Redhead on tour

En storslagen helg är förbi, eller egentligen en storlagen vecka! Och jag har de senaste dagarna fått sådan kärlek från alla håll och kanter att jag gråtit så många glädjetårar, jag blir så rörd och känner mig oerhört bortskämd med sådana fina människor i mitt liv. Samtidigt är jag så himla tacksam att få ha dessa människor i mitt liv, hur kan jag ha förtjänat all denna kärlek jag blivit överöst med den senaste veckan?

 

Förra lördagen provade jag att gå på Carros och Susannes Grit pass för första gången, iochmed att jag fått klartecken att propparna nu var borta fanns inga ursäkter. Jag var nervös, så klart.. Men det hamnade fort högt upp på toppträningar, jag vart fast på en gång. Har nog aldrig haft sådan träningsvärk som den söndagen.. rullade ur sängen. Men väl uppe fick jag en tidig födelsedagspresent. Jag har försökt sedan 2008 att gå på Lars Winnerbäcks konserter, NU lyckades jag. Tillsammans med Iza satte jag mig på tåget ner till Gävle och klockan 19.30 började han spela. Jag rös och hade inte långt från tårar då han började spela, så himla glad över att vara där och se honom. Det börjar nästan bli tradition att gå på en konsert per år med Iza nu, eller det borde bli en tradition och de andra syskonen borde också följa med! :) Men jag är min mamma och lillasyster väldigt tacksam för att jag äntligen fick höra denna människas fina texter, jag ska leva på det länge.

 

 

Måndagen kom och veckan med läkarbesök, telefonmöten, blodprover och ännu ett läkarbesök kom. Jag har trippat på tårna hela veckan och trots att jag vetat att blodpropparna var borta så var jag nervös att dessa läkarbesök skulle leda till att jag ändå inte var frisk och "färdig". Blodproverna såg bra ut och när jag anlände till läkaren i Hudiksvall på fredagen så bad han mig att ta av mig mitt ena halsband. Varför vill han ha mitt halsband tänkte jag men jag förstod ganska snabbt att han ville se mitt "Waran-halsband", så jag gav honom det. Jag tyckte detta var ett ganska bra tecken på att du nu kan sluta med att äta Waran nu när jag tar detta ifrån dig. Jag rös och frågade om det verkligen var sant? Det enda som krävs nu är ett nytt blodprov om två veckor för att se hur koagulationen av blodet är, men jag vart där och då friskförklarad! Själv förstod jag det nog inte riktigt förän jag hade pratat med Iza och hon tjoade av glädje (enligt mig, inte enligt sig själv), men då förstod jag att ja.. jag är ju frisk?! Sedan överöstes jag av fina sms från nära och kära och jag påmindes för var gång att: Ja, Evelina nu är du frisk! Du klarade detta, du klarade kampen mot blodpropparna, du gick från att ligga gråtandes, smärtandes och gungandes från sida till sida i dagar på ett sjukhus där du inte klarade något själv, inte ens äta eller duscha själv. till att bli vindögd men starkare och starkare för var dag men absolut inte klara av vardagen själv, att alltid behöva ha någon vid din sida för att klara dig igenom vanliga saker varje dag, en enkel sak som att gå över vägen, gå längre sträckor, ner för trappor eller bara läsa menyer och äta mat. Till att sakta men säkert se normalt, komma hem och jobba dig starkare psykist och fysiskt. från att inte vilja kliva ur sängen på morgonen till att se all kärlek och glädje runt dig och se vilken andra chans du fått, se vad livet är för gåva och att det tas så för givet.. nu, NU är du frisk?! Helt sjukt.. Men utan stöd från människor i min närhet hade detta inte gått alls lika bra. Trots att jag haft mycket motgångar så har nog allt behövst, som jag alltid säger så har allt en mening på något litet vänster och det tror jag än idag. Klart jag tvivlat flera gånger och förbannat detta ordspråk. Men vad jag fått vara med om denna sommar, vilka människor jag lärt känna, vilka människor jag kommit närmre och som jag har lärt mig saker om mig själv. Och alla små ögonblick med människor har gjort intryck och dessa intryck tog mig hit. Utan mina nära och kära så hade jag inte klarat detta för de har varit delaktiga i denna resa på alla olika vis.

