Redhead on tour

För en vecka sedan gick mitt plan hem till Sverige, jag tog mig inte ens ner till piren för att ta båten mot flygplatsen. Packat och klar stod jag och väntade på att han skulle komma och åka med mig till flyget, men det gick inte, jag kunde inte.. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer kunna lämna det här stället, speciellt nu när jag inte har någon hembiljett.

Men jo, allt är inte guld och gröna skogar här jämt, allt är inte positivt och de rosa molnen jag oftast går på försvinner ibland. Förståelsen för andra människor är ibland svår och speciellt när man är av olika kön. När man då också är två personer med två helt olika kulturer, religioner och språk blir det tufft ibland. Men för att förstå varandra måste man leva i den andre personens vardag ett tag, se hur denna lever.. Jag har gjort det ett tag nu och förstår, men han kommer aldrig förstå mig, inte om han aldrig sätter sin fot i mitt land, med min familj, mina vänner, min vardag, mitt liv.. Han kan försöka och jag kan berätta men han kommer aldrig förstå till 100%...

Regn, vind, storm och åter massa regn. Hade detta varit för två månader sen under min backpackingresa så hade jag svurit åt gudarna och dansat för att få solen tillbaka. Just nu gör det inte så mycket, jag är inte här av samma anledning nu som då. Jag är inte gjord av socker och när regnet kommer blir alla genast kall och vi kurar ihop oss för att ge den värme vi har, största delen kommer från hjärtat.

Kreativiteten flödar men blir inte så sysselsatt som den borde, då sätter den sig i huvudet och tankarna går hit och dit, virrvarr av tankar, åsikter och känslor. Hjärnan och hjärtat samarbetar allt för sällan. Det den ena tycker är fel tycker den andra är världens bästa ide, precis som med människor. Men hur rolig vore världen om vi alla var likadana? Tyckte och tänkte likadant? Enligt mig vore det inget vidare alls, även om man ibland skulle önska att det var lite så när förståelsen för andra människor inte riktigt finns.

Här sitter vi alltid en klunga människor, minst fyra stycken och diskuterat livet och allt runtomkring. Vi kan sitta i timmar vid frukost för att sedan möta upp några fler för lunch och fortsätta konversationerna. Jag älskar det, jag älskar att ta del av andra människors livshistoria och att sedan dela min med andra. Oftast slinker en eller två öl ner och vi avslutar inte dessa konversationer förän sent, runt midnatt. Alltid på samma ställe. Stället vi alla trivs bra på, där det sprids så mycket värme och glädje, där jag faktiskt blivit erbjuden att jobba och delta i att sprida deras värme, där jag kan sitta i timmar och bara titta och le.

Ja, det är stället där han jobbar. Han som en gång snurrade till hela min värld, han som dök upp från ingenstans i mitt liv, när jag hade helt andra planer och idéer. Som fortfarande snurrar till det en hel del för mig och mitt virrvarr av tankar och känslor.. På gott och ont. Kanske lever jag i en bubbla, en fantasi just nu men jag tänker leva i den så länge jag kan och i denna bubblan kan jag sitta och njuta av hans leende, ögon och värme i timmar, för alltid!

Solsken i Bangkok, solsken i krabi så jag pustade ut lite.. Skulle allt bara bli skräp så hade jag vädret med mig och jag kunde ligga på stranden var dag, äta gott och träffa mina vänner på kvällarna. Så stannar bussen i Ao Nang, inte långt kvar nu och jag var pirrig men lättad att snart vara framme. Sätter mig i båten efter väntan på att vågorna ska lugna sig lite, 5 meter ut på havet, 5 meter närmare railay öppnar sig himlen och det börjar ösa ner, båtresan tog dubbla tiden och väl framme på hotellet är jag genomblöt och börjar få kalla fötter igen, vad är det jag håller på med? Now or never, nu är jag här! Mina kalla fötter försvann lite då jag fått lite sömn och fått träffa ägaren av hotellet, han sprang mot mig och gav mig världens kram och hälsade mig välkommen, en del av min klump i magen försvann.. Men jag hade det värsta kvar.

Några timmar senare när baren öppnat och jag vet att han och alla de jag känner jobbar smög jag mig ner i byn, mitt hjärta pumpade i dubbla slag och jag har aldrig varit så nervös. Hur skulle de reagera, hur skulle han reagera? Det här var verkligen ett avgörande ögonblick. Jag rundar hörnet och ser två av mina vänner på baren där han jobbar. De blir så förvånade men välkomnar mig med värme och öppna armar samtidigt som han kommer gående i hörnet på baren. Han stannar till kliar sig i huvudet och tittar på mig, det enda han får ur sig är "what?!" och sedan går han raskt mot mig och ger mig den längsta, varmaste kramen. Drar med mig in till baren och sätter mig ner och bara tittar häpet och säger saker som "I can't believe you are here, I'm so happy to see you again, are you for real, you are really here sitting next to me!". En välkomstdrink från mina vänner och vi skålar, Joi tittar på mig och säger:
"welcome home Nina"

Jag blir varm i hjärtat och lättnaden kommer över mig, jag ler och tittar på Tiff och säger:
"Yes I'm really back, sitting next to you here on Railay, I'm home"