Everything will be ok in the end, if it's not ok it's not the end.. DEL 3

När jag ligger där i tårar med rädsla och paník så känner jag en hand som tar tag i min hand och en som läggs mjukt mot min kind. Jag orkar knappt lyfta mina ögonlock men hör personen säga:

-Jag är här nu, jag lovar att inte lämna din sida. Det här kommer bli bra! Tipf var åter vid min sida, mitt hjärta lättade och hans ord lugnade mig, att ha honom vid min sida var så mycket värt då familj och vänner var så långt borta. Jag hade aldrig klarat mig utan honom.

 

Slumrade till några minuter tills de kom för att rulla iväg min säng till ett rum, på vägen upp kommer smärtan ikapp och jag får återigen be om något att kräkas i. Trots att Tipf var helt slut så var det bara han som reagerade och slängde fram en papperskorg till mig. Där och då kände jag mig lugnare. Klockan slog 05:30 när vi kommit till rätta i rummet och sköterskorna hade lämnat mig med en alarmknapp bredvid sängen, jag kände mig trygg i deras händer, Tipf var där med mig, tillslut kunde jag sova. Tror det var mest utmattning som fick mig att sova för smärtan hade inte försvunnit. Jag tror inte jag hade många timmar i helt vaket tillstånd den första veckan. Vad jag kan minnas låg jag mest i sängen och vände och vred på mig av smärtan, hur de kom in med mat till mig flera gånger och Tipf försökte tvinga i mig mat och matade mig t.o.m men bara de kom in med maten vart jag illamående och fick inte i mig mycket alls. Jag kunde inte sitta upp långa stunder, jag kunde inte ha gardinerna öppna under dagen av ljuskänslighet, jag ringde på sköterskor runt 20 ggr på en dag i behov av medicin eller hjälp, Jag klarade inte att gå Till toaletten utan Tipfs hjälp, jag klarade inte att duscha de första fem dagarna överhuvudtaget och därefter var jag fortfarande för svag för att duscha utan assitans från en sköterska. Jag grät mest hela dagarna, skrek av smärta och försökte att hålla mig från att kräkas mer. Tipf vart frustrerad för att jag inte åt, jag inte orkade duscha eller ens se dagsljuset, han visste inte vad han skulle ta sig till. Han försökte med allt, även ilska. Han sa åt mig flera gånger med ilska i rösten att jag faktiskt måste äta, slutade med att jag lade mig ner och grät som en bebis, efter några dagar utan dagsljus slet han en dag upp gardinerna och sa "ljus är bra för dig, du kan inte ligga i mörker hela tiden", slutade med att jag drog täcket över huvudet och grät som en bebis igen och fick panik för att han inte förstod och att jag inte klarade av ljuset. Så nä han var inte alltid gullig mot mig men jag förstår att allt handlade om att han ville att jag skulle bli bättre och han visste inte längre vad han skulle ta sig till. All denna tid har nog varit väldigt stressande för honom med. För att lugna mig i mitt vridande, vändande och i mina gråtande utbrott så brukade han klämma ner sig bredvid mig i min sjukhus säng och säga "Nästa vecka åker vi hem till min mamma i Krabi, du kommer vara pigg då och hon kan ta hand om dig så länge du behöver". Så jag trodde faktiskt många gånger att jag fortfarande bara skulle ligga på sjukhuset i några dagar, men för var dag som gick försvann en liten bits hopp.

 