 

 

Att sedan tajma in mitt friskförklarande med min födelsedag var det bästa som kunde hända. Vilken underbar födelsedagspresent. Från livet till lilla mig, jag hade inte kunnat fått en bättre 24:års dag. Också för att från att mitt friskförklarande så fint kom ut så överöstes jag av kärlek från alla håll och kanter. Jag var varm i hjärtat och full av glädjetårar hela dagen. Mamma lyckades snitsa till det med jordgubbar och choklad. För när lillasyster utbrast "Då kan vi fira ännumera imorgon nu när du är frisk" så var det som snurrade mest i mitt huvud att "Nu får jag äta hur mycket jordgubbar jag vill". Detta var också ett tydligt tema under min födelsedag och många hade tänkt till och fanns det något med jordgubb så var det givet att det var min present. Jag överöstes även denna dag av födelsedagshälsningar och fina ord. Fick fika på sängen och startade dagen med en brownie, tidig morgon och sedan upp på Grit med mina systrar. Denna dag kunde jag utan att vara rädd lägga på lite mer vikter, jag var ju frisk?! Systrarna försvann sen ut på uppdrag, jag åkte hem och fortsatte att baka, hämtade Fina Sara vid tåget id 12 och åkte hem och fortsatte igen. Fika främmande, middag och sedan styla om oss för att åka vidare till min käre vapendragare Josefin som också nyligen fyllt år. Där väntade ett gäng tjejer, nya och gamla vänner ända från edsbyn som tagit sig hit för att fira oss. En fest fylld med skratt och tjatter. Mitt första vinglas på sju månader intogs och nog kändes det konstigt, det kändes som jag gjorde något riktigt fel, men här skulle firas både friskförklaring och födelsedag. Detta fortsatte sedan ut på Järnvägs dansgolv där jag nu gjorde debut i att vara i samma skick som mina systrar. 6månader har jag fått tittat på och låtsas varit fläng och vinglig på fötterna men det funkar inte riktigt. Denna gång fick jag också vara med! Och nog blev det en kväll att minnas, den går till historien på många olika vis och jag är än idag glad att det inte var mycket folk som man kände där trots att man hört från olika håll att det tisslas och tasslas.. Ljusdal i ett nötskal men den bjuder vi på ;)!

 

Jag har haft världens underbaraste helg/vecka! och utrycket "Home is where your heart is" passar på så många olika platser i världen för mig, det handlar bara om att få ha de rätta människorna med mig, då kan jag sitta på en stubbe i skogen och vara helt överväldigad av livet!

 

 

Tipf åkte hem och kvar låg jag. Mamma och pappa hade fått ett fint hotell att bo på av min reseförsäkring men det låg ca en mil därifrån så de flyttade istället in på rummen för anhöriga på sjukhuset. En natt var jag alltså helt ensam, ingen Tipf och ingen mamma och pappa, hemskt tyckte jag. Men desto tacksammare vart jag för att jag faktiskt haft Tipf med mig hela tiden och att mamma och pappa nu kom och bytte av honom.

 

 

Jag fick samtal och sms från mina vänner på Railay, ryktet gick runt att jag åkte in på sjukhus men inget visste vad som hänt mer. De sista de såg av mig var den där hemska natten, de var alla oroliga vad som pågick. Jag visste själv inte vad jag hade för sjukdom då, de hade börjat prata om att det var hjärnhinneinflammation och jag hade gått igenom en röntgen på hjärnan för att se om det var något mer som ställde till det. Det enda jag kunde meddela mina nära och kära var att det förmodligen var hjärnhinneinflammation. Alla skickade omtanke och styrka. Tipfs chef ringde dagligen och frågade om vi ljög(?!). Han frågade hur det var med mig, om jag verkligen var så sjuk som alla sa eller om vi helt enkelt bara flytt Railay för kul skull och gick runt och shoppade och levde gott på dagarna. Han trodde aldrig riktigt på oss. Inte ens när jag själv svarade i telefonen en dag och han hörde hur vek jag lät, det enda jag fick höra från honom var "I hope you are okey to come back here soon". Jag vet hur arg han var för att jag "Tagit" Tipf ifrån honom och att han satt där med mig varje dag istället för att sitta och häcka på baren gjorde honom väldigt irriterad. Så självklart ville han att jag skulle bli bra igen så att han fick tillbaka sin personal, mig struntade han ju egentligen i. Han brydde sig bara för att jag var hållhaken till att hans personal inte fanns på plats. Men vid det här laget visste jag ju att chefen var sådan så jag suckade mest bara när jag fick höra att han inte trodde på att jag var sjuk.

