Redhead on tour

Jag har fått klagomål på mina rubriker på sistone, att dom är så tråkiga så jag bättrar mig väl då!

Lovade ju att skriva om min hemska onsdag när jag skrev sist så jag tänkte dra historien nu: (detta kommer bli ett långt inlägg, bara en varning för er som läser.. men jag lovar, det är värt det!)

Som ni vet åkte jag till Stockholm på måndagkväll för att uträtta lite saker, fotografering och hämtning av arbetsgivarintyg bl.a. På onsdagen hade jag tänkt att åka hem och gå ut eftersom Engmans spelade här i Ljusdal och det var mycket folk som skulle dit. Min dag gick dock inte som planerat.. jag började min resa hem till ljusdal onsdag kl 17 men är inte hemma förän torsdag kl 20, hur lyckas man med det? jo det ska ni få läsa om nu..

Jag vaknade Onsdag, hade försovit mig så jag stressade mig genom dagen. Ut till Sollentuna för att hämta arbetsgivarintyg där jag får ett varmt välkomnande av Ingrid (Jag har saknat hennes kommentarer och allt så mkt haha). Min fd. chef däremot.. hon kontrar med "vad har du gjort med håret? Det ser jätte konstigt ut!". Kul att höra det som frisör? Nja.. men jag vart inte förvånad när den kommentaren kom heller för den delen, hon är ju väldigt ärlig av sig.