De tog blodprov efter blodprov, de pratade mycket med mig om min livsstil (där många tror att jag levde ett liv fyllt av party där nere, men jag drack inte alkohol mer än vad man gör här hemma om inte mindre). De tog mig på röntgen och skiktröntgen, de frågade mig mycket om mina p-piller. Jag minns första gången sköterskan kom in till mig och frågade mig om mina p-piller, när jag berättade att jag ätit dem sen 2009 och inte haft så mycket blödningar sen dess, senast kanske 6 månader sedan. Då blev hon alldeles förskräckt och hennes ögon blev stora som paraboler. 6 månader?! sa hon och sprang i chock ut därifrån. Jag vart jätte orolig. 2 dagar senare tog de p-pillerna ifrån mig och sa att jag inte fick äta dom något alls mer. När jag legat på sjukhuset några dygn (tror jag) hade de bestämt sig för att ta ryggmärgsprov på mig, gå in med en nål i ryggraden och dra ur vätska då ryggvätskan förmodligen var alldeles för hög och då skapade högt tryck i hjärnan. Jag pratade med min familj lite och korta stunder varje dag för jag orkade inte prata och speciellt inte i telefonen. Men just efter dom meddelat och sagt åt mig att äta lite för att sen göra detta så ringde min storasyster Carro. Jag berättade för henne och grät, jag ville inte göra det här. Och Carros ord gjorde mig inte lugnare, jag minns att hon sa till mig att det gör fruktansvärt ont och det är många som säger att det är det värsta dom gjort. Tipf hade fullständigt nekat när de sagt att de ville göra detta test, jag vart rädd och antog att man kunde få allvarliga men eftersom han var så tvärt negativ till detta. Han sa också att jag inte skulle kunna gå på ett tag?! Carro sa också först nej och sa att Tipf hade rätt.. Men att jag kanske var tvungen att göra det i alla fall. Vi lade på och jag ringde upp min mamma för att berätta detta, jag tror att det mesta jag sa var att jag inte ville sedan bara grät jag. Mamma lugnade mig lite mer och sa att går det rätt till så ska det inte göra ont och det ska mest bara vara obehagligt, hon sa också åt mig att jag var tvungen att göra detta!  Så jag tröck på knappen, sköterskan kom och med tårar i ögonen så sa jag att jag var redo att göra detta.

 

Mamma, Pappa och Carro ville vara med på telefonen undertiden och jag begärde att Tipf skulle vara med. Tittade åt ett annat håll när de rullade in nålar och andra verktyg, de sa till mig att lägga mig efter anvisningar. På sidan i en väldigt obekväm slags fosterställning kan man säga. Tipf stod framför mig och höll med ena handen min hand och klappade mig på huvudet med den andra handen. Jag skrek från att de gav mig sprutorna med bedövning och för att inte tala om när de tröck in nålen. Jag kunde inte skrika för högt för rörde jag mig skulle det göra ondare, jag måsta alltså försöka hålla mig från att röra mig och inte göra något som kunde få mig att röra mig för mycket. Tårarna sprutade och jag kunde inte vara tyst, även om jag gärna hade velat skrika ut min smärta mer. Så fort de började trycka in nålen och jag började gråta så klappade Tipf mig bara hårdare och hårdare på huvudet. Jag fick emellan tårarna faktisk säga åt honom att vara försiktig, att det gjorde ont när han klappade sådär hårt. Men det var inte hans mening utan han var så nervös och visste inte vad han skulle göra när jag hade så ont, så han gjorde det omedvetet. Första instickningen vart fel, andra instickningen vart fel, tredje instickningen vart fel och när jag bara ville ge upp sa läkaren att hon skulle hämta en annan läkare som skulle få göra den fjärde gången. När hon kom in bad hon Tipf att flytta på sig och ställde en sköterska på hans ställe som höll min kropp i rätt läge och på en gång stack hon rätt, visst gjorde det ont då men inte lika ont som de tre första gångerna. Min vätska i ryggmärgen var alldeles för hög, den ska ligga mellan 10-20 och min var närmare 35.. Så de tömde ur en bra mängd vätska. Läkarna som lovat mig att det inte skulle göra ont och det skulle gå fort hade SÅ fel! Det tog 1 timme och 30 minuter och det är det värsta jag någonsin gjort!

 

Men nu var det över och jag var tvungen att ligga still på rygg i minst en timme sedan vara försiktig med mina rörelser i 12 timmar, vilket inte var så stora problem för mig då. Tipf var glad att det var över och både han och jag trodde att jag nu skulle bli bra alldeles lagom för att åka hem till hans mamma om några dagar. Huvudvärken vart bättre, ja. Men inte alls i närheten av en vanlig huvudvärk ens. Tipfs klappande på huvudet hade gjort att allt mitt hår hade formats till en enda stor dread, så pass nervös hade han varit att han klappat tills allt hår bara tovat ihop sig, jag såg hemsk ut! Men inget jag brydde mig i då, jag kunde inte ens försöka borsta håret själv, sköterskorna försökte få mig att tvätta håret och jag tittade bara på dom och sa åt dom att det inte gick förrän detta var helt igenom kammat.Jag såg verkligen ut som ett troll!

 

 Detta var efter de fått ner trycket på ryggmärgsvätskan, jag kunde fortfarande inte ligga stilla när kvällen kom och smärtan med. Håret, ja det såg ut som jag var kortklippt och såg ut som på bilden..

