Välkommen hem present.. Eller?
Vem läste mina tankar?
Vaknade upp av detta sms imorse förstår ingenting och undrar hur, var, när, varför?
Show me à garden that's bursting into life
If I lay here
If I just lay here
Would you lie with me and just forgett the world?
Sisters in arms
<3
11 april, när paradiset rasar samman och drömmen blir till mardröm..
Jag tänkte att det kanske är dags att berätta min version av dagen då jag/vi insåg hur kort livet kan vara, att det kan vara över vilken dag som helst och då jag fick en rejäl tankeställare för vad som är viktigt och inte i detta liv, för oss, för mig! Här är min historia om dagen jag aldrig någonsin jag trodde jag skulle vara med om, dagen jag fortfarande inte förstår har hänt, dagen som var helt fantastisk men ändrades till en mardröm på några sekunder, dagen då jag faktiskt sprang för mitt liv, något jag aldrig vill vara med om igen eller låta mina nära vara med om..Aldrig har jag varit så rädd att förlora någon i min närhet, att aldrig mer ta mig hem, att mitt liv skulle tas ifrån mig på ett kick. Men aldrig har min tacksamhet varit så stor som denna dag, till att allt gick bra, till alla mina nära och kära, alla i min närhet, till att Iza och Linnea hade varandra, att jag inte var ensam i bungalowen, att jag hittade Iza och Linnea, att vi var på Railey och inte phiphi, alla berg på Railey, alla människor, ALLT, Livet!
Dagen började helt underbart som alla andra dagar, solen sken och värmen var ett faktum. Dock hade jag nyss dragit på mig förkylning med feber och hosta så jag spenderade min dag i vår bungalow. Izabelle hade legat vid poolen på förmiddagen men gick med två svenska och en engelsk vän till en av stränderna sen, jag var inte så mkt att hänga i julgranen den dagen iaf och jag var glad att hon ändå hade sällskap av superhärliga människor som jag märkte att hon trivdes med. Jag hade turen att bli ompysslad och ha någon med mig som klappade på mig när jag snorade och hostade och faktiskt tyckte synd om mig när jag kände mig ynklig. Så vi båda (Izabelle och jag) hade en fantastisk dag i paradiset, Railey!
... Detta ändrades på några sekunder.
Jag hade precis sovit en middagslur och vaknade till för att sträcka på mig och se om min vän var kvar hos mig, han sov som en stock! Då ringer telefonen, Linnea (En helt fantastisk svensk tjej vi lärde känna, en av dom Izabelle var med på stranden).
-Hallå, svarar jag lite nyvaket
Det är Izabelle som ringer.. Hon är inte helt sig själv när hon pratar, det hörs på rösten att hon håller tillbaka något.
-Ewe, få inte panik nu.. Vi var på stranden...
Mer hinner hon inte säga förän samtalet bryts och mitt hjärta hoppar ur kroppen.
Jag hör något ljud jag aldrig hört förr, något som skulle kunna vara ett larm. Jag kopplar såklart påengång till Tsunami, 2004 och varningssignaler men försöker lugna mig själv och intalar mig att det bara är något annat larm, Iza och Linnea hade bara råkat ut för någon som hade rånat dom eller något. Men när jag ringer och ringer och samtalet aldrig kommer fram är det svårt att behålla lugnet. Jag ser framför mig alla bilder från tsunamin 2004, jag ser hur vågen redan kommit och Izabelle och Linnea aldrig hann ifrån den, hur jag kommer ifrån min syster och får leta reda på henne själv, hur jag kanske aldrig ser henne mer. Att jag själv kanske inte heller kommer ta mig hem till vår familj mer. Är det här mitt öde? Är det såhär det ska sluta? Vare sig om vi båda skulle råka illa ut eller bara Iza så skulle ändå mitt liv vara över, jag skulle aldrig klara av denna situation eller förlora någon av mina närmaste, min låga skulle slockna.
Tillslut går det signaler och jag hör att någon svarar. Jag är i full panik och bara reser mig upp, går ut ur bungalowen. Ser att det är lite, väldigt lite folk som rör sig uppåt och de är alla lugna.
-Hallå, vart är ni?! skriker jag
-Spring, bara spring Ewe, Spring så högt du bara kan!!!! Svarar Iza, det lugnet hon hade förut är helt borta
Samtidigt som jag försöker få fram vart jag ska, vart Iza och Linnea är så börjar jag springa men vet inte vart. Kommer på att jag måste väcka Tiff, han låg ju helt slocknad i min bungalow och även om jag inte fått veta vad som hänt så visste jag att vi måsta därifrån och springa så högt vi kunde, det var det enda Iza sa till mig hela tiden. Jag sliter och drar i Tiff och skriker:
-Up, up!! We have to get out of here, NOW! GET UP! samtidigt som jag skakar, gråter och inte riktigt vet vad jag håller på med. Han vaknar till liv och Iza säger åt mig att springa till yaya-bar. Jag har varit på yaya-bar, jag vet vart yaya-bar är.. inte vid det tillfället. Jag sliter i Tiff och börjar springa åt helt fel håll samtidigt som jag frågar Iza återigen vart jag ska. Tiff stoppar mig, säger åt mig att andas och pekar mot yaya-bar och drar mig ditåt.. det kändes som jag bara sprang runt, runt i cirklar och skrek åt alla att springa. Han frågade en kille på thailändska vad som hade hänt men berättade aldrig för mig..
-spring så högt du kan nu Ewe, vi är påväg. säger Iza
-Vart är du, jag ska till dig, jag vill bara vara där du är!!
Det enda som fanns i mitt huvud var att ta mig till Iza, att vi skulle vara tillsammans, att vi skulle ta oss hem till sverige igen.. försöka iaf.
Vi avslutade samtalet med att säga att vi möts på yaya-bar, jag älskar dig!
Alla tankar om att kanske aldrig mer få se Iza eller familjen snurrade, jävla Iza om hon haltade för tån nu, jävla våg om den kommer innan vi är uppe på berget, tillsammans, VI SKA HEM TILLSAMMANS!
När jag precis ska runda hörnet och springa uppåt i berget så släpper Tiff min hand och säger:
-You go first, go and find your sister, I'm coming after you. Just go now!
Jag blir helt ställd och förstår ingenting, vart skulle han då? Han börjar gå neråt.. mot vattnet istället för upp i berget.
-Everybody is going up in the mountain! You to!!!!! skriker jag
Han bara tittar på mig och säger åt mig att gå. Jag börjar gråta ännumer, nu var jag helt själv, den viktigaste personen här visste jag inte var hon var men förhoppningsvis var hon redan uppe på berget tillsammans med en annan viktig person (Izabelle&Linnea), en tredje viktig person var helt plötsligt påväg ner mot vattnet, ner mot faran istället för upp mot berget och mot säkerheten och chansen till överlevnad. Jag grät, sprang, skakade i hela kroppen och bara försökte tänka på att ta mig upp i berget och hitta Iza och Linnea, de var i säkerhet nu intalade jag mig, Tiff skulle klara sig intalade jag mig.
För att ta mig upp i berget måste jag alltså runda en slags mur, springa neråt först. Egentligen var jag ganska säker uppe vid vår bungalow, alla var hur lugn som helst där och kände sig helt säkra. Men jag skulle till Iza, så var det bara! När jag rundat hörnet och lämnat alla lugna människor bakom mig så kommer jag dit paniken är. Det är hur mkt människor som helst som springer upp i bergen, jag ser bara folk, folk, folk. När jag kommer till den "kö" som bildats för att ta sig upp i berget skriker en man till de framför:
-Can you run faster?!
Alla börjar springa, alla utom raden framför mig. Jag får panik, blir arg men förstår samtidigt att de kan ju faktiskt ha gjort sig illa på vägen. MEN i detta läge spelar inget annat någon roll än att alla faktiskt ska ta sig upp. Jag hade feber och världens hosta, sprang allt vad jag kunde, barfota. Iza hade brytit tån, hon sprang allt vad hon kunde, Linnea blev trött efter vägen men sprang allt hon kunde. Det var som att trycka på en knapp och kroppen blev inställd på att fly för överlevnad, men tydligen inte för alla?!
Jag tog ett stort kliv ut i gräset på sidan om vägen där alla gick, jag tänkter inte gå och strosa upp bakom dessa, jag ska upp, NU! Jag snubblar, skrapar fötterna, snubblar igen men det spelar ingen roll.. Jag är snart uppe och jag intalar mig återigen att Iza och Linnea också är de och alla vi känner på halvön.
När jag kommer upp vet jag fortfarande itne egentligen vad som hänt, jag vet att det som var viktigt var att ta sig högt upp och springa för livet. Min blick är stirrig, jag skakar, jag gråter och är ett allmänt vrak. Jag tittar runt mig för att försöka se Iza och Linnea, ser dom inte. Ser enormt mycket människor komma upp.. trodde inte det var så många människor här nu och där vi var var inte enda platsen folk befann sig på, det fanns 2 eller 3 till platser minst. Folk skriker, folk gråter.. alla är rädda, alla har panik. Tillslut ser jag en familj som satt sig ner i gräset, mamman ser lugn ut. Jag går fram till mamman, fortfarande i samma tillstånd som nyss.
