mig när jag sa att jag inte klarade mer och så sa jag inte för att vara löjlig utan jag klarade verkligen inget mer. Men fram till sjukhuset kom vi, de rullade in mig och jag hade 5-6 sköterskor som sprang runt mig och tog blodprover, gav mig starka mediciner, kom med påsar att kräkas i (igen). Klockan var 5.30 på tisdag morgon och läkarna försökte lugna mig, sköterskorna hittade inget ostucket ställe i mina armveck eller händer så de tog blodprov i min fot. Ont tänker nog ni, men det var rena barnleken mot den smärta jag hade i resten av kroppen. Jag var inte fullt närvarande när de rullade in mig men jag upptäckte rätt snart att Tipf inte var bakom mig, vart hade han tagit vägen?! Jag fick panik och trodde att läkarna inte lät honom följa med. Jag var så rädd för mitt eget tillstånd, jag trodde ju att det var så illa det bara kunde bli och skulle jag nu ligga här själv? De trycker i mig morfin och andra starka mediciner och tillslut orkar jag inte hålla ögonen öppna mer, men jag gråter för jag inte visste vart de fört Tipf och för att jag nu var ensam. Men jag är så slut så min panik syns inte, inte min rädsla heller, det enda som syntes var mina tårar som rullade ner för mina kinder. Hur skulle jag klara mig själv utan någon vid min sida? Hade jag det inte tillräckligt jobbigt ändå? Vart hade han tagit vägen och varför fick han inte vara med mig?