Färdig där så satte jag mig på pendeln, snabbade mig till mormors lägenhet som jag förövrigt haft ensam de dagarna jag var där. Åt lite, satte mig ner för att boka en biljett.. första försöket lyckas inte för tåget var inställt. Jag blev tveksam om jag skulle åka hem. Vid halv fem ringer jag till härjedalingen (bussen) och bokar en biljett med dom, men bussen går klockan FEM!! Det var bara att grabba tag i väskan, låsa om sig och springa till tunnelbanan.
  Ungefär samtidigt som jag springer till bussen slutar min telefon att fungera, jag hade precis laddat den så batteriet var det inte fel på. Displayen bestämde sig för att bli helt svart så jag kunde alltså inte ta emot sms eller ringa, om jag inte kunde numret i huvudet. Ringer till Mamma och säger att jag är påbäg hem och gärna vill ha hämtning vid niotiden i Ljusdal och säger då också att min telefon är konstig och knappt funkar.
  När vi precis lämnat Uppsala får jag världens klump i magen.. stängde jag av kaffebryggaren? gjorde jag det? kanske? jag ringer mamma igen för att berätta att jag var orolig och behövde disskutera med någon om jag verkligen hade stängt av den eller inte. Då kunde inte hon prata eftersom hon satt med mormor i bilen och hon skulle gå i skyarna om hon fick höra vad jag sa. Mamma ber då Daniel ringa mig, vid den tiden hade den där klumpen bara blivit större. Eftersom jag satt på en buss och knappt kunde göra något, då var jag helt inställd på att den var på.. snart skulle den börja brinna. Så Daniel och jag försökte komma fram till olika lösningar, ringa hyresvärden.. men han hade ingen nyckel!! ringa låssmed? funkade inte heller för någon som bodde i lägenheten skulle behöva vara där då. Då säger daniel "Du får hoppa av i Gävle och åka tillbaka", men bussen stannar inte i gävle så det går inte.. då skulle det vara tönnebro då? Då dör min telefon, slut på batteri!!
   Eftersom vi inte kommit fram till något så ber jag en kvinna som sitter bredvid mig om jag inte skulle kunna få låna hennes telefon, hon har hört hela historien så hon hjälper mig självklart. Jag ringer upp Daniel och har innan dess också hunnit kolla uipp när bussen är i Tönnebro.. men den stanner inte där heller?! PANIIIIIIIK! Nästa stopp är Kilafors, så jag får helt enkelt ställa in mig på att hoppa av där. Jag ringer Mamma igen och säger att dom inte behöver hämta mig, min telefon är helt död och jag måste hoppa av i kilafors och åka tillbaka. Mamma kommer då på en släkting som har nyckel, hon skulle ju kunna vara där mycket snabbare i fall det skulle hänt något. Den ideén fungerade inte heller. Så jag tackar kvinnan för hon lånat ut sin telefon och kliver av bussen i Kilafors, en timme hemifrån ljusdal, utan fungerande mobil, utan mat i magen och helt i panik eftersom jag vid det laget var helt säker på att kaffebryggaren skulle ha börjat brinna, tårarna kröp sig fram.
  När jag är i Kilafors ser jag ett ICA och tänker maaaat! men icke, dom stängde för 15minuter sedan.. suck! Jag börjar knata ner mot stationen och var såå himla arg på mig själv. Väl nere på stationen hittade jag en toalett som jag kunde gå in och värma mig på, det var inte varmt i kilafors.. jag passade även på att dunka huvudet i väggen en del och leta efter ett kontaktuttag så jag kunde ladda telefonen.. utan framgång. När jag värmt mig lite så gick jag ut och satte mig på en bänk, jag var rädd att den kanske skulle låsas.. vad gjorde jag då?! Så jag satte mig på en bänk, så less! Helt ensam, knappt en bil som åkte förbi, ingenstans att köpa mat, det var kallt och jag kunde inte ringa lr något om det skulle hända något. Här skulle jag alltså sitta i två timmar?!?! Till råga på det så kom det senare två män gående efter vägen, klart jag blir rädd.. vad skulle jag göra om dom skulle komma mot mig? jag kunde ju inte direkt ringa någon och det var inte en kotte så ja.. de hejjade på mig och jag ryggade tillbaka. Som tur var började det sedan ramla in mer folk på stationen och jag kände mig genast lugnare.
   Två timmar gick och jag hade hunnit lugna mig lite men var fortfarande hungrig, arg, less, ledsen och rädd att något skulle ha hänt med lägenheten, vad skulle jag säga till mormor?! Jag hoppar på tåget och får i laddaren i telefonen, ringer och får prata av mig, säger att jag lever men är så less på mig själv att jag ett tag tänkte dunka huvet i väggen så hårt som det går, tills jag tuppar av.. sånt här händer nämligen bara mig, det är bara jag som hamnar i sånna här konstiga situationer där ALLT bara går fel. De som känner mig och varit med om mina historier blir kanske inte ens förvånade när de läser detta haha! Det var den längsta tågresan jag varit med om, den längsta väntan jag varit med om.. på att förmodligen se en nedbrunnen lägenhet när jag kom fram. Eftersom jag åkte från sthlm klockan fem och skulle vara tillbaka ca klockan ett på natten så hade ju tydligen allt brunnit ned.
   Klockan ett är jag i Stockholm inge, min bror hade beställt en taxi från t-centralen åt mig.. jag var helt slut! När jag sitter i taxin förbereder jag mig på brandbilar efter gatan, blundar när vi närmar oss lägenheten.. inga brandbilar, skönt! betalar taxin och kliver in i hyreshuset.. vågar inte titta upp i fönstret, börja känna en konstig doft i trappuppgången. Öppnar dörren fort och hör inga konstiga ljud, ser ingen rök eller något flammande. Springer in i köket till kaffebryggaren...

Den var av!!!!! Inte ens kontakten var i.




Här har jag oroat mig och straffat mig själv så, betalat en extra resa till Sthlm, förberett mitt tal till mormor om att hennes lägenhet inte längre finns kvar p.g.a mig. Jag kände mig så himla lättad... jag skrattade åt mig själv, vad jävla nojjig jag varit! Ännu roligare var det när jag kom på att kvinnan på bussen sa "Är du säker på att den är på? I noa av tio fall har man stängt av den, utan att veta om det". Jag ringde alla involverade och berättade att lägenheten var hel och att kaffebryggaren var av.. de fick sig också ett gott skratt.

Nästa dag tvekade jag på om jag skulle boka en biljett hem, vad skulle hända då liksom? Men tillslut bokade jag min biljett, satte mig på tåget och ca ett dygn senare än planerat så stog jag hemma på stationen i Ljusdal.. helt mörbultad av allt som hänt det senaste dygnet. Ja, det var en av de värsta dagarna det här året.. men så himla skrattretande samtidigt.

Nu är jag hemma, har haft en bra helg med nära och kära så jag kunnat skratta gott åt allt detta och.. min telefon fungerar igen :D

/ Evelina (Den som jämt hamnar i konstiga stuationer)