-I'm sorry, this is really going to sound stupid but.. what happend?! frågade jag henne.
Hon såg väl hur skärrad jag var då hon bad mig sätta mig ner bredvid dom också förklarade hon hela historien. Jag blev ännu mer skärrad, kunde detta verkligen vara sant? Jag trodde aldrig, aldrig, ALDRIG att jag skulle vara med om något sådant, att min resa skulle sluta på det här viset, ALDRIG.
Tillslut hittar jag Iza och Linnea och den känslan att äntligen se dom är obeskrivlig, jag ville bara hålla i de båda och aldrig släppa! Jag fick höra deras historia, jag berättade min.. Vi försökte lugna varandra så gott det gick. Det första vi tänkte när vi kom upp och såg varandra i säkerhet var, Hur fort når den här nyheten Sverige? Vi chansade på att det skulle gå väldigt fort och efter som nätet inte fungerade så försökte vi skicka ett sms till mamma. Det var svårt att få till ett kort, sansat sms där vi sa att vi lever, vi är i säkerhet och vi är tillsammans. Vi förstog att detta sms skulle förhoppningsvis hjälpa, de skulle veta att vi var i säkerhet men de skulle kunna få dem hemma att få mer panik med.
2 minuter senare får jag ett sms av Carro (Storasyster) där det endast står "EWE?!?!?!". Då visste vi att nyheten nått Sverige, mamma hade förmodligen inte sett vårat sms och ALLA var JÄTTE oroliga. Jag skickar ett liknande sms till henne som jag nyss skickat till mamma, men förstår att det kanske itne hjälper så mkt. Helst skulle de vilja ha oss i helikopter hem vid det laget tror jag.
Vi meddelades hela tiden från en engelsk man som hade kontakt med phuket och bangkok. Det var tre jordskalv, alla väldigt höga vilket är väldigt ovanligt. En av dessa tsunamivågor nådde faktiskt Thailand men vid det laget hade den gått ner till endast några centimeter. Jag har hört efter att vi har haft en väldig tur på grund av hur jordbävningen gick till. För det första var alla tre med i tio av världens högsta på ritcherskalan. Sedan brukar jorplattorna röra på sig på ett vis i vanliga fall (diagonalt?) men denna gång hade de rört sig på något helt annat sätt och därför nådde dessa tsunamis aldrig thailand på det sättet. Hade jorbävningarna gått till så som dom annars brukar göra så hade det blivit exakt lika stor förödelse som förra gången, 26 december år 2004 förutom att de nu hade ett säkerhetsalarm som fungerar enormt bra.. Vi hade tur alltså.
Vi satt uppe på berget i 4-5 timmar, det var mörkt, det regnade emellanåt och åskade men ingenting spelade någon roll, det värsta som någonsin kunde hända var ändå tsunamin. När vi får meddelande att vi kan börja gå ner, allt är säkert så känns det ändå konstigt. Ska vi våga? Vi gick sakta ner men vi väntade tills vi var några av de sista kvar uppe på berget. Väl nere i stan är det helt öde.. många restauranger är stängda, de flesta barer med, allt utom några få. Egentligen var man aldrig hungrig för kroppen var inställd på överlevnad men man kände att mat behövdes och vi ville bara sätta oss ner och faktiskt prata om allt, umgås och vara glada för vi faktiskt överlevt något. Stämmningen var annorlunda bland alla, alla försökte lätta upp stämningen men det låg där under ytan. Thailändarna som ansågs vara så lugna hade nog itne alls varit så lugna, de har bara lärt sig att hålla lugnet och göra allt för turisterna. De syntes i ögonen, allt var inte ok. De gör verkligen allt för turisterna, alldeles för mycket. de riskerar livet för oss?! helt sjukt och jag blir faktiskt arg när jag tänker på det, de ska inte behöva riskera livet för att turisterna ska fortsätta älska dem och deras land!
Ingen av oss ville sova den natten, men kroppen behövde det. Kroppen var på helspänn hela tiden, hjärtat pumpade som du just sprungit maraton, kroppen var beredd att fly om minsta lilla ljud från larmet kom. Jag sov inte riktigt på flera, flera dagar. Ärligt så sov jag inte riktigt förän jag kom hem till sverige till min egen säng en vecka senare. När jag pratar om det här slås kroppen, huvudet, allt tillbaka till då. Känslan blir exakt den samma. Det är så svårt att förklara för alla hur allt var, det är lätt att berätta vad som hände men känslan är obeskrivlig. Jag förstår det fortfarande inte själv, hela tiden på berget undrade jag avd vi gjorde där, när jag gick på gatan i Railey så kunde jag itne tänka mig att för några timmar sedan sprang jag för mitt liv på dessa gator?! Det går alltså inte ens att förstå för mig själv, det går inte att förklara, allt känns som en mardröm, en mardröm jag inte önskar någon annan får vara med om, någonsin!
Men trots allt detta får man med sig något även av denna händelse. Jag har kännt så grymt mycket tacksamhet, till allt. Jag var så glad att Izabelle och Linnea hade varandra, att vi var på Railey, jag avgudar bergen där nu, jag var så glad att jag inte var ensam, att alarmet fungerade som det skulle, att vi hittade varandra på berget, att det aldrig kom någon våg, att vi hade varandra, att vi lärt känna Linnea bara några dagar tidigare, allt jag varit med om i livet.. Jag var glad och tacksam för exakt allt, jeg menar verkligen allt! Mest av allt var jag tacksam för att vi klarat oss, för alla människor jag har runt mig, vänner och familj, alla människor jag älskar och de som älskar mig.
Jag är en ödesmänniska, jag tror starkt på ödet och skyddsänglar. Jag har många exempel då ödet lett mig eller andra till lycka och liv. Jag tror om möjligt starkare på det nu. Detta var vårt öde, vi klarade oss, vi mår bra och uppskattar livet och allt därtill enormt..
Jag uppskattar livet, jag älskar livet!
Det är en gåva, denna gåva kan på många olika sätt tas ifrån dig på en sekund så bevara din gåva väl och använd den på det sättet DU vill leva ditt liv
<3
Dagen började helt underbart som alla andra dagar, solen sken och värmen var ett faktum. Dock hade jag nyss dragit på mig förkylning med feber och hosta så jag spenderade min dag i vår bungalow. Izabelle hade legat vid poolen på förmiddagen men gick med två svenska och en engelsk vän till en av stränderna sen, jag var inte så mkt att hänga i julgranen den dagen iaf och jag var glad att hon ändå hade sällskap av superhärliga människor som jag märkte att hon trivdes med. Jag hade turen att bli ompysslad och ha någon med mig som klappade på mig när jag snorade och hostade och faktiskt tyckte synd om mig när jag kände mig ynklig. Så vi båda (Izabelle och jag) hade en fantastisk dag i paradiset, Railey!
... Detta ändrades på några sekunder.
Jag hade precis sovit en middagslur och vaknade till för att sträcka på mig och se om min vän var kvar hos mig, han sov som en stock! Då ringer telefonen, Linnea (En helt fantastisk svensk tjej vi lärde känna, en av dom Izabelle var med på stranden).
-Hallå, svarar jag lite nyvaket
Det är Izabelle som ringer.. Hon är inte helt sig själv när hon pratar, det hörs på rösten att hon håller tillbaka något.
-Ewe, få inte panik nu.. Vi var på stranden...
Mer hinner hon inte säga förän samtalet bryts och mitt hjärta hoppar ur kroppen.
Jag hör något ljud jag aldrig hört förr, något som skulle kunna vara ett larm. Jag kopplar såklart påengång till Tsunami, 2004 och varningssignaler men försöker lugna mig själv och intalar mig att det bara är något annat larm, Iza och Linnea hade bara råkat ut för någon som hade rånat dom eller något. Men när jag ringer och ringer och samtalet aldrig kommer fram är det svårt att behålla lugnet. Jag ser framför mig alla bilder från tsunamin 2004, jag ser hur vågen redan kommit och Izabelle och Linnea aldrig hann ifrån den, hur jag kommer ifrån min syster och får leta reda på henne själv, hur jag kanske aldrig ser henne mer. Att jag själv kanske inte heller kommer ta mig hem till vår familj mer. Är det här mitt öde? Är det såhär det ska sluta? Vare sig om vi båda skulle råka illa ut eller bara Iza så skulle ändå mitt liv vara över, jag skulle aldrig klara av denna situation eller förlora någon av mina närmaste, min låga skulle slockna.
Tillslut går det signaler och jag hör att någon svarar. Jag är i full panik och bara reser mig upp, går ut ur bungalowen. Ser att det är lite, väldigt lite folk som rör sig uppåt och de är alla lugna.
