Redhead on tour

Jag tänkte att det kanske är dags att berätta min version av dagen då jag/vi insåg hur kort livet kan vara, att det kan vara över vilken dag som helst och då jag fick en rejäl tankeställare för vad som är viktigt och inte i detta liv, för oss, för mig! Här är min historia om dagen jag aldrig någonsin jag trodde jag skulle vara med om, dagen jag fortfarande inte förstår har hänt, dagen som var helt fantastisk men ändrades till en mardröm på några sekunder, dagen då jag faktiskt sprang för mitt liv, något jag aldrig vill vara med om igen eller låta mina nära vara med om..Aldrig har jag varit så rädd att förlora någon i min närhet, att aldrig mer ta mig hem, att mitt liv skulle tas ifrån mig på ett kick. Men aldrig har min tacksamhet varit så stor som denna dag, till att allt gick bra, till alla mina nära och kära, alla i min närhet, till att Iza och Linnea hade varandra, att jag inte var ensam i bungalowen, att jag hittade Iza och Linnea, att vi var på Railey och inte phiphi, alla berg på Railey, alla människor, ALLT, Livet!

Dagen började helt underbart som alla andra dagar, solen sken och värmen var ett faktum. Dock hade jag nyss dragit på mig förkylning med feber och hosta så jag spenderade min dag i vår bungalow. Izabelle hade legat vid poolen på förmiddagen men gick med två svenska och en engelsk vän till en av stränderna sen, jag var inte så mkt att hänga i julgranen den dagen iaf och jag var glad att hon ändå hade sällskap av superhärliga människor som jag märkte att hon trivdes med. Jag hade turen att bli ompysslad och ha någon med mig som klappade på mig när jag snorade och hostade och faktiskt tyckte synd om mig när jag kände mig ynklig. Så vi båda (Izabelle och jag) hade en fantastisk dag i paradiset, Railey!
... Detta ändrades på några sekunder.

Jag hade precis sovit en middagslur och vaknade till för att sträcka på mig och se om min vän var kvar hos mig, han sov som en stock! Då ringer telefonen, Linnea (En helt fantastisk svensk tjej vi lärde känna, en av dom Izabelle var med på stranden).
-Hallå, svarar jag lite nyvaket
Det är Izabelle som ringer.. Hon är inte helt sig själv när hon pratar, det hörs på rösten att hon håller tillbaka något.
-Ewe, få inte panik nu.. Vi var på stranden...
Mer hinner hon inte säga förän samtalet bryts och mitt hjärta hoppar ur kroppen.


Jag hör något ljud jag aldrig hört förr, något som skulle kunna vara ett larm. Jag kopplar såklart påengång till Tsunami, 2004 och varningssignaler men försöker lugna mig själv och intalar mig att det bara är något annat larm, Iza och Linnea hade bara råkat ut för någon som hade rånat dom eller något. Men när jag ringer och ringer och samtalet aldrig kommer fram är det svårt att behålla lugnet. Jag ser framför mig alla bilder från tsunamin 2004, jag ser hur vågen redan kommit och Izabelle och Linnea aldrig hann ifrån den, hur jag kommer ifrån min syster och får leta reda på henne själv, hur jag kanske aldrig ser henne mer. Att jag själv kanske inte heller kommer ta mig hem till vår familj mer. Är det här mitt öde? Är det såhär det ska sluta? Vare sig om vi båda skulle råka illa ut eller bara Iza så skulle ändå mitt liv vara över, jag skulle aldrig klara av denna situation eller förlora någon av mina närmaste, min låga skulle slockna.

Tillslut går det signaler och jag hör att någon svarar. Jag är i full panik och bara reser mig upp, går ut ur bungalowen. Ser att det är lite, väldigt lite folk som rör sig uppåt och de är alla lugna.
-Hallå, vart är ni?! skriker jag
-Spring, bara spring Ewe, Spring så högt du bara kan!!!! Svarar Iza, det lugnet hon hade förut är helt borta
Samtidigt som jag försöker få fram vart jag ska, vart Iza och Linnea är så börjar jag springa men vet inte vart. Kommer på att jag måste väcka Tiff, han låg ju helt slocknad i min bungalow och även om jag inte fått veta vad som hänt så visste jag att vi måsta därifrån och springa så högt vi kunde, det var det enda Iza sa till mig hela tiden. Jag sliter och drar i Tiff och skriker:
-Up, up!! We have to get out of here, NOW! GET UP! samtidigt som jag skakar, gråter och inte riktigt vet vad jag håller på med. Han vaknar till liv och Iza säger åt mig att springa till yaya-bar. Jag har varit på yaya-bar, jag vet vart yaya-bar är.. inte vid det tillfället. Jag sliter i Tiff och börjar springa åt helt fel håll samtidigt som jag frågar Iza återigen vart jag ska. Tiff stoppar mig, säger åt mig att andas och pekar mot yaya-bar och drar mig ditåt.. det kändes som jag bara sprang runt, runt i cirklar och skrek åt alla att springa. Han frågade en kille på thailändska vad som hade hänt men berättade aldrig för mig..

