Redhead on tour

Ett jobbpass på West beach just avklarat en Torsdag den 29/3. Emelie och Noilme har bestämt träff för att köra ett 15min yoga-pass. Jag bestämmer mig för att också vara med. Solen har just börjat gå ner, vi ställer oss och blickar ut mot havet medans vi fokuserar på att andas och kör igång. Lite längre bort har ett bröllop precis påbörjats. Allt är som ett vykort eller en reklambild för semester i Thailand. För solnedgången på Railay är alltid magiskt vacker, då visste jag inte att det var den sista solnedgång jag skulle se där, att jag inte tog vara på det ögonblicket mer. För det var också det sista ögonblicket på ca 1 månad framöver som var lugnt, rogivande och smärtfritt. Trots att vi bestämmer att fortsätta med detta, yoga på stranden efter jobbet.. Tji fick jag!

Jag spenderade resten av kvällen på Skunk bar där Tipf jobbade, denna kväll var speciell, jag var runt de människor jag kännt längst på Railay och vi diskuterade mycket minns jag, jag kände mig trygg och nöjd med sällskapet trots att jag suttit här så mycket förut, suckat över att allting var samma, samma. Men ikväll var det inte det, jag kände väl det på mig. För det här var faktiskt den sista kvällen jag spenderade på skunk bar och sista gången jag umgicks med dessa människor..  Det vart en sen natt denna torsdag trots att vi dagen därpå skulle upp tidigt men det var länge sedan Han och jag stannade uppe pratandes om allt och inget efter jobbet så vi struntade i att morgondagen skulle bli lite segare än vanligt. Det hade hänt mycket på sistonde och sen mina systrar och Kristin lämnat ön hade vi mest bara jobbat, ätit, sovit. Så en kväll som inte innehöll en film att somna till var välbehövligt. När jag tänker tillbaka var vi kanske förberedda på vad som skulle hända? Inte att jag skulle bli så sjuk men kanske att vi skulle tillsammans vara på Railay för sista gången, att det var våra sista dagar där, att vi snart skulle skiljas åt igen..

       Helt ovetandes spenderar vi här vår sista kväll på Railay tillsammans, utan smärta och oroligheter.

Fredagen kom och sömnen lös med sin frånvaro. Vi steg upp tidigt för att hinna med de tidiga båtarna till Krabi och jag var överlycklig över att få lämna "ön" om så bara för några timmar. På sista tiden hade det hänt mycket som sagt, drama, drama, drama. Ibland behöver man lämna Railay för att andas. På morgonen värkte mina axlar, träningsvärk från Yogan? Ush vad otränad jag har blivit, tänkte jag. Men det var inte bara lite träningsvärk. Upp och iväg till Krabi town för att få tag på min dator som var med om en olycka två veckor tidigare. Åter på Railay för jobb på eftermiddagen. Jag och Emilie gick med slöa steg mot West beach, vi var båda sjukt less på att var dag gå fram och tillbaka på stranden, le och säga t.ex. "Muy Thai fight tonight" till massa, massa människor. Ja, man vet inte vad man har förrän man förlorat det. För vad finns det egentligen att klaga på när du var dag får känna sanden mellan tårna på stranden du själv älskar som mest till en av världens vackraste solnedgångar? Men vi gjorde det var dag och pustade och stönade var dag. Denna dag var jag extra trött men trodde det berodde på nattens sömnbrist. Åter tillbaka på bamboo bar, ännu ett arbetspass avklarat, i mitt fall mitt sista men det visste jag inte då.

Jag tog mig upp på rummet och kände då att min värk som tidigare satt i axlarna krypit ner mot ryggslutet! Min första tanke var att det var urinvägsinfektion som gått upp i njurarna men jag visste också att var det inte det så skulle jag bli väldigt sjuk. Det är alltid så mina svårare insjuknanden brukar börja. Jag duschade och skulle göra mig klar för en ledig kväll på Railay, ca 30 min efter att jag kände värken i ryggslutet så hade min feber skjutit i höjder och låg på 39,5. jag gjorde mig klar för middag och påväg ner till restaurangen slår huvudvärken till. Jag var väldigt matt och kände att det bara fick bli en middag med Tipf sedan borde jag gå och lägga mig och vila upp mig. Han trodde först jag mytade ihop en historia för att han inte skulle åka iväg på nattfiske den natten vilket jag förstår för jag har insjuknat förr när han ska åka iväg och fiska, men då har det aldrig varit något allvarligt. Eftersom jag redan var så pass sjuk och vek vart jag såklart sårad och jag sade då att om inte han var den som åkte med mig till sjukhuset om jag behövde inatt så visste jag var han stod och hur mycket jag kunde lita på honom. Jag talade också om att jag kände på mig att det här inte var bra, jag skulle förmodligen insjukna snabbt och bli sängliggande. Så efter middagen lunkade jag upp på rummet igen, väldigt matt! Jag släpade mig in på butiken hos min favoritdam där hon tittar på mig och säger att jag inte alls ser frisk ut. Så hon gav mig liknande alvedon. Jag petade i mig tabletterna, åt lime och drack massor av vatten eftersom jag trodde det var en svårare urinvägsinfektion fortfarande. Funkade fint och jag somnade vilket bara gjorde mig ännu säkrare på att det var urinvägsinfektion även fast jag kände att det inte funkade lika bra som vanligt, men jag sov i alla fall! Och även om han var kaxig och sagt att jag bara sa att jag var sjuk så gick det bara någon timme så var han där för att kolla till mig och fortsatte dyka upp så tills arbetspasset var över då han kom smygandes med mer smärtstillande, vatten och lime samtidigt som han bad om förlåtelse för att han tidigare inte trodde mig. Och nej, han tackade nej till fisketuren för att hålla koll så jag inte blev sämre under natten..