-Hallå, vart är ni?! skriker jag
-Spring, bara spring Ewe, Spring så högt du bara kan!!!! Svarar Iza, det lugnet hon hade förut är helt borta
Samtidigt som jag försöker få fram vart jag ska, vart Iza och Linnea är så börjar jag springa men vet inte vart. Kommer på att jag måste väcka Tiff, han låg ju helt slocknad i min bungalow och även om jag inte fått veta vad som hänt så visste jag att vi måsta därifrån och springa så högt vi kunde, det var det enda Iza sa till mig hela tiden. Jag sliter och drar i Tiff och skriker:
-Up, up!! We have to get out of here, NOW! GET UP! samtidigt som jag skakar, gråter och inte riktigt vet vad jag håller på med. Han vaknar till liv och Iza säger åt mig att springa till yaya-bar. Jag har varit på yaya-bar, jag vet vart yaya-bar är.. inte vid det tillfället. Jag sliter i Tiff och börjar springa åt helt fel håll samtidigt som jag frågar Iza återigen vart jag ska. Tiff stoppar mig, säger åt mig att andas och pekar mot yaya-bar och drar mig ditåt.. det kändes som jag bara sprang runt, runt i cirklar och skrek åt alla att springa. Han frågade en kille på thailändska vad som hade hänt men berättade aldrig för mig..
-spring så högt du kan nu Ewe, vi är påväg. säger Iza
-Vart är du, jag ska till dig, jag vill bara vara där du är!!
Det enda som fanns i mitt huvud var att ta mig till Iza, att vi skulle vara tillsammans, att vi skulle ta oss hem till sverige igen.. försöka iaf.
Vi avslutade samtalet med att säga att vi möts på yaya-bar, jag älskar dig!
Alla tankar om att kanske aldrig mer få se Iza eller familjen snurrade, jävla Iza om hon haltade för tån nu, jävla våg om den kommer innan vi är uppe på berget, tillsammans, VI SKA HEM TILLSAMMANS!
När jag precis ska runda hörnet och springa uppåt i berget så släpper Tiff min hand och säger:
-You go first, go and find your sister, I'm coming after you. Just go now!
Jag blir helt ställd och förstår ingenting, vart skulle han då? Han börjar gå neråt.. mot vattnet istället för upp i berget.
-Everybody is going up in the mountain! You to!!!!! skriker jag
Han bara tittar på mig och säger åt mig att gå. Jag börjar gråta ännumer, nu var jag helt själv, den viktigaste personen här visste jag inte var hon var men förhoppningsvis var hon redan uppe på berget tillsammans med en annan viktig person (Izabelle&Linnea), en tredje viktig person var helt plötsligt påväg ner mot vattnet, ner mot faran istället för upp mot berget och mot säkerheten och chansen till överlevnad. Jag grät, sprang, skakade i hela kroppen och bara försökte tänka på att ta mig upp i berget och hitta Iza och Linnea, de var i säkerhet nu intalade jag mig, Tiff skulle klara sig intalade jag mig.
För att ta mig upp i berget måste jag alltså runda en slags mur, springa neråt först. Egentligen var jag ganska säker uppe vid vår bungalow, alla var hur lugn som helst där och kände sig helt säkra. Men jag skulle till Iza, så var det bara! När jag rundat hörnet och lämnat alla lugna människor bakom mig så kommer jag dit paniken är. Det är hur mkt människor som helst som springer upp i bergen, jag ser bara folk, folk, folk. När jag kommer till den "kö" som bildats för att ta sig upp i berget skriker en man till de framför:
-Can you run faster?!
Alla börjar springa, alla utom raden framför mig. Jag får panik, blir arg men förstår samtidigt att de kan ju faktiskt ha gjort sig illa på vägen. MEN i detta läge spelar inget annat någon roll än att alla faktiskt ska ta sig upp. Jag hade feber och världens hosta, sprang allt vad jag kunde, barfota. Iza hade brytit tån, hon sprang allt vad hon kunde, Linnea blev trött efter vägen men sprang allt hon kunde. Det var som att trycka på en knapp och kroppen blev inställd på att fly för överlevnad, men tydligen inte för alla?!
Jag tog ett stort kliv ut i gräset på sidan om vägen där alla gick, jag tänkter inte gå och strosa upp bakom dessa, jag ska upp, NU! Jag snubblar, skrapar fötterna, snubblar igen men det spelar ingen roll.. Jag är snart uppe och jag intalar mig återigen att Iza och Linnea också är de och alla vi känner på halvön.
När jag kommer upp vet jag fortfarande itne egentligen vad som hänt, jag vet att det som var viktigt var att ta sig högt upp och springa för livet. Min blick är stirrig, jag skakar, jag gråter och är ett allmänt vrak. Jag tittar runt mig för att försöka se Iza och Linnea, ser dom inte. Ser enormt mycket människor komma upp.. trodde inte det var så många människor här nu och där vi var var inte enda platsen folk befann sig på, det fanns 2 eller 3 till platser minst. Folk skriker, folk gråter.. alla är rädda, alla har panik. Tillslut ser jag en familj som satt sig ner i gräset, mamman ser lugn ut. Jag går fram till mamman, fortfarande i samma tillstånd som nyss.
-I'm sorry, this is really going to sound stupid but.. what happend?! frågade jag henne.
Hon såg väl hur skärrad jag var då hon bad mig sätta mig ner bredvid dom också förklarade hon hela historien. Jag blev ännu mer skärrad, kunde detta verkligen vara sant? Jag trodde aldrig, aldrig, ALDRIG att jag skulle vara med om något sådant, att min resa skulle sluta på det här viset, ALDRIG.
Tillslut hittar jag Iza och Linnea och den känslan att äntligen se dom är obeskrivlig, jag ville bara hålla i de båda och aldrig släppa! Jag fick höra deras historia, jag berättade min.. Vi försökte lugna varandra så gott det gick. Det första vi tänkte när vi kom upp och såg varandra i säkerhet var, Hur fort når den här nyheten Sverige? Vi chansade på att det skulle gå väldigt fort och efter som nätet inte fungerade så försökte vi skicka ett sms till mamma. Det var svårt att få till ett kort, sansat sms där vi sa att vi lever, vi är i säkerhet och vi är tillsammans. Vi förstog att detta sms skulle förhoppningsvis hjälpa, de skulle veta att vi var i säkerhet men de skulle kunna få dem hemma att få mer panik med.
2 minuter senare får jag ett sms av Carro (Storasyster) där det endast står "EWE?!?!?!". Då visste vi att nyheten nått Sverige, mamma hade förmodligen inte sett vårat sms och ALLA var JÄTTE oroliga. Jag skickar ett liknande sms till henne som jag nyss skickat till mamma, men förstår att det kanske itne hjälper så mkt. Helst skulle de vilja ha oss i helikopter hem vid det laget tror jag.
Vi meddelades hela tiden från en engelsk man som hade kontakt med phuket och bangkok. Det var tre jordskalv, alla väldigt höga vilket är väldigt ovanligt. En av dessa tsunamivågor nådde faktiskt Thailand men vid det laget hade den gått ner till endast några centimeter. Jag har hört efter att vi har haft en väldig tur på grund av hur jordbävningen gick till. För det första var alla tre med i tio av världens högsta på ritcherskalan. Sedan brukar jorplattorna röra på sig på ett vis i vanliga fall (diagonalt?) men denna gång hade de rört sig på något helt annat sätt och därför nådde dessa tsunamis aldrig thailand på det sättet. Hade jorbävningarna gått till så som dom annars brukar göra så hade det blivit exakt lika stor förödelse som förra gången, 26 december år 2004 förutom att de nu hade ett säkerhetsalarm som fungerar enormt bra.. Vi hade tur alltså.
Vi satt uppe på berget i 4-5 timmar, det var mörkt, det regnade emellanåt och åskade men ingenting spelade någon roll, det värsta som någonsin kunde hända var ändå tsunamin. När vi får meddelande att vi kan börja gå ner, allt är säkert så känns det ändå konstigt. Ska vi våga? Vi gick sakta ner men vi väntade tills vi var några av de sista kvar uppe på berget. Väl nere i stan är det helt öde.. många restauranger är stängda, de flesta barer med, allt utom några få. Egentligen var man aldrig hungrig för kroppen var inställd på överlevnad men man kände att mat behövdes och vi ville bara sätta oss ner och faktiskt prata om allt, umgås och vara glada för vi faktiskt överlevt något. Stämmningen var annorlunda bland alla, alla försökte lätta upp stämningen men det låg där under ytan. Thailändarna som ansågs vara så lugna hade nog itne alls varit så lugna, de har bara lärt sig att hålla lugnet och göra allt för turisterna. De syntes i ögonen, allt var inte ok. De gör verkligen allt för turisterna, alldeles för mycket. de riskerar livet för oss?! helt sjukt och jag blir faktiskt arg när jag tänker på det, de ska inte behöva riskera livet för att turisterna ska fortsätta älska dem och deras land!
Ingen av oss ville sova den natten, men kroppen behövde det. Kroppen var på helspänn hela tiden, hjärtat pumpade som du just sprungit maraton, kroppen var beredd att fly om minsta lilla ljud från larmet kom. Jag sov inte riktigt på flera, flera dagar. Ärligt så sov jag inte riktigt förän jag kom hem till sverige till min egen säng en vecka senare. När jag pratar om det här slås kroppen, huvudet, allt tillbaka till då. Känslan blir exakt den samma. Det är så svårt att förklara för alla hur allt var, det är lätt att berätta vad som hände men känslan är obeskrivlig. Jag förstår det fortfarande inte själv, hela tiden på berget undrade jag avd vi gjorde där, när jag gick på gatan i Railey så kunde jag itne tänka mig att för några timmar sedan sprang jag för mitt liv på dessa gator?! Det går alltså inte ens att förstå för mig själv, det går inte att förklara, allt känns som en mardröm, en mardröm jag inte önskar någon annan får vara med om, någonsin!