 

 

När mamma och pappa bara varit där någon dag så fick vi se bilderna på min röntgen. De hjälpte mig ut till datorn i receptionen, jag var väldigt svag, såg konstigt och kände mig allmänt yr hela tiden när jag satt eller stod upp. När de visade bilderna visade de att de hittat tecken på blodproppar i hjärnan, de pekade noga på vart blodet inte gick igenom som det skulle. Då tog de också ifrån mig mina p-piller, de sa att de var dessa som hade orsakat mina blodproppar. Tur i oturen hade jag lyckats fått en hjärnhinneinflammation som fått mig att må så dåligt att jag var tvungen att uppsöka läkare. Annars hade blodpropparna fortfarande legat där och konsekvenserna hade kunnat bli mycket värre. Så inget snack om saken, inga mer p-piller till miss Andersson sa sköterskan strängt och såg panikslagen ut när jag berättat hur länge jag ätit dom. Nu hade de alltså kommit fram till att jag hade hjärnhinneinflammation men vart jag fått den ifrån visste de ännu inte och blodproppar som funnits i hjärnan sen ett tag tillbaka. Jag hade haft en del huvudvärk på sistonde men jag hade trott att det var vätskebrist, hade inte en tanke på att det skulle kunna vara blodproppar som orsakade det.

 

 

Mina matvanor blev bättre och bättre och jag åt åtminstonde några skedar från varje måltid. Sköterskorna hade full koll på mig och var det så att jag inte åt tillräckligt så gav de mig en eller flera näringsdrycker om dagen. De kom in flera gånger dagligen och tog feber och blodtryck på mig. Försökte få mig att sitta, gå och stå men jag ville inte. De försökte på olika vis få in mig i duschen och de lyckades var gång men jag var alltid irriterad när de kom med sina olika försök, uttalanden och ursäkter. En gång försökte de med att de verkligen måsta bädda rent i sängen och då när jag ändå var uppe kunde jag duscha, en annan gång hade jag lyckats spilla näringsdryck på hela mig och de klagade då på hur smutsig mina kläder var, men håret fick de inte mig till att tvätta. Inte förän mamma suttit i timmar och borstat ut håret på mig medans jag låg på sidan, jag kunde inte sitta upp dels för att jag fortfarande hade ont och för att det tog sån himla lång tid innan allt var genomborstat. Snacka om att sköterskorna var glada den dagen jag sa att jag ville duscha håret. Fast roligast var nog den gången jag orkade mig upp ur sängen för att duscha med deras hjälp första gången. Jag åt min frukost och ringde sedan på telefonen till receptionen, när de svarade sa jag att jag ville duscha. De hörde inte vad jag sa så en sköterska kom inrusande med smärtstillande. Tipf förklarade på thailändska att jag ville duscha, leendet på den sköterskan var oslagbart och resten av den dagen var det enda de pratade om med mig att jag duschat. Renlighet är väldigt viktigt i Thailand och de är klart de förstod att jag inte orkade när jag var sjuk men för dom var det ett stort framsteg att jag ville bli ren. (Låter som jag aldrig duschade men de ville helst se mig dscha två gånger om dagen och jag själv orkade Kanske med en dusch varannan dag). Den gången jag tvättade håret själv för första gången var jag tillräckligt stark för att duscha utan en sköterskas hjälp. Att bli duschad av någon annan var verkligen något som fick mig att förstå hur vek jag var just då, att jag inte ens klarade av en sådan vardaglig sak fick mig att inse att jag var riktigt sjuk.  Jag kände mig så liten. Men den dagen när jag klarade mig själv i duschen kände jag mig mycket piggare, jag tvättar håret långsamt och känner ju att jag fortfarande är svag men om jag höll ena ögat stängt så gick det bättre.Jag hade de senaste dagarna börjat sett konstigt, lite dubbelt men jag trodde att de tvar för att min kropp var helt slut och behövde vila, hela jag. Men när jag klev ur duschen och stod där och tittade mig själv i spegeln med båda ögonen öppna så fick jag aldrig till någon bra skärpa och jag såg ännumer dubbelt. Jag tittade närmare och ser då att jag är vindögd?! Jag gnuggar och tänker att jag ser i syne, jag måste vara riktigt trött bara. Men ögonen satt verkligen inne vid näsroten. Jag skyndar mig till sängen och tänker att om jag sover lite till så är det nog bra sen.

