Redhead on tour

Tänker lägga bloggandet på hyllan, vila ett tag. Det jag skriver om just nu gör ingen nytta iaf, det är mest bara deprimerande att läsa om.. Jag har nog ingen inspiration alls just nu, skriver o det mina dagar handlar mest om vilket just nu är mest bara tankar, tankar, tankar. Anledningen att jag gör detta långa inlägg då? För jag vet att det är en hel hög av mina vänner och dom jag känner som hellre läser min blogg än faktiskt frågar mig bara en så enkel fråga som "hur är det?".. Så here you go!

Jag vill njuta av tiden här hemma nu, Jag vill vara positiv och kunna vända allt till min fördel och glädje, Jag vill skutta runt av glädje och le som vanligt, Jag vill dansa för mig själv så som jag alltid kunnat göra eller med andra och vara galen, men jag känner mig löjlig.. Vad hände med Dancing is like dreaming with your feet? Jag har så gott som kunnat ställt mig mitt på gatan och dansa förr för att jag älskar det och hamnar i min egen värld, som att drömma.. drömmer jag inte längre då? Mest av allt vill jag vara mig själv, det är mycket man vill men iblan får man det inte som man vill, men jag känner liksom inte igen mig själv..

Jag saknar allt, inte bara han som alla kanske tror.. jag saknar att må bra, så som jag gjorde där, jag saknar mig själv..

Jag tackar ALLA som står vid min sida och stöttar mig, ni som i alla fall försöker förstå mig och speciellt förstår att det här inte är lätt. Jag är glad att jag har er, utan er vore detta omöjligt. De andra som inte ens försöker förstå skulle jag vilja säga.. vad var meningen med att jag kom hem, nu är jag hemma men vad gör det? Det är inte så att jag märker av er iaf så jag hade lika gärna kunnat vara i Thailand, kunnat få vara på ett ställe där jag mår bra..

Jag trodde det skulle gå lättare för var dag, kännas lite bättre för var dag.. jag hade bestämt mig för de och inställning är första steget. Det hjälper inte alltid tydligen..Det här går inte, det blir bara värre och jag orkar inte hålla modet uppe varje dag längre. Varför ska jag egentligen göra det När jag har försatt mig i en situation som är plågsam? För att andra ska tro att ja aldrig faller, aldrig har motgångar och kan ta mig igenom allt med ett leende? För att andra inte ska tro att jag ogillar de i min närhet här hemma? För att jag är för stolt för att visa hur jag egentligen mår i rädsla vad andra ska tro? För att jag hellre hjälper än blir hjälpt själv? Kort sagt känns det som jag försöker hålla modet uppe för alla andra... För jag visste redan innan och vet redan att det här inte är lätt och att det är svårt att vara positiv när jag inte följt hjärtat utan låtit hjärnan tala mer, den som lyssnar mer på vad andra säger än vad hjärtat vill..

Jag ogillar absolut inte mina nära och kära, jag älskar dom och utan dom hade jag inte suttit här hemma nu. Och jag skulle så gärna vilja vara hemma nu, jag skulle så gärna vilja skutta lycklig genom var dag, jag skulle så gärna vilja att allt var lätt, att min älsklingsplats och ALLA människor jag håller kär skulle befinna sig på samma plats, inte på två delar av jorden. Som sagt är inställning det första steget till glädjen men erkännandet för sig själv är det första steget MOT glädjen.. och att faktiskt tillåta sig själv att inte vara på topp, det var en kär vän till mig som påminde mig om det genom att bara säga "Hur många gånger har inte dina närmaste, däribland jag ringt dig och mått pyton, gråtit och bara velat dra täcket över huvudet? Borde inte du också få göra det då?" Jo, inte är jag då superwoman iaf även om man skulle önska ibland.

Jag lovade mig själv i början av året att tänka mer på mig själv och inte göra allt för alla andra hela tiden. För om jag ser mig själv som den viktigaste personen för mig (utan at vara ego) så mår faktiskt både jag och folk runtomkring mig bättre.. Men har jag verkligen varit min egen första prio nu?

Vill verkligen inte att någon ska bli ledsen eller ta illa upp av detta, men ni är på en plats ni trivs på just nu, ni tänker på er själva just nu, ni  befinner er på en plats ni vill vara och mår bra på. Ni har följt eller följer ert hjärta.. Åtminstonde hoppas jag det, annars får ni faktiskt ta och börja göra det. Den bästa känslan som finns är när man följt sitt hjärta, för sin egen skull..