Men trots allt detta får man med sig något även av denna händelse. Jag har kännt så grymt mycket tacksamhet, till allt. Jag var så glad att Izabelle och Linnea hade varandra, att vi var på Railey, jag avgudar bergen där nu, jag var så glad att jag inte var ensam, att alarmet fungerade som det skulle, att vi hittade varandra på berget, att det aldrig kom någon våg, att vi hade varandra, att vi lärt känna Linnea bara några dagar tidigare, allt jag varit med om i livet.. Jag var glad och tacksam för exakt allt, jeg menar verkligen allt! Mest av allt var jag tacksam för att vi klarat oss, för alla människor jag har runt mig, vänner och familj, alla människor jag älskar och de som älskar mig.
Jag är en ödesmänniska, jag tror starkt på ödet och skyddsänglar. Jag har många exempel då ödet lett mig eller andra till lycka och liv. Jag tror om möjligt starkare på det nu. Detta var vårt öde, vi klarade oss, vi mår bra och uppskattar livet och allt därtill enormt..
Jag uppskattar livet, jag älskar livet!
Det är en gåva, denna gåva kan på många olika sätt tas ifrån dig på en sekund så bevara din gåva väl och använd den på det sättet DU vill leva ditt liv
<3
En del av mitt hjarta!
Manga vet vad vi har varit med om och jag hade tankt att aterberatta allt, men just nu klarar jag det inte. Dels or att jag int forstar det men ocksafr att det tar mig direkt tillbaka till nar allt hande sa fort jag ska forsoka skriva om det. Tids nog kommer det, kolla in Izas blogg tillsvidare (www.blelle.devote.se).
Jag ar sjukt glad att snart varahemma och fa krama om alla och bara se alla. Ja saknar er alla enormt och denn handelse gjorde det inte lattare. snart mina fina, snart!
Men det tar emot att aka, mer an vad det gjor forut. Jag ar en kanslomanniska in i benmargen och detta har varit det varsta. Vi ar nu i Bangkok och bara rar om varandra, vi lamnade Railey igar mitt pa dagen och manga tarar rullae ner for kinden nar jagsa hejda till alla fin vanner, manniskor oh livet dar. Jag hade varldens basta "sista" dag/kvall parailey trots att det samtidig var den varsta..
Den kvallen lamnade ett stort hal i mitt hjarta, den delen av mitt hjarta ar fortfarande kvar pa Railey, utan mig?
Det gor ont..
<3
Lååååååååååååångfredag...
Hemma firar alla den lååååånga fredagen, ljusdals stora helgdag. En lång dag för de flesta, om de pallar trycket ;)!
Här nere hade vi planer på att fira denna helgdag på äkta Ljusdalsvis, men så blev det inte..
Både Iza och jag har haft en sömnlös natt, inte en blund på hela natten. Iza låg vaken av smärta och jag för att jag kände mig som världens mest hjälplösa storasyster. Det gör ont att se en annan människa ha så ont, speciellt när det handlar om lillayster. En svullen och blå fot/tå kan alltså göra extremt ont både fysiskt och psykist. Efter att ha testat med både alvedon och sömntabletter utan någon lycka gav jag mig ut för att försöka hitta någon vaken själ på en "öde" ö (Iaf kl 4 på natten). Jag sprang runt halva Railey innan jag hittade två hjälpsamma thailändare i mörkret, skärrad och panikslagen frågade jag efter doktor, sjukhus, smärtstillande eller något. De sa snällt att allting var stängt och sjukhuset låg i Krabi så vi måste isf åka taxibåt.. som inte börjar gå förän kl 6-7 på morgonen. Med gråten i halsen fick jag alltså vända tillbaka till rummet för att meddela att vi inte kunde göra något till en människa som hade så ont att hon inte ens kunde prata?!
Samtal med doktor Carro och Mamma för rådgivning då jag verkligen kände mig hjälplös och prfovat allt.. många tårar från både Izas och min sida!
Gör ett nytt försök vi 05:45 och letar efter en taxibåt. Hittar några damer som säger att vi får en 06:15 om vi vill. Springer hem till Iza och ber henne klä på sig för att sedan ta henne på ryggen och bära ner henne mot vattnet.. Ingen taxibåt som väntade?!
Vi satt i två timmar innan vi fick napp, två timmar?! Soluppgång över Railey med Iza på ryggen, fint det med :).
Lågvatten innebär stenig väg ut till båten på railey så Iza fick hoppa upp på ryggen igen, taxiförarna skrattade åt oss och jag bara sa "She can't walk!".. båda väldigt utmattade. In på sjukhuset i Krabi och där sätter de Iza i rullstol där hon snabbt slocknar av utmattning, så ynklig!
två timmar senare kommer hon uthoppandes på kryckor, fraktur i tån! Till råga på denna hemska natt fick vi även ta del av skrikande små pojkar som grät så de gjorde ont i själen, vi var tvungna att lämna rummet och hålla för öronen för att hålla tårarna tillbaka, hemskt!
Vi tar oss tillbaka till båten och där ser taxiföraren att vi faktiskt menade allvar och denna gång tog han Iza på ryggen och hjälpte henne i båten.
Nu är vi tillbaka på Railey igen eller hemma som Iza så fint sa när vi kom ut från sjukhuset. Helt utmattade båda två men vi har haft en händelserik och hemsk fredag både fysiskt och psykiskt.. Jag vill aldrig mer se henne ha så ont!
Så vår långfredag vart också lååååååång, fast på ett helt annat sätt men det är tur vi har varandra <3
GLAD PÅSK på er alla fina!
Här nere hade vi planer på att fira denna helgdag på äkta Ljusdalsvis, men så blev det inte..
Både Iza och jag har haft en sömnlös natt, inte en blund på hela natten. Iza låg vaken av smärta och jag för att jag kände mig som världens mest hjälplösa storasyster. Det gör ont att se en annan människa ha så ont, speciellt när det handlar om lillayster. En svullen och blå fot/tå kan alltså göra extremt ont både fysiskt och psykist. Efter att ha testat med både alvedon och sömntabletter utan någon lycka gav jag mig ut för att försöka hitta någon vaken själ på en "öde" ö (Iaf kl 4 på natten). Jag sprang runt halva Railey innan jag hittade två hjälpsamma thailändare i mörkret, skärrad och panikslagen frågade jag efter doktor, sjukhus, smärtstillande eller något. De sa snällt att allting var stängt och sjukhuset låg i Krabi så vi måste isf åka taxibåt.. som inte börjar gå förän kl 6-7 på morgonen. Med gråten i halsen fick jag alltså vända tillbaka till rummet för att meddela att vi inte kunde göra något till en människa som hade så ont att hon inte ens kunde prata?!
Samtal med doktor Carro och Mamma för rådgivning då jag verkligen kände mig hjälplös och prfovat allt.. många tårar från både Izas och min sida!
Gör ett nytt försök vi 05:45 och letar efter en taxibåt. Hittar några damer som säger att vi får en 06:15 om vi vill. Springer hem till Iza och ber henne klä på sig för att sedan ta henne på ryggen och bära ner henne mot vattnet.. Ingen taxibåt som väntade?!
Vi satt i två timmar innan vi fick napp, två timmar?! Soluppgång över Railey med Iza på ryggen, fint det med :).
Lågvatten innebär stenig väg ut till båten på railey så Iza fick hoppa upp på ryggen igen, taxiförarna skrattade åt oss och jag bara sa "She can't walk!".. båda väldigt utmattade. In på sjukhuset i Krabi och där sätter de Iza i rullstol där hon snabbt slocknar av utmattning, så ynklig!
två timmar senare kommer hon uthoppandes på kryckor, fraktur i tån! Till råga på denna hemska natt fick vi även ta del av skrikande små pojkar som grät så de gjorde ont i själen, vi var tvungna att lämna rummet och hålla för öronen för att hålla tårarna tillbaka, hemskt!
Vi tar oss tillbaka till båten och där ser taxiföraren att vi faktiskt menade allvar och denna gång tog han Iza på ryggen och hjälpte henne i båten.
Nu är vi tillbaka på Railey igen eller hemma som Iza så fint sa när vi kom ut från sjukhuset. Helt utmattade båda två men vi har haft en händelserik och hemsk fredag både fysiskt och psykiskt.. Jag vill aldrig mer se henne ha så ont!
Så vår långfredag vart också lååååååång, fast på ett helt annat sätt men det är tur vi har varandra <3
GLAD PÅSK på er alla fina!
Home is where your heart is..
Jag vill inte hem, jag vill inte lämna dessa människor eller denna plats.. men det betyder inte att jag inte saknar alla hemma och aldrig tänker på er?!