Vaknar runt soluppgång (ca 06:00) på lördagsmorgonen av värre smärta, provar samma teori igen och petar i mig smärtstillande, lime och vatten. Kan inte ligga still i sängen, smärtan blir värre då.. somnar tillslut om. Kl 11 vaknar jag igen, Tipf säger åt mig att åka på sjukhuset. Jag säger att det blir bättre med lite Lime, men någon timme senare ger jag mig.. ett doktorsbesök och lite mediciner för att få detta att försvinna snabbare kan ju aldrig skada. Men största anledningen till att jag inte ville åka till sjukhuset var för att jag bara låg, jag orkade inte gå och att ta sig ut i denna värmen då kändes omöjligt. Tillslut tog vi oss ner till båten och iväg mot Krabi, febern var högre och jag ville bara komma fram till läkare och få hjälp. Väl framme hos läkaren förklarade jag att jag trodde det var njurarna/urinvägsinfektion. Med hjälp av att "slå" mig lite på ryggen och kolla mig i halsen konstaterade han att det bara var en vanlig förkylning och sa åt mig att tänka på hur jag går, står, sitter och lyfter saker för min rygg. Alltså inget blodprov, inget urinprov eller något annat. Visst att det här är en vanlig förkylning tänkte jag men jag litar ju ändå på läkarna, det är dom som har utbildning, inte jag. Så jag tog emot tabletterna och tänkte att en natt kan jag prova och blir det bättre hade han ju rätt. Efter ett samtal till min förstående chef och ett till hans oempatiska, falska chef tog vi in på hotell i Krabi. Jag ville vara i närheten av ett sjukhus om jag skulle bli sämre. Den natten sov jag knappt, svettades, frös och kunde inte ligga still en sekund då jag var vaken eftersom smärtan vart värre då.

Söndagmorgon och jag är faktiskt piggare.. Så jag antog att Doktorn i Krabi hade rätt och det var bara en vanlig förkylning. Så vi packade ihop väskan och tog båten tillbaka till vår kära lilla ö. Jag tvekade ändå, jag kände mig inte tillräckligt frisk för Railay men som alltid så tror man att man inte är så sjuk, att det bara är joll och man hade kunnat varit värre.. Min chef kramade om mig och sa åt mig att gå och lägga mig och vila. Tipfs chef skrek och gormade.. Släpade mig upp till rummet och försökte att vila men huvudet värkte och att läsa var jobbigt, min dator var på lagning sen en insident med mina systrar och Kristin.. Så jag låg och spelade spel på telefonen, Templerun.. Tak gode gud för Templerun. Hungern hade sen första dagen varit dålig men jag hade ändå fått i mig litegrann, men aptiten vart bara sämre.. Jag kände att det ändå inte stod rätt till. Febern sjönk inte, huvudvärken blev bara värre och aptiten försvann mer och mer. Den kvällen vände förbättringen och jag blev sämre igen.. Nu var det redan kväll och det skulle bli svårare att ta sig till sjukhus och det enda sjukhuset som var öppet var svindyrtoch jag hade dåliga erfarenheter av det. Pluss att jag nyss varit på sjukhus och Tipfs chef var redan rasande för att vi varit iväg och hans bar vart utan en anställd för en kväll.. Han tyckte jag kunde ligga på rummet och vila istället så skulle jag nog se att det blev bättre. Tipf kramar om mig och viskar, "det blir bättre snart, jag tar hand om dig" och följer mig upp på rummet.

Han visste inte då vad han skulle få stå ut med och hur mycket han skulle behöva ta hand om mig. Detta var bara början på en lång, lång månad som skulle leda oss bort från Railay och tillslut separera oss ifrån varandra igen...

Min mamma brukar ofta säga att jag borde skriva en bok om allt jag är med om. Även om jag försökt med resedagböcker och massa annat så slutar det alltid med att jag tröttnar och lägger av. Jag ångrar faktiskt att jag slutade skriva i min resedagbok bara en vecka innan vi åkte hem igen, jag och Iza. Och sedan fortsatte jag aldrig när jag åkte tillbaka själv trots att jag fått varit med om massor som många inte varit med om. Bara att leva i ett turistparadis, vad döljer sig på djupet hos alla de som bor här i detta paradis? Hur är det att bo och leva i en Thailändsk familj? Hur är en vardag för en thailändare, det många turister inte ser. Eller bara hur jag kände att åka ner själv och egentligen skulle stanna två veckor men det blev fyra månader, hur det var när jag kom hem, hur det var att komma tillbaka till ön och livet som "farang" och boende med han som håller hårt
i mitt hjärta efter fyra månaders "paus". Eller denna gång, sjukdom, sjukhus, dödsolyckor, bränder, begravning, bearbetning och andra skillnader. Varför slutade jag skriva? Man tror man ska minnas allt men det gör man inte..

Jag läste igenom mina resedagböcker nu när jag kom hem och det var så mycket jag glömt bort, tårar, skratt och många andra känslor bubblade upp. Så jag tänkte nu att när jag har så mycket tid över under min sjukskrivning ska jag försöka återberätta en del här. Jag tänkte börja med att återberätta mitt abrupta avslut på Railay, hur jag hamnade på sjukhus och vad de kom fram till. Hur jag hamnade här hemma i Sverige igen.

Mitt nästa blogginlägg kommer handla om hur jag hamnade där jag är nu, hur jag blev sjuk och hur planering inte är någon idé då livet tar egna vändningar ibland.

Stay tuned!