Redhead on tour

 

 

Dagen därpå åkte vi på utflykt till hans hem, där har jag varit förr men denna gång var hela familjen hemma. En liten by utan turister där det inte pratas någon engelska alls. Där blev jag placerad i en kudde på golvet medans hans mamma visade mig foton från när han var liten fram tills han var 18 år, hon berättade saker om varje foto, jag förstog ingenting men log och nickade. Hon fortsatte prata.

 

Han hade saker att uträtta och tyckte då att det passade sig att jag umgicks med hans mamma även fast han visste att hon inte pratar engelska och min thailändska är minimalisk. Men så gör man här. Hans mamma tog mig sedan på en promenad i byn, pratandes hela vägen och i varje hus skulle vi in och säga hej och prata, jag log mest hela tiden då jag inte förstog någonting. Och mat, hela tiden fick jag frågan om jag var hungrig och även om jag sa nej så kom de med frukt, kakor eller snacks. Som om inte det var nog så lagade hon till lunch till henne och mig och nästan tvingade mig att äta, det var längesedan jag varit så himla mätt. Men allt handlar om mat här nere, tro det eller ej. De första någon frågar när man möter någon är "kin kao leo?" vilket betyder "ätit redan?". Säger man nej har de alltid något att ge en. Jag undrar hur alla kan hålla sig så smala här nere då se äter jämt. 

 

Efter min lunch var det dags för tupplur enligt mamman då hon skulle åka iväg och jobba. Men den tuppluren blev inte lång då det var dags att åka hem, hem till Railay igen. Mamma kom då farandes på mopeden med frukt och juice att ta med oss, så jag inte var hungrig sa hon. Att säga nej när någon erbjuder mat här nere kan oftast tas som förnedrande, tacka och ta emot, ät.

 

Att komma tillbaka till Railay var på sitt vis skönt, som att komma hem efter en semester. Lättad att se alla och ha folk som förstår en runt sig men tråkigt att vara tillbaka i gamla vanor.