Semester i krabi
Mopedtur, samtal om livet och allt därtill, en trevlig middag med hans bror, en natt utan jobb och onödiga diskussioner, semester i Krabi town för oss båda. Jag har semester hela tiden, jag vet men det här var semester från all drama på Railay, semester för huvudet och själen.
Dagen därpå åkte vi på utflykt till hans hem, där har jag varit förr men denna gång var hela familjen hemma. En liten by utan turister där det inte pratas någon engelska alls. Där blev jag placerad i en kudde på golvet medans hans mamma visade mig foton från när han var liten fram tills han var 18 år, hon berättade saker om varje foto, jag förstog ingenting men log och nickade. Hon fortsatte prata.
Han hade saker att uträtta och tyckte då att det passade sig att jag umgicks med hans mamma även fast han visste att hon inte pratar engelska och min thailändska är minimalisk. Men så gör man här. Hans mamma tog mig sedan på en promenad i byn, pratandes hela vägen och i varje hus skulle vi in och säga hej och prata, jag log mest hela tiden då jag inte förstog någonting. Och mat, hela tiden fick jag frågan om jag var hungrig och även om jag sa nej så kom de med frukt, kakor eller snacks. Som om inte det var nog så lagade hon till lunch till henne och mig och nästan tvingade mig att äta, det var längesedan jag varit så himla mätt. Men allt handlar om mat här nere, tro det eller ej. De första någon frågar när man möter någon är "kin kao leo?" vilket betyder "ätit redan?". Säger man nej har de alltid något att ge en. Jag undrar hur alla kan hålla sig så smala här nere då se äter jämt.
Efter min lunch var det dags för tupplur enligt mamman då hon skulle åka iväg och jobba. Men den tuppluren blev inte lång då det var dags att åka hem, hem till Railay igen. Mamma kom då farandes på mopeden med frukt och juice att ta med oss, så jag inte var hungrig sa hon. Att säga nej när någon erbjuder mat här nere kan oftast tas som förnedrande, tacka och ta emot, ät.
Att komma tillbaka till Railay var på sitt vis skönt, som att komma hem efter en semester. Lättad att se alla och ha folk som förstår en runt sig men tråkigt att vara tillbaka i gamla vanor.
Att njuta av det fina
För många tankar gör att min kreativitet till att skriva sakta stängs av. Jag har så mycket att berätta, så mycket att dela .. Jag skulle kunna skriva en bok om allt här, som jag sagt förut så är det alltid dramatik här. En dokusåpa som utspelar sig här på Railay skulle bli en storsäljare. Det tror man inte när man kommer hit som turist i några dagar. Oftast uttalas orden "fridfullt, vackert paradis med mycket att erbjuda". Jag håller med till fullo, jag älskar Railay och allt därtill men allt man får veta när man bara umgås med de lokala folket, hör deras historier, ser deras personligheter och beteenden, går på djupet, under ytan så utspelar sig något helt annat än det som turisterna. Ibland tror jag varken mina ögon eller öron.
Oftast är Railay för litet men det finns tillfällen då det är för stort, jag vet inte vad som är värst.
Men för mig är Railay ändå bland de vackraste ställen jag vet, Jag älskar Railay!
fantasi..
Jag kommer knappt at internet nufortiden, vet inte om det ar min telefon som gett upp? Nu spenderar jag pengar pa ett internetcafe nar jag egentligen inte har pengarna for det men jag vet att jag varit osynlig allt for lange och de manniskor som betyder och bryr sig da blir orolig att nagot hant. Men icke, jag star kvar har pa Railay med mina fotter stadigt pa jorden, vissa skulle se dessa dagar som Same, same.. Det gor jag med ibland men nagonstans ar alla dagar olika.
Jag lovar att gora ett langre inlagg sa fort jag kan, nu ska jag skynda att svara pa alla mail. Sedan leva i dramatikens varld har pa Railay aterigen, for drama finns det gott och val har..
Jag kan titta pa bilder av alla hemma och le, jag kan lyssna pa latar som far mig att tanka pa hemma och falla en tar, jag kan blunda och latsas att jag har er alla hemifran har med mig.. da mar jag som bast!
Allt gott har ett slut?
Jag har fått mitt hjärta krossat förr, inte första gången jag blir sårad.. Vare sig det är av en vän eller någon mitt hjärta slår lite extra för så har tårar runnit ner för mina kinder många gånger.
Nu gör det ont, riktigt j***a ont. Tårarna rinner om vartannat, emellanåt kastar jag saker omkring mig, slår i väggen och skriker av ilska och frustration. Att få tankarna på annat och låta sömnen ta över är bara att glömma. Hunger känner jag inte av, jag försöker tvinga mig själv att inta någon slags föda så gott det går men även det är svårt.
Jag försöker hitta någon att prata med, någon att luta mig mot och som torkar mina tårar.. Men de vänner jag har här är killar och deras sätt att lösa problemet är att ge mig en öl/drink för att glömma. Jag provade och det funkade inte... Den enda vän jag har här av det kvinnliga könet, som faktiskt förstår mig befinner sig just nu 2 timmar bort och okontaktbar. Jag hade han, nu har jag mig själv, jag är ensam.
Jag saknar min bästa vän, min familj, alla de som stöttar mig och känner mig.. Aldrig förr har Sverige och hemma känts så långt bort, just nu kan jag inte ens ringa.. Tidskillnad.
Vad hände? Varför? Hur blev det såhär? Vad gör jag/vi nu?
Jag behöver en axel att gråta mot, en kärleksfull kram, diskussioner om kärlek och män men framförallt höra orden:
-det löser sig, allt kommer bli bra igen och du är världens bästa tjej glöm aldrig det, låt ingen stampa på dig eller ditt hjärta!
