Life is not about waiting for the storm to pass, it's about learning to dance in the rain

Min mamma brukar ofta säga att jag borde skriva en bok om allt jag är med om. Även om jag försökt med resedagböcker och massa annat så slutar det alltid med att jag tröttnar och lägger av. Jag ångrar faktiskt att jag slutade skriva i min resedagbok bara en vecka innan vi åkte hem igen, jag och Iza. Och sedan fortsatte jag aldrig när jag åkte tillbaka själv trots att jag fått varit med om massor som många inte varit med om. Bara att leva i ett turistparadis, vad döljer sig på djupet hos alla de som bor här i detta paradis? Hur är det att bo och leva i en Thailändsk familj? Hur är en vardag för en thailändare, det många turister inte ser. Eller bara hur jag kände att åka ner själv och egentligen skulle stanna två veckor men det blev fyra månader, hur det var när jag kom hem, hur det var att komma tillbaka till ön och livet som "farang" och boende med han som håller hårt
i mitt hjärta efter fyra månaders "paus". Eller denna gång, sjukdom, sjukhus, dödsolyckor, bränder, begravning, bearbetning och andra skillnader. Varför slutade jag skriva? Man tror man ska minnas allt men det gör man inte..

Jag läste igenom mina resedagböcker nu när jag kom hem och det var så mycket jag glömt bort, tårar, skratt och många andra känslor bubblade upp. Så jag tänkte nu att när jag har så mycket tid över under min sjukskrivning ska jag försöka återberätta en del här. Jag tänkte börja med att återberätta mitt abrupta avslut på Railay, hur jag hamnade på sjukhus och vad de kom fram till. Hur jag hamnade här hemma i Sverige igen.

Mitt nästa blogginlägg kommer handla om hur jag hamnade där jag är nu, hur jag blev sjuk och hur planering inte är någon idé då livet tar egna vändningar ibland.

Stay tuned!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0