 

 

Sköterskorna väckte mig alltid klockan 6 på morgonen första gången, sedan lyckades jag alltid somna om några timmar tills mamma och pappa kom in. När de kom ner vid 8-9 tiden så öppnade jag ögonen och frågade mamma om jag var vindögd. Mamma bad mig titta rakt fram och tittade noga på mina ögon.

-Ja, Evelina, du är vindögd?!

Det gjorde ont inombords, vad hände? Jag som började känna mig piggare och då lägger ögonen av att fungera som dom brukat? Jag frågade läkaren när hon kom in och hon gjorde några övningar på mina ögon och konstaterade att detta skulle gå tillbaka till sitt vanliga läge snart, ca en vecka kanske. Jag behövde öva på att kolla åt höger, vänster, upp och ner varje dag så skulle detta bli bra. Den kvällen grät jag och frågade mamma och pappa om jag skulle se ut såhär nu? En liten sak om man jämför med vad som hade kunnat hänt med just i det läget så var allt jobbigt. Jag var ju mycket piggare men jag trodde inte mig själv när jag såg vad som hänt med mina ögon, bara sådär. Men där var anledningen till att jag hade svårt att fokusera på saker, balansen var inte sig lik och det var därför jag de senaste dagarna kisat med ena ögat för att se bättre.

 

 

Vid detta laget hade jag börjat kunna ha gardinerna öppna litegrann på dagarna. Första veckan gick det inte, mitt huvud sprängdes vid minsta lilla ljus och för höga ljud eller hastiga rörelser. Jag kunde inte äta i början. All mat doft fick mig att må illa, jag bävade hela dagarna för stunderna de kom in med maten. Detta var nog en av de värsta tiderna för Tipf. Då hade vi ingen aning om vad felet var, han såg bara hur svag jag var och visste inte hur han skulle hantera det, han var rädd och orolig. Han försökte för det mesta att ställa upp och ge mig det jag behvde men ibland så visste han inte vad han skulle ta sig till och vart då arg och frustrerad. Jag kan förstå varför men just då tyckte jag han var dum i huvudet och skrek åt honom att lämna mig ifred. Som när maten kom in ställde han alltid maten framför mig och höjde upp sängen åt mig. När jag då sa att jag inte ville ha så sa han att jag måste äta. Jag försökte ta en tugga men en tugga tog mig flera minuter att svälja, allt växte i munnen. Han satte sig då bredvid mig och provade att mata mig istället. Jag gnällde och sa nej men försökte ta några tuggor. Detta eskalerade och han sa återigen att utan mat kan jag inte bli frisk och försökte genom övertalning få mig att äta och kallade mig för barnunge. Jag blev arg, sa nej ett antal gånger och innan det var färdigt satt han på soffan och skällde för att jag inte åt och jag låg under täcket och grät samtidigt som jag sa att han inte förstog någonting. Och skulle han fortsätta såhär så kunde han packa väskan och åka hem redan nu. Ibland lämnade han rummet och tog luft för att sedan krypa ner bredvid mig när han kom tillbaka och be om ursäkt, men han var orolig för mig och ville inte se mig såhär.

