Redhead on tour

 

Saknat:

En fartfylld helg med besök av moster och hennes man, extrajobb och lite sömn. Det är skönt att det händer saker, allt blir så mycket lättare då. Nu åker jag snart ner till Sthlm för att söka jobb, jag vill ha jobb NU. Vad som helst och jag börjar gärna imorgon, Ljusdal, sthlm spelar ingen roll men jag vill bara kommai gång nu. Jag har egentligen inte jobbat sen december, bara lite strödagar här och där så nu är jag rastlös och jag vet att med rutiner blir allting bättre. Jag ska inte bara åka ner för att söka jobb, jag ska även träffa min kära lillasyster. Hon som jag längtat massorefter och som ringde ofta och frågade när jag kom hem. När jag väl landade på arlanda så träffade jag henne en timme eller två sen skildes vi igen, fyra månader räckte liksom inte?

 

Ett samtal med vänner och han i Thailand, ÄNTLIGEN! Jag är så tacksam för telefoner, utan samtal skulle jag gå under. Klart det alltid är ledsamt när det är dags att lägga på och man hör allt om hur det är där (hur jag hade det för en vecka sen) men samtidigt vet jag att jag kan ringa så fort jag behöver höra en röst. Jag är ändå alltid lugn efter ett samtal från Railay, få höra deras röster och få höra honom säga "I miss you"  och jag blir varm i hjärta och själ.

Som många av er vet befinner jag mig nu på hemmaplan igen, Ljusdal, Sverige. Och som många av er vet har jag varit dålig på att uppdatera här men det beror på att jag faktiskt inte kommit in på bloggen överhuvudtaget så jag gav liksom upp.. provar igen nu.

 

Jag tänker inte göra något långt inlägg (just nu) om tiden på Railay och allt runtomkring. Allt har sina positiva och negativa saker såklart, men jag ångrar verkligen inte att jag åkte dit och stannade så länge, det hade kunnat blivit längre än så och jag kommer åka igen. En del av mitt hjärta finns där nere..

 

Jag är såklart jätteglad att träffa och prata med alla hemma, ingen tvivlan om saken. Jag förbannar ofta "mitt liv" för att jag hittade mitt paradis och blev kär på andra sidan jorden, klart jag gärna hade velat att allt detta hände närmre Sverige men man kan liksom inte planera sånt, tyvärr. Resan hem var den värsta jag gjort någonsin.. bara att boka var det värsta jag gjort på länge. Bara bestämma en dag då mitt liv därnere skulle pausas, då jag inte skulle kunna se dessa människor, leva detta liv och främst av allt inte kunna se eller röra vid honom mer. Jag är glad att telefoner finns och att det inte är fasligt dyrt att ringa tillThailand men det inte i närheten av samma sak. Jag skulle liksom bestämma en dag då detta skulle sluta för ett bra tag framöver, det låg på mina axlar. Klart jag tänkte att jag får ju träffa min familj, mina vänner och de jag älskar hemma och jag lämnar inte detta för alltid. Men det hjälper inte alltid. Det gjorde ont, sjukt ont.

 

Det är svårt för folk att förstå, jag har svårt att förstå själv och jag önskar ingen detta på ett sätt eftersom det gör så ont. Jag älskart mina vänner och min familj som försöker förstå.. Det är viktigast för mig, att man försöker sen förstår jag att detta inte går att förstå om man inte varit med om det själv. Samtidigt som mitt hjärta är helt av att ha min familj och vänner nära så är det samtidigt halvt för att jag lämnade honom och inte har honom eller mina vänner där nära alls.. konstigt va?