Jag tänker på er alla massor och saknar er dagligen, ni anar inte hur mkt jag önskar att alla mina nära och kära kunde befinna sig här med mig! Jag har hemlängtan på ett sätt, speciellt idag.. men på ett sätt inte.
Men får jag inte vara på detta ställe, träffa dessa människor och få ett fint avslut på detta så kan jag lika gärna åka hem nu påengång! För vad tjänar detta till..
Bit ihop eller bryt ihop..
Vad har jag gjort världen för dumt för att förtjäna detta? Vem har jag gjort så illa?
Jag skrev förut och undrade om det är meningen att jag ska vara olycklig, att jag inte ska få vara sådär sprulande lycklig och sväva på dessa rosa moln.. för när jag är uppe på dessa moln som mest och verkligen, verkligen är lycklig för allt runtomkring mig så händer det. Precis som att någon tycker jag inte förtjänar att sväva på dessa lyckomoln och sliter ner mig på jorden...
Jag som tror så mycket på ödet undrar vad meningen med allt detta är? Kan jag få en liten ledtråd? För en mening finns det nog men nu orkar jag inte mer och itsället för att bita ihop och kasta över axeln bryter jag nu ihop och vill bara dra täcket över huvudet. Är det meningen att jag ska totalt bryta ihop så har personen som vill det lyckats! Har jag onda andar runt mig?
Jag börjar faktiskt bli rädd för de dagar då min lycka är som allra störst och jag bara älskar allt och njuter av det.. de är dom dagarna jag får ett bakslag som heter duga!
Varför?!
Vang Vieng, byn bortom bergen i fantasiernas värld
Tillbaka i Vientiane, imorgon flyger vi in i Thailand igen och hoppas på sol, värme, glada återseenden och lycka!
Det finns så mycket att säga om Vang Vieng, men ändå inte för det är helt ofattbart roligt och svårt att förklara känslan, man måste uppleva det. Denna by känns som en fantasiby som egentligen inte finns men som man kan få ta del av ibland och verkligen, VERKLIGEN leva i en bubbla.
Tubingen är ju helt klart det bästa av allt, utan den vore nog Vang Vieng inte så himla kul alls..
Floden är inte så stor som ni alla tror, när man säger flod låter det hemskt men ja.. kanske en stor, stor bäck då för det var inte direkt strömt och inte djupt heller. det tar 3 timmar att glida hela floden ner om man inte går upp på barerna efter vägen. Men man blir lätt kvar på barerna då de har massa roliga saker att göra, olika spel/tävlingar, vattenrutschelkanor, linbanor ut i vattnet m.m. Meen man ska lämna in ringen innan 18 för att slippa betala en del av depositionen.. det misslyckades vi såklart med!
Men den där floden är som en enda stor lekpark för vuxna, ett vattenland i djungeln.. helt fantastiskt!
Dock gick vi ut lite hårt och spenderade lite mer pengar än de andra, men man lever bara en gång.. och nog fick man känna att man lever, speciellt dagen efter!
Izas telefon är fortfarande bakfull, han förlorade alltså.. Men så går det när man ska agera paddel till Iza, speciellt när hon bara hade en hand eftersom hon måsta rädda bucketen hon hade i andra handen. Min rygg håller på att få tillbaka normal form och känsel, Linbanan gav mig en rejäl kotknäckare så nu kanske den inte är lika sned längre. Många kan tro att jag försökte styla genom att göra en (eller flera) bakåtvolt ner i vattnet.. men jag kan inte ens dyka.. lätt det roligaste jag gjort och jag har hört att jag gjorde en ganska snygg bakåtvolt ;). När det sen började bli mörkt gav vi upp och klev ur floden för att leta en tuktuk, dyr resa för att lämna tillbaka ringarna och sen få betala en del av depositionen.. sen lämnade de oss där mitt i byn och vi hade inte så stor koll på vart vi bodde..
Iza sprang runt med sin bucket i ena handen och frågade efter central backpackers. Då vårt hotell var alldeles för svårt att uttala valde vi det som låg bredvid.. tillslut hittade vi, sprang upp på rummet, kalldush för att piggna till och sen ut för en matbit. I vanliga fall äter man och sen fortsätter man ute på barerna natten lång.. meen nattugglan Ewe som aldrig kan sova somnade med ett oreopaket i ena handen och vatten i den andra. floden tog kål på mig och det som skulle vara en powernap slutade med 13 timmars sömn... I världens hårdaste säng dessutom.
Första gången jag somnar före Iza, förmodligen sista med.. Nu längtar jag efter sol, bad, värme, kära återseenden, min bränna och att få dansa på stranden, dansa tills fötterna inte känner av marken, frihet!
...försöker lägga upp bilder men det går inte..
Det finns så mycket att säga om Vang Vieng, men ändå inte för det är helt ofattbart roligt och svårt att förklara känslan, man måste uppleva det. Denna by känns som en fantasiby som egentligen inte finns men som man kan få ta del av ibland och verkligen, VERKLIGEN leva i en bubbla.
Tubingen är ju helt klart det bästa av allt, utan den vore nog Vang Vieng inte så himla kul alls..
Floden är inte så stor som ni alla tror, när man säger flod låter det hemskt men ja.. kanske en stor, stor bäck då för det var inte direkt strömt och inte djupt heller. det tar 3 timmar att glida hela floden ner om man inte går upp på barerna efter vägen. Men man blir lätt kvar på barerna då de har massa roliga saker att göra, olika spel/tävlingar, vattenrutschelkanor, linbanor ut i vattnet m.m. Meen man ska lämna in ringen innan 18 för att slippa betala en del av depositionen.. det misslyckades vi såklart med!
Men den där floden är som en enda stor lekpark för vuxna, ett vattenland i djungeln.. helt fantastiskt!
Dock gick vi ut lite hårt och spenderade lite mer pengar än de andra, men man lever bara en gång.. och nog fick man känna att man lever, speciellt dagen efter!
Izas telefon är fortfarande bakfull, han förlorade alltså.. Men så går det när man ska agera paddel till Iza, speciellt när hon bara hade en hand eftersom hon måsta rädda bucketen hon hade i andra handen. Min rygg håller på att få tillbaka normal form och känsel, Linbanan gav mig en rejäl kotknäckare så nu kanske den inte är lika sned längre. Många kan tro att jag försökte styla genom att göra en (eller flera) bakåtvolt ner i vattnet.. men jag kan inte ens dyka.. lätt det roligaste jag gjort och jag har hört att jag gjorde en ganska snygg bakåtvolt ;). När det sen började bli mörkt gav vi upp och klev ur floden för att leta en tuktuk, dyr resa för att lämna tillbaka ringarna och sen få betala en del av depositionen.. sen lämnade de oss där mitt i byn och vi hade inte så stor koll på vart vi bodde..
Iza sprang runt med sin bucket i ena handen och frågade efter central backpackers. Då vårt hotell var alldeles för svårt att uttala valde vi det som låg bredvid.. tillslut hittade vi, sprang upp på rummet, kalldush för att piggna till och sen ut för en matbit. I vanliga fall äter man och sen fortsätter man ute på barerna natten lång.. meen nattugglan Ewe som aldrig kan sova somnade med ett oreopaket i ena handen och vatten i den andra. floden tog kål på mig och det som skulle vara en powernap slutade med 13 timmars sömn... I världens hårdaste säng dessutom.
Första gången jag somnar före Iza, förmodligen sista med.. Nu längtar jag efter sol, bad, värme, kära återseenden, min bränna och att få dansa på stranden, dansa tills fötterna inte känner av marken, frihet!
...försöker lägga upp bilder men det går inte..
I survived Vang Vieng.. eller?
Vaknar upp efter en dag i floden, mår väl inte riktigt lika bra som jag gjorde igår. Är en sliten hjälte idag, bokstavligt talat då jag vid några tillfällen trodde jag var superman.. Men utan att försöka styla fick jag ändå till några snygga moves. Mer utförligt inlägg kommer en annan dag, idag är det recovery som gäller!
De är tydligen van vid detta här då du kan ligga ner och äta på restaurangerna samtidigt som du tittar på vänner avsnitt, heaven en dag som denna!
Uppskattar jättemycket när ni som läser kommenterar eller visar på något annat vis att ni kikar in, alltid roligt att se :)
Nu ska jag gå upp på rummet och se hur Izas recovery artar sig, Hennes superkrafter visade sig inte riktigt på samma sätt ;)
Ge oss liv, rörelse och människor som delar sin historia med oss..
Om 1 timme lämnar vi denna stad, allt tråkigt och allt krångel bakom oss. SKÖNT! Vi beger oss till byn där man roar sig med att flyta i en ring längs floden, håvas in på varje bar med ett rep, shottar whisky som välkomstdrink, slänger sig med linbana ut i vattnet, träffar människor och lever, glömmer alla bekymmer! Next stop Vang Vieng för lite tubing.