-spring så högt du kan nu Ewe, vi är påväg. säger Iza
-Vart är du, jag ska till dig, jag vill bara vara där du är!!
Det enda som fanns i mitt huvud var att ta mig till Iza, att vi skulle vara tillsammans, att vi skulle ta oss hem till sverige igen.. försöka iaf.
Vi avslutade samtalet med att säga att vi möts på yaya-bar, jag älskar dig!
Alla tankar om att kanske aldrig mer få se Iza eller familjen snurrade, jävla Iza om hon haltade för tån nu, jävla våg om den kommer innan vi är uppe på berget, tillsammans, VI SKA HEM TILLSAMMANS!

När jag precis ska runda hörnet och springa uppåt i berget så släpper Tiff min hand och säger:
-You go first, go and find your sister, I'm coming after you. Just go now!
Jag blir helt ställd och förstår ingenting, vart skulle han då? Han börjar gå neråt.. mot vattnet istället för upp i berget.
-Everybody is going up in the mountain! You to!!!!! skriker jag
Han bara tittar på mig och säger åt mig att gå. Jag börjar gråta ännumer, nu var jag helt själv, den viktigaste personen här visste jag inte var hon var men förhoppningsvis var hon redan uppe på berget tillsammans med en annan viktig person (Izabelle&Linnea), en tredje viktig person var helt plötsligt påväg ner mot vattnet, ner mot faran istället för upp mot berget och mot säkerheten och chansen till överlevnad. Jag grät, sprang, skakade i hela kroppen och bara försökte tänka på att ta mig upp i berget och hitta Iza och Linnea, de var i säkerhet nu intalade jag mig, Tiff skulle klara sig intalade jag mig.

För att ta mig upp i berget måste jag alltså runda en slags mur, springa neråt först. Egentligen var jag ganska säker uppe vid vår bungalow, alla var hur lugn som helst där och kände sig helt säkra. Men jag skulle till Iza, så var det bara! När jag rundat hörnet och lämnat alla lugna människor bakom mig så kommer jag dit paniken är. Det är hur mkt människor som helst som springer upp i bergen, jag ser bara folk, folk, folk. När jag kommer till den "kö" som bildats för att ta sig upp i berget skriker en man till de framför:
-Can you run faster?!
Alla börjar springa, alla utom raden framför mig. Jag får panik, blir arg men förstår samtidigt att de kan ju faktiskt ha gjort sig illa på vägen. MEN i detta läge spelar inget annat någon roll än att alla faktiskt ska ta sig upp. Jag hade feber och världens hosta, sprang allt vad jag kunde, barfota. Iza hade brytit tån, hon sprang allt vad hon kunde, Linnea blev trött efter vägen men sprang allt hon kunde. Det var som att trycka på en knapp och kroppen blev inställd på att fly för överlevnad, men tydligen inte för alla?!

Jag tog ett stort kliv ut i gräset på sidan om vägen där alla gick, jag tänkter inte gå och strosa upp bakom dessa, jag ska upp, NU! Jag snubblar, skrapar fötterna, snubblar igen men det spelar ingen roll.. Jag är snart uppe och jag intalar mig återigen att Iza och Linnea också är de och alla vi känner på halvön.

När jag kommer upp vet jag fortfarande itne egentligen vad som hänt, jag vet att det som var viktigt var att ta sig högt upp och springa för livet. Min blick är stirrig, jag skakar, jag gråter och är ett allmänt vrak. Jag tittar runt mig för att försöka se Iza och Linnea, ser dom inte. Ser enormt mycket människor komma upp.. trodde inte det var så många människor här nu och där vi var var inte enda platsen folk befann sig på, det fanns 2 eller 3 till platser minst. Folk skriker, folk gråter.. alla är rädda, alla har panik. Tillslut ser jag en familj som satt sig ner i gräset, mamman ser lugn ut. Jag går fram till mamman, fortfarande i samma tillstånd som nyss.
-I'm sorry, this is really going to sound stupid but.. what happend?! frågade jag henne.
Hon såg väl hur skärrad jag var då hon bad mig sätta mig ner bredvid dom också förklarade hon hela historien. Jag blev ännu mer skärrad, kunde detta verkligen vara sant? Jag trodde aldrig, aldrig, ALDRIG att jag skulle vara med om något sådant, att min resa skulle sluta på det här viset, ALDRIG.

Tillslut hittar jag Iza och Linnea och den känslan att äntligen se dom är obeskrivlig, jag ville bara hålla i de båda och aldrig släppa! Jag fick höra deras historia, jag berättade min.. Vi försökte lugna varandra så gott det gick. Det första vi tänkte när vi kom upp och såg varandra i säkerhet var, Hur fort når den här nyheten Sverige? Vi chansade på att det skulle gå väldigt fort och efter som nätet inte fungerade så försökte vi skicka ett sms till mamma. Det var svårt att få till ett kort, sansat sms där vi sa att vi lever, vi är i säkerhet och vi är tillsammans. Vi förstog att detta sms skulle förhoppningsvis hjälpa, de skulle veta att vi var i säkerhet men de skulle kunna få dem hemma att få mer panik med.
2 minuter senare får jag ett sms av Carro (Storasyster) där det endast står "EWE?!?!?!". Då visste vi att nyheten nått Sverige, mamma hade förmodligen inte sett vårat sms och ALLA var JÄTTE oroliga. Jag skickar ett liknande sms till henne som jag nyss skickat till mamma, men förstår att det kanske itne hjälper så mkt. Helst skulle de vilja ha oss i helikopter hem vid det laget tror jag.