Jag hade en hemlängtan det har jag än, för Ljusdal är inte alls sig likt längre för mig. Ljusdal finns alltid kvar och här hinner det inte hända mycket brukar man få höra när man åker bort.. Men för mig har Ljusdal förändrats mycket och det känns inte alls som det brukar, det är inte min gata/by just nu..

Tillochmed nu sitter jag och undrar om jag borde lägga ut detta, om vad andra ska tro.. det är så lätt att hamna på det spåret, glömma sig själv.. så nu lägger jag upp detta iaf, blottar mig själv och folk får prata om dom vill, men jag vet att detta inte varar för evigt och en dag snart kan jag se tillbaka på den här perioden, klappa mig själv på axeln och tänka vad starkt gjort av mig, jag tog mig upp och mitt hjärta slår för mig igen. För den som är stark är inte den som aldrig faller, det är den som tar sig upp igen :)

Det enda jag skriver om är saknad och sådant.. Men eftersom jag inte har så mkt tidsfördriv som tex ett jobb så finns det alldeles för mycket tid för att tänka och ni kan ju bara gissa då vad jag tänker på. Jag vill ha ett jobb nu, att träna får mitt huvud att tänka på annat ett tag, men jag kan ju inte träna HELA dagarna bara därför?!

Min (näst) största önskan varje dag är att de ska ringa från ett jobb och be mig börja på stört!

Så gott som två veckor sen jag fick ett samtal från han. Eller okej en vecka men innan dess var det en vecka med och det samtalet som hanns med då var såklart lyckligt och lättat men samtidigt var jag arg och ledsen. Ibland ledsnar man sjukt på deras maniana maniana tänk, telefonen är sönder men det löser sig.. Sen bröts det tvärt och nu är det en vecka igen. På ett sätt känner jag mig mer singel/självständig än jag någonsin varit, missförstå mig rätt :)

Den här tiden hemma går/har gått så mkt bättre än sist jag var hemma. Jag är glad och stolt för de, för att mitt tänk faktiskt ändrats.. Men

De senaste dagarna har varit svår till och från, ikväll är det jobbigt.. Om några dagar har vi varit isär i en månad, vilket innebär.. Tre kvar. Ikväll är en kväll då bara en månad känns som en evighet och som att tre månader aldrig kommer gå, ikväll är en kväll då jag känner att jag inte klarar det här. Jag ser bilder i mitt huvud, minnen, dofter.. Det är då det känns som någon knyter näven hårt runt hjärtat och hugger med en kniv samtidigt.

Pust..
Imorgon är en ny dag, en dag närmare

Nuså har latheten som infann sig i Thailand så gott som försvunnit. Jag ska bevisa för dom "små jävlarna" där nere att man inte behöver gå upp i vikt bara för man åker hem och att det inte bara är thailändsk mat som är hälsosam. Promenaderna var lätt att starta med, ikväll drog Josefin med mig på crossfit.. Lite sådär lätt träning att starta med när man så gott som inte tränat alls på 8 månader, eller så inte! Hårt pass som påminde mig om bootcamp som jag önskat skulle komma till Ljusdal, skönt när det var över. Innan jag gick ordnade jag ett gymkort och imorgon tar jag med min PT (storebror) och kör ett pass. Jag har saknat träningen, så det är skönt när det börjar komma igång.. Bara affron kvar!!

Nu avrundar jag kvällen med att ta fram mitt skissblock, jag tänker få igång mitt ritande igen.. Det var länge sen nu och jag känner att det saknas i mitt liv. Lars Winnerbäck får göra mig sällskap, han talar liksom samma språk som mig och sätter så fint ord på tankar och känslor och jag behöver bara lyssna.



Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst
Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst
Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting
Medan natten fäller blå, kalla skuggor häromkring

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig

Vi står tysta framför skälet, där sommaren tar slut
Som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut
Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division
Vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron

Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt
Och du berätta' att du saknar mig i natt, det gör jag med
Det är så tyst nerifrån gatan som det aldrig annars är
Det är som om natten här har sett allting och stilla sjunger med

En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än
För en tid som bara går och aldrig kommer igen..