Min kreativitet har inte riktigt blivit sysselsatt på länge, min hjärna behöver få vara kreativ, mina fingrar behöver få arbeta!! Jag blir knäpp utan kreativitet..rastlös samtidigt som ideerna bara flödar! Har saknat min sax och allt därtill ett bra tag nu, idag kände jag ett enormt sug av att få klippa och använda en del av kreativiteten.. Varför tog jag inte med någon sax, en gammal halvbra hade passat som backpacker sällskap!
En dag på Koh Samui satt jag och iakttog en man som hade med sina saxar och stod och klippte på restaurangen där vi åt.. Slutade med att jag satt själv och bara tittade medans Iza gav upp och la sig på stranden. När klippningen var färdig vände sig kunden mot mig och frågade: good? Samtidigt som han gjorde tummen upp.. Jag var inte så diskret som jag trodde ;)
Nästa gång åker saxarna med!!!
Kändisskap och semlisar
Nu vet vi hur kändisar känner sig.. Alla vänder sig om när vi kommer in i ett rum, alla tittar på oss och alla barn springer runt oss och ropar "hello, whats your name, where are you going".. Som om dom aldrig sett turister förr här? Då befinner vi oss alltså i Laos huvudstad Vientiena dit många åker och turistar och kör en visa-run. Varför beter sig då mmänniskorna såhär? Varför känner vi oss som de enda turisterna här? Vart är alla andra?
Tillägger också att detta måste vara den tråkigaste huvudstaden som finns! Ljusdal har mer att ge, se och göra än detta ställe.. Inget att göra, inget att se, inga uteställen som har öppet längre än 24, vad gör man här? Igår låg vi vid en tråkig pool hela dagen, samma där. Alla bara tittade som om vi var knäpp och barnen gjorde allt för vår uppmärksamhet och log stort.
Idag har vi hittat vientienas enda ljusglimt! Fick höra att de hade både en restaurang och ett café där de säljer svenskt godis. Inte något jag saknar men vi antog att här kunde det finnas fler turister.. Wohoo, vi är inte ensamma! Efter en stund strosande och en jäkla massa blickar hittade vi ett av ställena .. Scandinavian bakery, svensk bagare med massa skandinaviska godsaker! Vi pustar ut och lämnar inte detta ställe förrän läggdags.. Här känner vi oss inte felplacerad och knäpp
Så Vientienna är öde och dödstråkigt, men scandinavian bakery förgyller vår dag, ett paradis mitt i tråköken. De har svenskt kaffe, påtår och.. SEMLOR!!!
Ljusdalstjejer på tur genom thailand..
Dax att uppdatera er lite kanske?
ursäktar mig för dåligt skrivande men just nu finns inte tiden alls. Hur kan det komma sig undrar ni då. Jo för jag har fullt upp.. Hur kan jag ha det när jag är på semester? Jo, jag har fullt upp med att njuta av varenda sekund, se mig omkring och bara vara, leva det livet jag gärna skulle göra för alltid!
Sen sist har vi hunnit med:
*Stulna pengar på båten mellan Phi phi och Phuket.. hoppas det var någon som verkligen behövde dom som tog dom!
*Mopedtur runt typ hela Phuket. Vi skulle ta en sväng in till Patong från Kata så Iza skulle få se lite.. Ditresan gick bra och mitt lokalsinne var på topp. Efter ett litet fikastopp och rundvandring i Patong så var det dags för hemfärd. Jag varnade Iza för att det nog skulle bli krångligare att hitta hem än hit då det var enkelriktad stor del av vägen vi hade kört.. jag hade rätt. Resan tog 20-30 min till Patong, hem tog det 2 timmar. Thailändarna är sämst på avstånd, sämst på att förklara vägar men BÄST på att vara hjälpsamma så vi kom hem tillslut :)
*En lång resa från Phuket till Koh Samui. Skulle ta 6 timmar, tog 12.. minst. Boendet skulle vara såå fräscht och fint. Kommer in och jag fick klaustrofobi på engång, fönster in i en betongvägg och mögellukt.
*Oturen hann ikapp mig återigen och denna gången fanns inte styrkan längre.. bit ihop eller bryt ihop och den här gången bröt jag ihop, fleeera gånger. Hemma, på restaurangen, hemma igen. Iza kom med en nutellaburk och banana pancake och jag undrade om det någonsin skulle gå att vara lycklig för min del, utan att något händer? Det har varit alldeles för mkt på sistonde och det här gjorde ont! Men bryt ihop och kom igen... det är bara att gå vidare!
*Snorklingtur som slutade med att Iza snorklade och jag hängde mest över båten, likblek i ansiktet och bad om att få åka/simma hem! Jävla vågor..
*besök hos turistpolisen i KOh samui..
* Påbörjade en lååååång resa mot Laos. Första stopp Bangkok vilket skulle ta 12 timmar, tog minst 18 med knackig engelska på busspersonalen men vi fick mat iaf och snacks. Väl framme i Bangkok, trötta och hungriga så bokade vi påengågn buss till Laos, sprang och köpte mat och blev lotsade ner till bussen av en thailändare som inte pratade engelska alls. Han tog väskorna skrattade och sa Laos? det var det enda han kunde få fram som vi förstod. Den resan skulle ta 9 timmar.. Mkt plats och AC till en början men för varje stopp packades det in mer och mer folk och AC:n verkade sluta fungera. Där satt vi, Iza och jag med en fullpackad, trång buss och resterande var bara thailändare. Snacka om att vi var uttittade. De satt på pallar i gången, tydligen nån lösning för när det blir slut på sittplatser. Chauffören försökte prata med oss hela tiden, på thai?!
Jag var nervös ett tag, hade ingen aning om vart vi var.. efter 11 timmar hittade vi en kille som kunde lite engelska och han förklarade lite för oss iaf. När vi kom fram till gränsen vart allt mkt bättre. Dock var vi hungriga, trötta och äckliga och får då reda på att vi behöver visum till Laos.. Vi viskade, han försöker lura oss?! så visade det sig att killen bott i Oslo 6 månader och förstog svenska men han bara skrattade och lovade att hjälpa oss.. 32 timmar senare var vi inpackade på hotellet.
Det var längesen jag uppskattade en säng, en kudde, ett täcke och en dusch så mkt. Jag tror jag låg i min kingsize bed och sträckte på mig i en timme samtidigt som jag pratade om hur mkt jag avgudade sängen.
Jag gör aldrig om den resan!!
Nu är vi alltså i Laos, huvudstaden just nu men beger oss vidare någon gång när helgen är över!
ursäktar mig för dåligt skrivande men just nu finns inte tiden alls. Hur kan det komma sig undrar ni då. Jo för jag har fullt upp.. Hur kan jag ha det när jag är på semester? Jo, jag har fullt upp med att njuta av varenda sekund, se mig omkring och bara vara, leva det livet jag gärna skulle göra för alltid!
Sen sist har vi hunnit med:
*Stulna pengar på båten mellan Phi phi och Phuket.. hoppas det var någon som verkligen behövde dom som tog dom!
*Mopedtur runt typ hela Phuket. Vi skulle ta en sväng in till Patong från Kata så Iza skulle få se lite.. Ditresan gick bra och mitt lokalsinne var på topp. Efter ett litet fikastopp och rundvandring i Patong så var det dags för hemfärd. Jag varnade Iza för att det nog skulle bli krångligare att hitta hem än hit då det var enkelriktad stor del av vägen vi hade kört.. jag hade rätt. Resan tog 20-30 min till Patong, hem tog det 2 timmar. Thailändarna är sämst på avstånd, sämst på att förklara vägar men BÄST på att vara hjälpsamma så vi kom hem tillslut :)
*En lång resa från Phuket till Koh Samui. Skulle ta 6 timmar, tog 12.. minst. Boendet skulle vara såå fräscht och fint. Kommer in och jag fick klaustrofobi på engång, fönster in i en betongvägg och mögellukt.
*Oturen hann ikapp mig återigen och denna gången fanns inte styrkan längre.. bit ihop eller bryt ihop och den här gången bröt jag ihop, fleeera gånger. Hemma, på restaurangen, hemma igen. Iza kom med en nutellaburk och banana pancake och jag undrade om det någonsin skulle gå att vara lycklig för min del, utan att något händer? Det har varit alldeles för mkt på sistonde och det här gjorde ont! Men bryt ihop och kom igen... det är bara att gå vidare!
*Snorklingtur som slutade med att Iza snorklade och jag hängde mest över båten, likblek i ansiktet och bad om att få åka/simma hem! Jävla vågor..
*besök hos turistpolisen i KOh samui..
* Påbörjade en lååååång resa mot Laos. Första stopp Bangkok vilket skulle ta 12 timmar, tog minst 18 med knackig engelska på busspersonalen men vi fick mat iaf och snacks. Väl framme i Bangkok, trötta och hungriga så bokade vi påengågn buss till Laos, sprang och köpte mat och blev lotsade ner till bussen av en thailändare som inte pratade engelska alls. Han tog väskorna skrattade och sa Laos? det var det enda han kunde få fram som vi förstod. Den resan skulle ta 9 timmar.. Mkt plats och AC till en början men för varje stopp packades det in mer och mer folk och AC:n verkade sluta fungera. Där satt vi, Iza och jag med en fullpackad, trång buss och resterande var bara thailändare. Snacka om att vi var uttittade. De satt på pallar i gången, tydligen nån lösning för när det blir slut på sittplatser. Chauffören försökte prata med oss hela tiden, på thai?!