   En annan gång var en morgon då jag först vägrat att stoppa i mig maten och när han sedan tyckte det var dags att "stiga upp" efter att ha tjatat på mig om maten, inte sova mer. Då han redan var irriterad så drog han upp gardinerna och solen stog högt, ljuset skar i ögonen och huvudet bultade. Han sa till mig:

-Du kan inte ligga här i mörkret hela dagarna, bara sova och inte äta någonting. Då kommer du aldrig bli frisk, skärp dig!

Jag drog täcket över huvudet, grät och skrek åt honom att han inte förstog mig alls. Om han tyckte det här var jobbigt, vad tror han inte jag tyckte då? Och kalla mig barnunge om du vill men jag orkar inte med det här. Han lämnade rummet, med gardinerna öppna. Jag låg kvar under täcket, grät och kände mig väldigt ynklig och hjälplös, efter någon minut tassar någon in och stänger gardinerna och ber återigen om ursäkt.

-Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre, jag vill inte se dig såhär och jag vill hjälpa men vet inte vad jag ska göra, sa han.

Jag var extra känslig för allt både fysiskt och psykiskt och han var extra känslig för allting psykiskt för att han varit så himla orolig. Så det var tur att mamma och pappa kom ner och han fick lite avlastning.

 

 

Ändå när han skulle åka hem så hade han väldig ångest och frågade både mig och läkarna flera gånger om jag inte skulle orka följa med ändå. Det hade ju varit planen sen länge att jag också skulle hem under denna vecka då hela hans familj skulle ses och någon slags ceremoni skulle utspelas. När han väl åkte och vi sa hejdå så trodde vi båda att vi om några dagar skulle ses utanför sjukhuset och jag skulle vara mycket piggare. Men icke! Jag gick igenom ännu ett ryggmärgsprov där de fick ner trycket i hjärnan på mig. Dels också för att se om mina ögon skulle bli återställda efter det men också för att jag fortfarande hade en hemsk huvudvärk. Men efter det provet sa de att det var förmodligen det sista, OM jag inte hade fortsatt ont i huvudet efter det. Jag bad till gud att detta skulle vara den sista gången.

 

 

Jag gjorde inget annat än låg i sängen, tittade på tv eller kikade på telefonen. Men all ansträngning för ögonen var jobbig så att läsa långa texter gick bort. Jag rörde mig mellan min säng och min toalett och den största ansträngningen jag gjorde var att duscha. Matintaget ökade dag för dag och mamma var nu den som matade mig varje dag sen Tipf åkt hem. Mina muskler förtvinade och mina ben kändes som spagetti. Samma dag som jag legat inne i två veckor rörde jag mig utanför rummet för första gången. Vi fick då en rullstol att ha med oss och jag gick då ner till caféet med mamma och pappa. När vi gick förbi receptionen klappade sköterskorna händerna och tittade på mig och log. De hade som sagt full koll på mig och från denna dagen när de kom in för prover så påpekade de hela tiden hur mycket fräshare jag såg ut, hur duktig jag var som åt så "mycket" mat och var ute och gick i korridoren. Världens sötaste sköterskor och de alla var så omhändertagande och försiktiga. Alltid när de tog blodprov bad de om ursäkt då jag tyckte det gjorde ont.

-Förlåt för att jag gör dig illa, sa de alltid.

-Ingen fara, du gör bara ditt jobb. Svarade jag med tårar i ögonen.

De klappade alltid mig mjukt på armen när de tog blodprov eller masserade mina ben när de gjorde ryggmärgsproverna. Sånna änglar allihopa!

 

 

När två veckor gått och jag kände mig pigg igen så trodde jag att jag skulle få komma ut. De hade upptäckt vart hjärnhinneinflammationen kom ifrån och jag hade utan att veta om det blivit biten av en parasit. man brukar inte bli så sjuk som jag blev men det hade antagligen blivit så illa på grund av att jag redan hade blodproppar i kroppen. Mina svenska tolkar (Nina och Lisa) pratade ofta om hur skönt det var att se mig så mycket piggare och att de såg riktigt illa ut ett tag, de trodde inte det skulle sluta såhär bra. Jag kände mig mycket piggare och iochmed att jag orkade röra på mig mer nu så tyckte jag själv att jag var frisk nog att lämna sjukhuset. Men min läkare höll inte med, hon sa att minst en vecka till och därifrån fick vi se. Jag ringde Tipf och sa att jag kommer bli kvar en vecka till. Jag grät, jag ville inte ligga där längre. Men jag förstod att jag inte var stark nog. Men vid detta laget trodde jag aldrig att jag skulle få komma därifrån. Vilka mer prover skulle tas? Vad kunde hända? Skulle jag behöva göra fler ryggmärgsprover? Skulle mina ögon gå tillbaka till sitt gamla läge? Hade jag fått andra men som jag inte märkt av än bara för att jag ligger här hela dagarna?

