Redhead on tour

En flygresa, 10 timmar från mitt hemland och ytterligare 4 timmar från mitt hem och den största delen av mina närmaste. Än återstår ca 2-3 timmar innan jag kommer kunna slänga av mig väskan, andas ut i mitt andra hem och tillsist överraska och krama om de människorna som är mina nära här, de som tagit en plats i mitt hjärta på olika vis. Jag lämnade en bit av mitt hjärta här för en månad sedan och som min mamma sa "lämnar du något på ett ställe betyder det att du kommer tillbaka".. Så här är jag!

Så tillbaka i landet med de leende människorna, starka maten och den knackiga engelskan. Snart är jag åter på en av de bästa platser jag vet, Railay! Denna gång utan någon av mina systrar som var med mig här tidigare, det kommer kännas konstigt.. Ibland undrar jag vad jag håller på med? Men jag vet vad jag gör, det är bara inte likt mig alls och det är en ny upplevelse på sitt vis, hur det går återstår att se men när jag är hemma igen är jag förmodligen lite mer erfaren, vet lite mer, kan gå vidare eller håll kvar och jag känner mig förhoppningsvis mer färdig och kan då fokusera på mig, mitt och alla hemma.

Jag försöker att inte tänka så mycket, inte ha så stora förhoppningar även fast jag innerst inne har det men jag är faktiskt också medveten om att det här kan bli två jobbiga, hårda veckor men det är två veckor, ingen livstid och inte heller en hel sommar/höst av bara grubblande. Nä hellre ångra något man gjorde än något man inte gjorde!

I remember tears streaming down your face
When I said "I'll never let you go"
When all those shadows almost killed your light
I remember you said "Don't leave me here alone"
But all that's dead and gone and past tonight.

Just close your eyes
The sun is going down
You'll be alright

Det har nog aldrig hänt förr, denna vilsenhet som dykt upp..

När saker inte riktigt blev som man trott och väntat sig. Egentligen små, små ting men alldeles lagom stora för att tappa modet för en sekund, ledsna och undra.. Inte tillräckligt stora saker för att kasta telefonen i väggen, slå huvudet i kudden och skrika m.m. Men ändå något att reagera över, SUCK!

Några dagar i stora staden fylld med kära återseenden, mormors historier och mat, strosande i solskenet, kaffe på ett mysigt fik, viktiga ärenden, återseenden som inte blir av, vänner jag saknar och inte hinner se, svar på funderingar, långa samtal med kär vän och mer funderingar. Beslut.

Detta ledde mig hem till byn en lördagseftermiddag, tåg, telefonsamtal om livet, middag med människor som får mig att känna mig delaktig, åter kära återseenden med vänner och familj (en del av de jag håller närmast hjärtat), dans till en dj vars storhetstid var under min gymnasietid (nu var han bara en kille som gjort några låtar förr och spelade dålig musik nu), fuldans, möten med människor i en bar, fina människor, fula människor man inte bör lägga energi på. Möten som leder till samtal, oväntade samtal i fullmånens sken på en brygga med spegelblankt vatten och ord som kändes opassande men ändå utalade på helt perfekt tid och plats. Tankar om mina beslut, varför man hela tiden måste göra val och vad som då är rätt och fel. Varför måste allt vara antingen rätt eller fel? Varför måste beslut alltid leda till att man väljer något samtidigt som man väljer bort något annat?

Åter till att köra de förfriskade människorna, historier om hur kvällen var ur deras synvinkel. Fysiskt är jag där, framför ratten i bilen tillsammans med vackra människor, psykiskt är jag någon helt annanstans, själv för att finna svar på mina funderingar, för det är bara jag som kan finna mina egna svar.. Ta beslut.

Intryck kan göra stor skillnad, vare sig det är kroppsspråk, möten eller ord ur en telefonlur där samtalet kommer från andra sidan jorden, där solen just går upp och en ny dag gryr medans min dag just slutar till ett sken av en fullmåne och ord som faktiskt berör (förbjudet eller icke), ord som inte kommer från landet där solen just går upp, där de förväntas komma ifrån. Nej inte därifrån utan från personen som står bredvid mig, i landet där dagen nått sitt slut och fullmånen skiner starkare än någonsin och speglar sig i det stilla vattnet..

Har något jag borde berätta, men väntar med det.. Ett beslut jag tagit, något jag känner att jag måste göra. Min familj och de närmaste vet, jag är nog inte redo att släppa bomben här riktigt än. Vet ej varför men kanske för att jag fått endel mothugg och det är klart jag själv undrar hela tiden vad jag gör.. Men ibland måste man chansa för att vinna. Jag chansar verkligen!

Men hellre ångra något man faktiskt gjorde istället för något man inte gjorde.