Jag var nervös ett tag, hade ingen aning om vart vi var.. efter 11 timmar hittade vi en kille som kunde lite engelska och han förklarade lite för oss iaf. När vi kom fram till gränsen vart allt mkt bättre. Dock var vi hungriga, trötta och äckliga och får då reda på att vi behöver visum till Laos.. Vi viskade, han försöker lura oss?! så visade det sig att killen bott i Oslo 6 månader och förstog svenska men han bara skrattade och lovade att hjälpa oss.. 32 timmar senare var vi inpackade på hotellet.
Det var längesen jag uppskattade en säng, en kudde, ett täcke och en dusch så mkt. Jag tror jag låg i min kingsize bed och sträckte på mig i en timme samtidigt som jag pratade om hur mkt jag avgudade sängen.
Jag gör aldrig om den resan!!
Nu är vi alltså i Laos, huvudstaden just nu men beger oss vidare någon gång när helgen är över!
Kata beach.. Oh happy day!
Lämnade imorse Phi phi, att vara kvar gårdagen kändes mest som plågeri, för mig var det stämningen på Phi phi dyster.. bara ännu mera utdraget hejdå. Ändå lyckades jag inte säga hejdå till de viktigaste. När sen båten skulle lämna ön idag så fick kaptenen för sig att han skulle stå stilla utanför ön i ca 20-30min.. Så att jag verkligen såg vad jag lämnade. Väl framme på Katabeach så upptäcker jag att mina pengar har blivit stulna ur resväskan.. Jag var hundra på att de var där när jag gick från bungalowen. Tror ni jag anser denna dag som en bra dag? Tror ni jag känner "Det här händer bara mig" idag? Just därför borde jag kunna släppa det bara sådär men det handlar om pengar som jag skulle kunna leva på i ca 2 veckor här nere.. inte så mkt hemma men mkt för mig här?!
När jag sedan börjat lugna mig över pengarna och att jag lämnat Phi phi och mina fina så ringer telefonen.. jag trodde det var mamma, men då ringer en av de jag kommer sakna allra mest, en av de jag inte hann säga hejdå till, en människa som hela tiden brytt sig och funnits där. När jag säger att jag är i Phuket blir han låg och frågar om jag kommer tillbaka imorgon.. det är allt jag vill men jag är faktiskt ute och backpackar, inte för att fastna på en ö. men när den ön har blivit som ens hem är det väl inget fel i det? Jag började såklart känna tårarna fylla mina ögon och när han sen säger " We all wait for you here at Moken you know, allways Nina! I allready miss you so much" så var det svårt att hålla tillbaka. Och jag vill bara ta mig dit, krama om allihopa och faktiskt säga "Vi ses snart igen" på riktigt.. inte som det blev nu.
Imorgon åker vi iväg på ett "Open zoo" här i Phuket, det ser jag fram emot massor. Nu har jag skickat iväg Iza på en massage och själv ligger jag och försöker komma fram till någon resrutt.
Hoppas ni alla har det bra hemma och tar hand om varandra!
När jag sedan börjat lugna mig över pengarna och att jag lämnat Phi phi och mina fina så ringer telefonen.. jag trodde det var mamma, men då ringer en av de jag kommer sakna allra mest, en av de jag inte hann säga hejdå till, en människa som hela tiden brytt sig och funnits där. När jag säger att jag är i Phuket blir han låg och frågar om jag kommer tillbaka imorgon.. det är allt jag vill men jag är faktiskt ute och backpackar, inte för att fastna på en ö. men när den ön har blivit som ens hem är det väl inget fel i det? Jag började såklart känna tårarna fylla mina ögon och när han sen säger " We all wait for you here at Moken you know, allways Nina! I allready miss you so much" så var det svårt att hålla tillbaka. Och jag vill bara ta mig dit, krama om allihopa och faktiskt säga "Vi ses snart igen" på riktigt.. inte som det blev nu.
Imorgon åker vi iväg på ett "Open zoo" här i Phuket, det ser jag fram emot massor. Nu har jag skickat iväg Iza på en massage och själv ligger jag och försöker komma fram till någon resrutt.
Hoppas ni alla har det bra hemma och tar hand om varandra!
Feels like home..
Med väldigt blandade känslor lämnar vi imorgon mitt kära Phi phi bakom oss och beger oss mot phuket..Det är nog kanske bäst att jag åker ifrån den här ön så att jag kommer ihåg att jag är ute och reser, upptäcker världen och ser mig om. Men att säga hejdå är inte min grej.. Tur jag har Iza med mig som kan få mig på bättre tankar och roliga äventyr när vi beger oss!
Det har rullat många tårar ner för mina kinder, fler blir det nog.. Cause this feels like home to me
Det har rullat många tårar ner för mina kinder, fler blir det nog.. Cause this feels like home to me
Giftermål och buckets
Så! Nu har jag gift bort båda mina systrar på Phi phi så nu kan jag stanna här..
Carro, din man väntar på dig.. dock är han lite bitter på mig och tror att det var jag som skickade hem dig. Jag försöker förklara för honom att du var tvungen. Jag springer på honom nästan varje kväll och han ser alltid förkrossad ut. Då viskar jag till honom "One Love, One heart" och då skiner han upp som en sol igen. Kim really misses yoooooooou!
Iza har lyckats få fler än en man.. men det är inte mig emot, desto säkrare är jag att någon når upp till hennes krav och bröllopsklockorna snart ringer.
Jag är lättad.. :)
Jag har hunnit presentera Iza för alla mina buddies, mina älskade thailändare. Dom gillar henne men hon förstår inte riktigt deras engelska än så det är lite svårt i kommunikationen. Meeen, all you need is love! Det är dock en som vart osynlig på sistonde.. eller han tror att han är det, men förmodligen bara bitter. tvärtemot alla andra thailändare. Hippies bar är nog Izas favorit, Moken vet jag inte, för mkt folk kanske.. Men Slinkys det gillar hon inte, hör och häpna?! Hon kallar det för Sliskys.. too bad
Nu ska jag försöka dra upp damen ur sängen, lite tröttis idag tror jag visst.. får se om vi tar oss upp på viewpint ikväll :)
Miss you all <3
Carro, din man väntar på dig.. dock är han lite bitter på mig och tror att det var jag som skickade hem dig. Jag försöker förklara för honom att du var tvungen. Jag springer på honom nästan varje kväll och han ser alltid förkrossad ut. Då viskar jag till honom "One Love, One heart" och då skiner han upp som en sol igen. Kim really misses yoooooooou!
Iza har lyckats få fler än en man.. men det är inte mig emot, desto säkrare är jag att någon når upp till hennes krav och bröllopsklockorna snart ringer.
Jag är lättad.. :)
Jag har hunnit presentera Iza för alla mina buddies, mina älskade thailändare. Dom gillar henne men hon förstår inte riktigt deras engelska än så det är lite svårt i kommunikationen. Meeen, all you need is love! Det är dock en som vart osynlig på sistonde.. eller han tror att han är det, men förmodligen bara bitter. tvärtemot alla andra thailändare. Hippies bar är nog Izas favorit, Moken vet jag inte, för mkt folk kanske.. Men Slinkys det gillar hon inte, hör och häpna?! Hon kallar det för Sliskys.. too bad
Nu ska jag försöka dra upp damen ur sängen, lite tröttis idag tror jag visst.. får se om vi tar oss upp på viewpint ikväll :)
Miss you all <3
16 timmar till sen är hon här, efterlängtade Lillasyster!
Tänk, nu har jag snart gjort det.. gjort två och en halv vecka på resande fot själv, det är sant, jag kan inte tro det själv. Jag har lärt mig mycket och är glad att jag gjorde detta.. Jag klarade det :D!
Imorgon kommer min efterlängtade Lillasyster, jag sitter som på nålar och är helt överlycklig, Jag skulle kunna ställa mig på flygplatsen nu för att invänta henne! förstår inte denna gång heller att det är sant. Först Carro som kom hit och nu Iza, jag gråter för jag har sånna fantastiska systrar, fantastiska syskon, fantastisk familj!
Jag är helt mållös och vet inte vad jag ska skriva, återigen har Izabelle fått mig stum och med tårar rullandes ner för kinden, hon vet hur hon ska göra! Jag läste nyss hennes blogg, har hållt mig så länge jag kan eftersom jag vart varnad att mina ögon nog inte skulle hållas torra.. Det hade hon helt rätt i, har snart använt upp hela toarullen också. Hur kan en människa vara så bra? Hur kan jag ha haft sån tur att få en så fantastisk Lillasyster?.. Jag är stum, kan aldrig mäta mig med hennes inlägg, med hennes ord, aldrig! men tills vidare så får jag visa er vidare till ett inlägg jag gjorde den 13:e Februari 2011.. tillägnat bara henne, inte alls lika fint som hon alltid skriver om mig, men det är något och jag kommer aldrig kunna skriva så bra som hon gör iaf!