 

Tankarna snurrade och nog visste jag att jag inte var stark nog än, men jag hade ju blivit mycket starkare under denna tiden och när man inte är ute och gör vardagliga sysslor och lever ett "vanligt" liv så kan man lätt tro att det inte är svårt och det är klart att jag skulle orka med det?!

Imorgon är det en vecka sedan jag Borde fått mitt provresultat från röntgen, imorgon Ska jag få svaret.

 

Återigen har vårde krånglat. Vart enda möte, varenda kontakt så har det varit något som krånglat på ett eller annat sätt. För en månad sedan hade jag en inbokad tid hos min Neurolog t.ex. Vi hade pratat om att jag då skulle göra röntgen, men jag skrev över mig till Ljusdals sjukhus och fick då krångla massor för att få ha kvar min tid hos neurologen i Stockholm, för att slippa stå i en tre månaders kö. När jag löst det och sett till så jag skulle få gå till min neurolog i Stockholm och jag pustar ut. Då dubbelkollar jag med min Neurolog vad som är bokat och om något krävs av mig innan röntgen. Då visar det sig att hon inte bokat röntgen utan hon hade tänkt att vi skulle ses och prata så kunde hon boka röntgen då (!?) Trots att vi pratat om detta tidigare, att jag skulle göra röntgen där oh då i september så hade hon ändå inte bokat tid? Jag ber henne att göra det och säger att prata kan vi göra efter. Så hon bokar en röntgentid och jag får då vänta i tre ytterliggare veckor eftersom jag då hamnat i kö ändå. Sedan skriver hon i mailet att det tar ca 4-5 arbetsdagar att få resultatet men när hon fått det så ringer hon mig.

 

I tisdags när det gått en vecka sedan jag gjorde provet mailar jag henne och undrar vart mina provresultat tagit vägen. Tillbaka får jag ett "tack mail" där hon skriver att hon slutat på avdelningen?! Men hallå, borde inte jag som hennes patient få reda på det? Hon hänvisar till en annan läkare som inte svarar, efter allt annat krångel med vården sen jag kom hem så ökar paniken och jag ringer röntgen och frågar vart de skickat mina bilder, har de tappats bort eller finns det någon som tagit sig an detta? Denna kvinna blir förvånad när jag säger att min neurolog slutat och det är därför jag oroar mig att papprena försvunnit. De har i alla fall blivit skickade till rätt avdelning. Jag ringer avdelningen men självklart har de telefontid på morgonen, jag talar in ett meddelande, försökte vara lugnt men kände både ilska, stress och besvikelse över att Återigen fått dåligt mottagande och hantering.

 

Dagen därpå ringer receptionisten, jag säger att jag borde fått mina provsvar nu och hon svarar att min neurolog har försökt nå mig. Jaha? vad jag såg på mailet hon skrev igår så har hon ju slutat hos er? Receptionisten svarar, ja, jo de är ju en annan läkare du fått nu men Hon har försökt fått tag på dig! Skumt alltihopa tycker jag.. Jag frågar om hon kan ringa mig och ge mig svaret idag då, min nya läkare. Men nä, då jobbar hon bara måndagar och tisdagar och nu var det onsdag. Jag blir irriterad och säger att jag vill ha svaret nu, att jag behöver ha det nu. Det är inte ett roligt resultat att gå och vänta på, jag är nervös och trippar på tårna dagligen.. Receptionisten svarar att läkaren försökt nå mig men inte hittat något telefonnummer.. Vilket borde finnas i min journal? Detta blir bara konstigare och konstigare. Till sist säger hon att jag nog inte behöver oroa mig för hade det varit allvarligare så hade de legat på mer för att försöka få tag på mig.. Jaha, ja men tack då, pju nu kan jag pusta ut! Eller så inte, klart jag vill ha uttalande från läkare.. återigen låter det som allting handlar om ett skavsår på foten ungefär, inget alllvarligt.