 

Samtidigt i Sverige gick denna nyhetsnabbt runt. Jag fick hela tiden fina meddelanden på facebook, på sms och mina syskon, mamma och pappa ringde mig flera gånger dagligen. Jag hade ingen ork att prata i telefon eller svara på dessa fina meddelanden, men de värmde gott i hjärtat och fick mig att stå ut, tårarna rann var gång jag läste något och jag var så tacksam för alla människor som visade omtanke världen över.

a och pappa var i kontakt med mitt försäkringsbolag dagligen och på fredagen fick de förfrågan om de ville åka ner till mig. Min reseförsäkring skulle då stå för resa, boende och allting för dom.Jag hade ju som sagt som plan att senast måndag, tisdag veckan därpå följa med Tipf hem till hans mamma då där skulle hållas en cermoni som det var viktigt att vi deltog i. Men när försäkringsbolaget hade erbjudit mamma och pappa att åka ner så insåg jag att jag förmodligen skulle bli kvar ett tag till. Men kom de ner kunde åtminstonde Tipf vara med på denna Ceremoni som var för hans bortgångna pappa som somnat in för 40 dagar sen då denna ceremoni skulle hållas, han hade inte kunnat åkt när de var 10 dagars ceremoni så jag ville inte att han skulle missa denna gång, för jag visste hur viktigt det var för familjen att han var där, hur viktigt det var för honom. Och som sagt, fanns mamma och pappa med mig så var jag inte ensam ändå. Men fram tills dess fick Tipf fortsätta ta hand om mig, mata mig, trösta mig och vara vid min sida.

 

På måndag morgon knackade det på min dörr och där stod mamma och pappa! Var gång det knackade på dörren vart alltid Tipf på helspänn då det brukade vara läkaren eller sköterskorna. Men denna gång hörde jag lättnaden i rösten nör han sa åt mig att öppna ögonen och titta vilka som kom. Det var en lättnad att se dom även om jag inte kunde utstråla så mycket glädje. Men de hinner inte vara där mer än några timmar förrän läkaren kommer in och säger att vi måste göra ännu ett stick i ryggmärgen för att få ut vätska och lätta på trycket i hjärnan. Mitt sista minne från dett var inte bra, så jag vart inte direkt lycklig när de meddelade detta. Men det var bara att ta sig in i duschen och förbereda mig för denna smärta igen.

 

Tipf lämnar rummet, sist jag gjorde detta vart han tvungen att lämna rummet då min andra läkare sagt åt honom att vänta utanför istället och minns jag rätt så hade det något att göra med att det endast skulle vara kvinnor i rummet. I Thailand är det ibland stora skillnader på kvinnor och män och i vissa fall kan de delas upp av någon slags respekt till de andra könet. Så denna gång visade han sin respekt snabbt och lämnade rummet så fort läkaren sagt att detta skulle genomföras igen. Min pappa lämnade också rummet men min mamma satt kvar. Denna gång var jag väldigt nervös, jag visste ju hur ont det hade gjort sist. Men denna gång gick det som det ska, det var lite smärtsamt men mest bara väldigt obehagligt och det var över på ca 15 min, rena barnleken från förra gången. Men denna gång hade trycket ökat stort, nu låg det ända uppe på 60, jag bara önskade att detta skulle vara sista gången, att trycket nu skulle börja gå ner.

 

Efter testet och lite lunch gjorde Tipf sig iordning för att åka hem till sin mamma och möta sin familj och släkt. Jag visste att han bara skulle bli borta några dagar, max en vecka men det var ändå jobbigt. Denna sjukdom hade gjort mig så mycket känsligare och jag var väldigt glad att mamma och pappa var där med mig. Så han lämnade sjukhuset och i mitt huvud skulle jag vara ute om några dagar så vi skulle förhoppningsvis mötas på utsidan av detta sjukhus igen. Hoppet fanns alltid där, men jag hade redan varit där en vecka nu och hur länge till jag skulle få stanna hade jag ingen aning om...


Kommentarer
Postat av: Sigbritt

Hej Ewe. Det är så intressant att läsa om det du varit med om. Men usch!!! stackars dej.
Mina tårar flödar nog nästan lika mycket som dina gjorde när dom tog proverna, men mina kom av medkänsla, o inte som dina, av smärta.Det som du varit med om vill INGEN alltså INGEN vara med om.
Mina tanlar har varit hos dej hela tiden sedan jag fick reda på att du var sjuk, men att det var SÅ dåligt kan man inte fatta förränn man läst dina egna ord om allt. Massor med pigga på dej kramar från oss.

2013-06-16 @ 16:17:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0