Jag saknar heeela min familj, jag älskar heeela min familj, jag tycker heeela min familj är helt fantastisk och den bästa som finns trots kaos, tjaffs och sånt som uppstår emellanåt, men utan det vore det inte heller min familj!
Men eftersom Iza gjorde ett inlägg tillägnat mig så vill jag ändå ge henne största delen av detta inlägg, men mamma.. Jag saknar er alla och värderar er alla som BÄST!!
Jag har varit ifrån Iza i två månader, två HELA månader med inte så stor del samtal heller.. så lång tid har jag aldrig varit ifrån henne. Jag har kännt mig halv ibland här nere, men hon har alltid varit ett samtal bort.. men alldeles för långt bort.
Det började nog redan när jag flyttade till Gävle i gymnasiet, jag skulle helt plötsligt bo själv. Jag som var van att alltid ha syskon och massa ljud runt mig?! Jag åkte nog hem varje helg för att jag var van vid att alltid ha åtminsonde min lillasyster bredvid mig! När jag var i Stavanger 2009 var hon hos mig redan efter 1 månad, när jag bodde i Sthlm var hon hos mig precis när jag behövde, när jag flyttade hem och hon till Norge hämtade jag hem både henne och Gabbe (De var alldeles för långt bort), När jag tågluffade var det tre veckor borta (kändes som en evighet), Seeen åkte vi till Trondheim och där klarade jag mig inte utan henne en helg.. åkte hon hem gick jag under! Jag var inte på toppen av berget då men hon stog ut som ingen annan skulle gjort. När hon sen flyttade till Sthlm pendlade jag lika mycket dit som hem, för Home is where your heart is!
Då är det här bara hur hon ställt upp för mig genom att komma dit jag befinner mig.. det finns så mycket mer, men som sagt.. Jag är mållös, de här inlägget blir bara massa bladder bara därför. Läs istället inlägget från 13 Februari 2011!
Jag längtar såååå sjukt till imorgon när jag står på flygplatsen och ser den där blonda lilla "Fisen" bland alla thailändare, jag kommer brista i tårar, jag vet det.. det har hänt förr!
Puss på er alla där hemma, ta hand om varandra så lovar jag att ta hand om mig och Iza, jag är lyckligast i världen <3
Imorgon kommer min efterlängtade Lillasyster, jag sitter som på nålar och är helt överlycklig, Jag skulle kunna ställa mig på flygplatsen nu för att invänta henne! förstår inte denna gång heller att det är sant. Först Carro som kom hit och nu Iza, jag gråter för jag har sånna fantastiska systrar, fantastiska syskon, fantastisk familj!
Jag är helt mållös och vet inte vad jag ska skriva, återigen har Izabelle fått mig stum och med tårar rullandes ner för kinden, hon vet hur hon ska göra! Jag läste nyss hennes blogg, har hållt mig så länge jag kan eftersom jag vart varnad att mina ögon nog inte skulle hållas torra.. Det hade hon helt rätt i, har snart använt upp hela toarullen också. Hur kan en människa vara så bra? Hur kan jag ha haft sån tur att få en så fantastisk Lillasyster?.. Jag är stum, kan aldrig mäta mig med hennes inlägg, med hennes ord, aldrig! men tills vidare så får jag visa er vidare till ett inlägg jag gjorde den 13:e Februari 2011.. tillägnat bara henne, inte alls lika fint som hon alltid skriver om mig, men det är något och jag kommer aldrig kunna skriva så bra som hon gör iaf!
Jag saknar heeela min familj, jag älskar heeela min familj, jag tycker heeela min familj är helt fantastisk och den bästa som finns trots kaos, tjaffs och sånt som uppstår emellanåt, men utan det vore det inte heller min familj!
Men eftersom Iza gjorde ett inlägg tillägnat mig så vill jag ändå ge henne största delen av detta inlägg, men mamma.. Jag saknar er alla och värderar er alla som BÄST!!
Jag har varit ifrån Iza i två månader, två HELA månader med inte så stor del samtal heller.. så lång tid har jag aldrig varit ifrån henne. Jag har kännt mig halv ibland här nere, men hon har alltid varit ett samtal bort.. men alldeles för långt bort.
Det började nog redan när jag flyttade till Gävle i gymnasiet, jag skulle helt plötsligt bo själv. Jag som var van att alltid ha syskon och massa ljud runt mig?! Jag åkte nog hem varje helg för att jag var van vid att alltid ha åtminsonde min lillasyster bredvid mig! När jag var i Stavanger 2009 var hon hos mig redan efter 1 månad, när jag bodde i Sthlm var hon hos mig precis när jag behövde, när jag flyttade hem och hon till Norge hämtade jag hem både henne och Gabbe (De var alldeles för långt bort), När jag tågluffade var det tre veckor borta (kändes som en evighet), Seeen åkte vi till Trondheim och där klarade jag mig inte utan henne en helg.. åkte hon hem gick jag under! Jag var inte på toppen av berget då men hon stog ut som ingen annan skulle gjort. När hon sen flyttade till Sthlm pendlade jag lika mycket dit som hem, för Home is where your heart is!
Då är det här bara hur hon ställt upp för mig genom att komma dit jag befinner mig.. det finns så mycket mer, men som sagt.. Jag är mållös, de här inlägget blir bara massa bladder bara därför. Läs istället inlägget från 13 Februari 2011!
Jag längtar såååå sjukt till imorgon när jag står på flygplatsen och ser den där blonda lilla "Fisen" bland alla thailändare, jag kommer brista i tårar, jag vet det.. det har hänt förr!
Puss på er alla där hemma, ta hand om varandra så lovar jag att ta hand om mig och Iza, jag är lyckligast i världen <3
Två månader, två veckor, två dagar...
Idag är det två veckor sen jag vinkade av Carro på flygplatsen och fortsatte själv på resande fot. Idag är det även exakt två månader sedan jag lyfte med planet från Sverige.. tiden går fort, väldigt fort, alldeles för fort!
Jag lever mycket mera i nuet här nere, tar allt som det kommer och låter saker och ting hända om det är meningen så.. maniana maniana. Men det kommer inte gå när man kommer hem igen, visst?
Om mindre än två dygn är min andra kära syster här nere hos mig!! Jag bara längtar, längtar, längtar.. Vill att det ska bli fredag nuu! Saknar henne så <3
Tills dess njuter jag av att vara runt människor som har en helt annan syn på livet (rätt syn på livet), varmhjärtade, öppna, glada och helt underbara.. Varför kan inte alla människor vara såhär? :)
Jag lever mycket mera i nuet här nere, tar allt som det kommer och låter saker och ting hända om det är meningen så.. maniana maniana. Men det kommer inte gå när man kommer hem igen, visst?
Om mindre än två dygn är min andra kära syster här nere hos mig!! Jag bara längtar, längtar, längtar.. Vill att det ska bli fredag nuu! Saknar henne så <3
Tills dess njuter jag av att vara runt människor som har en helt annan syn på livet (rätt syn på livet), varmhjärtade, öppna, glada och helt underbara.. Varför kan inte alla människor vara såhär? :)
En dag med extra mkt tankar
Jag har mycket tid att tänka och fundera, som om jag inte redan gör det mycket? Men nu har jag haft mer, jag tror det finns en mening i det med..
Några människor kommer in i ditt liv och blåser omkull dig.
Andra lämnar dig när det blåser som värst.
Men några kommer som en lugn sommarvind, smyger sig omkring
dig som en skön filt.
De kan vara borta under långa perioder, men kommer alltid tillbaka...
(Det gör ont, fruktansvärt ont)
Några människor kommer in i ditt liv och blåser omkull dig.
Andra lämnar dig när det blåser som värst.
Men några kommer som en lugn sommarvind, smyger sig omkring
dig som en skön filt.
De kan vara borta under långa perioder, men kommer alltid tillbaka...
(Det gör ont, fruktansvärt ont)
My best friend gave me the best advice..
..He said each day's a gift and not a given right
Leave no stone unturned, leave your fears behind
And try to take the path less traveled by
That first step you take is the longest stride
Against the grain should be a way of life
What's worth the prize is always worth the fight
Every second counts 'cause there's no second try
So live like you'll never live it twice
Don't take the free ride in your own life
If today was your last day
And tomorrow was too late
Could you say goodbye to yesterday?
Would you live each moment like your last?
Leave old pictures in the past
Donate every dime you have?
Would you call old friends you never see?
Reminisce of memories
Would you forgive your enemies?
Would you find that one you're dreamin' of?
Swear up and down to God above
That you finally fall in love
If today was your last day
If today was your last day
Would you make your mark by mending a broken heart?
You know it's never too late to shoot for the stars
Regardless of who you are
So do whatever it takes
'Cause you can't rewind a moment in this life
Let nothin' stand in your way
Cause the hands of time are never on your side
If today was your last day
And tomorrow was too late
Could you say goodbye to yesterday?
Would you live each moment like your last?
Leave old pictures in the past
Donate every dime you have?
Would you call old friends you never see?
Reminisce of memories
Would you forgive your enemies?
Would you find that one you're dreamin' of?
Swear up and down to God above
That you finally fall in love
If today was your last day..