 

Men nu så, bokade de tid imorgon bitt för att ringa mig, så jag korsar fingrarna ber till alla möjliga gudar att jag får ett bättre besked imorgon! Men vem vet, kanske den läkaren slutat med och skickat över det på någon som är på semester i en månad ;)

Jag har verkligen inte prioriterat bloggen på sistonde, själv säger jag att jag inte har tid men det handlar ju egentligen om prioriteringar. Jag har funderat mycket på om jag ska göra klart mina sista delar av min sjukhusresa i Thailand och sedan sluta skriva? Jag vet inte, jag tar det väl som det kommer.. Jag tycker ju om att skriva men vill inte att det ska vara något måste och är det en blogg så finns det där måstet där för att hålla sina läsare uppdaterad. Sedan blir mitt eget skrivande i min egen privata lilla bok också bortprioriterat och jag har ångrat så många gånger att jag slutade skriva under min första resa till Thailand, att jag inte fortsatte för sådär i efterhand så är det så himla roligt att läsa små korta anteckningar. Men jag tror jag kände att jag bara skrev, skrev och skrev på facebook, bloggen och min egen bok, sedan ansåg jag mig själv bo i Thailand och inte skriver jag hemma i Sverige? Men det borde jag och det vill jag, för det kan hända lika roliga och minnesvärda saker vart som helst vare sig det är i vardagen eller på semester.

 

Jag gjorde för snart en vecka sedan mitt återbesök hos neurologen, efter sex månaders ätande av waran fick jag göra en röntgen för att se om blodpropparna försvunnit helt. Jag håller tummarna och går som på nålar, hoppas på att få svar på proverna snart.

 

För sex månader sedan låg jag på Bangkok Hospital, ovetandes om vad som hände med en sjuk smärta.. Nu idag har jag tagit en ventilerande promenad med min kära arbetskollega Martina och har just tagit en uppfräshande dusch och sitter helt slut och myser i min one piece. Vi har haft en hektisk vecka, nu är den över och jag tycker vi gjorde det himla bra, vi som drev Järnvägs undertiden den ordinarie personalen låg välförtjänt och njöt av sol och värme i spanien. I Juli kastade jag mig in i Café/restaurangbranchen utan vidare erfarenhet från restaurang men mera erfarenhet av café. Och hela sommaren har jag serverat kaffe till tonerna av Lill-Babs låtar. Men ägaren av Lill-babs caffär i Järvsö är ju som många vet den samma som äger Järnvägs. Så förra veckan fick jag fem dagars upplärning av hur Järnvägs fungerade, snabbkurs! Eftersom chefen skulle ta med den ordinarie personalen till Spanien i en vecka. Så i fem dagar var det bara att öppna ögon och öron extra mycket för denna vecka skulle alltså jag och Martina vara där själva, med hjälp av kockar som lagade mat så klart och extra servitriser under helgen. Oerfarna och nervösa tog vi oss an uppdraget och har under hela veckan fokuserat till tusen på endast jobbet eftersom vi tog på oss detta och visste att det var ett stort ansvar, känns som att man bott på jobbet men vi ville verkligen göra vårt bästa och det gjorde vi. Vi har gjort vårt bästa och självklart lyckats med något snedsteg men inte alls några större problem.. Slut i både kropp och knopp men vi gjorde det, vi klarade att hålla Järnvägs igång alldeles själva! Jag är otroligt tacksam för att jag hade Martina vid min sida hela veckan och även kockarna och såklart Anja och Fanny som hoppade in och jobbade med oss i helgen. Vi kanske inte är redo för att vara fullfärdiga restaurangägare men vi lyckades hålla igång verksamheten, med nöjda kunder och byggnaden står kvar helt oskadd. En vecka när man är helt oerfaren är ganska lång tid, men nu så har vi klarat oss igenom det! :)