Vi meddelades hela tiden från en engelsk man som hade kontakt med phuket och bangkok. Det var tre jordskalv, alla väldigt höga vilket är väldigt ovanligt. En av dessa tsunamivågor nådde faktiskt Thailand men vid det laget hade den gått ner till endast några centimeter. Jag har hört efter att vi har haft en väldig tur på grund av hur jordbävningen gick till. För det första var alla tre med i tio av världens högsta på ritcherskalan. Sedan brukar jorplattorna röra på sig på ett vis i vanliga fall (diagonalt?) men denna gång hade de rört sig på något helt annat sätt och därför nådde dessa tsunamis aldrig thailand på det sättet. Hade jorbävningarna gått till så som dom annars brukar göra så hade det blivit exakt lika stor förödelse som förra gången, 26 december år 2004 förutom att de nu hade ett säkerhetsalarm som fungerar enormt bra.. Vi hade tur alltså.

Vi satt uppe på berget i 4-5 timmar, det var mörkt, det regnade emellanåt och åskade men ingenting spelade någon roll, det värsta som någonsin kunde hända var ändå tsunamin. När vi får meddelande att vi kan börja gå ner, allt är säkert så känns det ändå konstigt. Ska vi våga? Vi gick sakta ner men vi väntade tills vi var några av de sista kvar uppe på berget. Väl nere i stan är det helt öde.. många restauranger är stängda, de flesta barer med, allt utom några få. Egentligen var man aldrig hungrig för kroppen var inställd på överlevnad men man kände att mat behövdes och vi ville bara sätta oss ner och faktiskt prata om allt, umgås och vara glada för vi faktiskt överlevt något. Stämmningen var annorlunda bland alla, alla försökte lätta upp stämningen men det låg där under ytan. Thailändarna som ansågs vara så lugna hade nog itne alls varit så lugna, de har bara lärt sig att hålla lugnet och göra allt för turisterna. De syntes i ögonen, allt var inte ok. De gör verkligen allt för turisterna, alldeles för mycket. de riskerar livet för oss?! helt sjukt och jag blir faktiskt arg när jag tänker på det, de ska inte behöva riskera livet för att turisterna ska fortsätta älska dem och deras land!

Ingen av oss ville sova den natten, men kroppen behövde det. Kroppen var på helspänn hela tiden, hjärtat pumpade som du just sprungit maraton, kroppen var beredd att fly om minsta lilla ljud från larmet kom. Jag sov inte riktigt på flera, flera dagar. Ärligt så sov jag inte riktigt förän jag kom hem till sverige till min egen säng en vecka senare. När jag pratar om det här slås kroppen, huvudet, allt tillbaka till då. Känslan blir exakt den samma. Det är så svårt att förklara för alla hur allt var, det är lätt att berätta vad som hände men känslan är obeskrivlig. Jag förstår det fortfarande inte själv, hela tiden på berget undrade jag avd vi gjorde där, när jag gick på gatan i Railey så kunde jag itne tänka mig att för några timmar sedan sprang jag för mitt liv på dessa gator?! Det går alltså inte ens att förstå för mig själv, det går inte att förklara, allt känns som en mardröm, en mardröm jag inte önskar någon annan får vara med om, någonsin!



Men trots allt detta får man med sig något även av denna händelse. Jag har kännt så grymt mycket tacksamhet, till allt. Jag var så glad att Izabelle och Linnea hade varandra, att vi var på Railey, jag avgudar bergen där nu, jag var så glad att jag inte var ensam, att alarmet fungerade som det skulle, att vi hittade varandra på berget, att det aldrig kom någon våg, att vi hade varandra, att vi lärt känna Linnea bara några dagar tidigare, allt jag varit med om i livet.. Jag var glad och tacksam för exakt allt, jeg menar verkligen allt! Mest av allt var jag tacksam för att vi klarat oss, för alla människor jag har runt mig, vänner och familj, alla människor jag älskar och de som älskar mig.

Jag är en ödesmänniska, jag tror starkt på ödet och skyddsänglar. Jag har många exempel då ödet lett mig eller andra till lycka och liv. Jag tror om möjligt starkare på det nu. Detta var vårt öde, vi klarade oss, vi mår bra och uppskattar livet och allt därtill enormt..

Jag uppskattar livet, jag älskar livet!
Det är en gåva, denna gåva kan på många olika sätt tas ifrån dig på en sekund så bevara din gåva väl och använd den på det sättet DU vill leva ditt liv

<3