Redhead on tour

De senaste dagarna har det slagit mig vad mycket och många man saknar egentligen men som man kanske itne tänker på hela tiden men sen slår det en.

För några dagar sedan satt jag och saknade Malin, så kom hon hem och det var så skönt att se henne. innan dess saknade Jag Hasse, Birgitt och Felix efter att dom hade åkt. Hela tiden saknar jag de vänner som jag itne träffar längre eller så ofta som t.ex. gamla skolkamrater eller släktingar. Jag saknar syskon och familj när jag inte har sett dem på ett tag. Jag saknar vissa ställen som Cypern, Österrike, London, Kiruna, Gävle, Göteborg, Stockholm m.m. Jag saknar visa tider som man vart med om t.ex. vintergatan, lite av tallåsen, Tiden man var liten, tiden i Sillerbo, tider med vissa personer och speciellt nu saknar jag tiden i gävle. allt runt omkring som vi gjorde. Inte bara skolan utan allt, varenda liten minut, friskis&svettis, pokerkvällar, mys&pys, bus ja allt. Man kan sakna någon redan från första stunden man säger hejdå om man vet att det kanske tar ett tag innan man träffar personen igen som när jag var på cityfesten och träffade alla där, så fort jag sa hejdå saknade jag dom. Eller speciellt tydligt var det på studenten, på natten när jag kom hem saknade jag alla så som om jag inte hade träffat dem på jätte länge. Eller som när jag åkte från Stockholm nu saknade jag mina äventyr med Josefine, "återträffen" med Anna. Det är svårt att få med allt här och nu eftersom det faktiskt är himla mycket.

Sedan kan man sitta och prata med någon och de säger de där orden som att "jag saknar dig" och då slår det en att den här personen längtar jag grymt mycket efter han/hon måste jag se till att träffa snart och i bland kan det till och med komma en tår för det var så länge sen eller för att avståndet är för långt. Det kan också komma mycket skratt då man kommer på vad mycket tok man gjort med just den personen:). Kort är också något som kan få känslorna att flöda, på bra och dåliga vis. Som i går tittade jag på kort från balen, gud vad jag saknade alla! Sedan såg jag ett kort på Linda B och mej på balen och kände ännu mer och i dag när jag pratade med henne sa hon just det, "Jag saknar dig". De orden behöver man höra i bland, då vet man om vänskapen är ömsesidig och om den är riktig.


Det är sjukt vad mycket man kan sakna och tänka, men man ska vara glad för det man har också. Jag är så glad för alla mina vänner, för den tiden på vintergatan då jag fann vissa. Tiden i Gävle då jag fann jätte många vänner, alla sommrar med släkt och vänner då man bara har umgåtts. Jag är glad för allt det, det är jag och jag vet att om vänskapen är äkta kommer den hålla livet ut, även om man iten pratar och ses varje dag men man vet ändå vart man har varandra och det är huvudsaken och att man vet att personen finns där om man behöver.


man saknar ju alltid sånt man inte har, men man ska vara glad för det man har och det man fått vara med om i stället. Tiden går alltid framåt :)

Har för övrigt kommit hem från sthlm i kväll och hur känns det då? Ja, ärligt talat vet jag inte hur det känns. Bra, Jobbigt, skönt, Dåligt, lite delade meningar. Resan till sthlm behövdes iaf, första dagen där nere kändes det mesta mycket klarare och jag kunde försöka bestämma vissa saker, framsteg för mig:). Nä nu ska jag sova, i morgon gäller det att börja ta tag i saker och ting, igen... suck!

texten är förövrigt från en bra låt av David Grey:)

Nattinatti

Saknar er!

Jag var inte i piggaste laget när jag vaknade i söndagsmorse. Tänk att varje gång man vaknar efter en utekväll eller någon annan kväll innehållande alkohol så kommer iaf jag på att detta var en utav de anledningar varför jag skulle ta det lugnt i går, varför jag hela tiden säger "nu ska jag hålla mig nykter ett braaa tag". Men det var mysigt i går. Började Hemma hos Carro med Anna och Josefine, åkte vidare med tunnelbana till gubbängen. På tunnelbanan fick vi gratis livemusik, om den var bra eller inte kan ju diskuteras;). Sedan gick vi hem till Sara Markusson, drog vidare in mot staden vid tolvtiden. Där jag då märkte, det var inte meningen att jag skulle ut denna kväll, jag hade på något dumt vis glömt legget hemma, hur lyckas man? Efter en fartfylld taxifärd hem till bromma för att hämta mitt legg besämde jag mig att det räckte, jag stannade hemma i sängen, det var som sagt tydligen inte meningen att jag skulle gå ut. Carro åkte tillbaka och efter några samtal så somnade jag som en stock, hörde knappt när carro pratade med mig när hon kom hem. I morse, ja då var det jobbigt.. bläääää! Men det var värt det, eller på två vis. Det var jätte kul att umgås med med alla. Jossan och Anna var så söta. Anna har jag inte riktigt umgåtts med sen jag slutade sjätte klass, bara tagit en fika för några månader sen och klippt och färgat henne lite. Så det vart lite gamla minnen också. Sara har jag inte heller träffatpå JÄTTE länge, hon är en utav Carros kompisar. När jag var mindre umgicks dom jämt typ och Sara brydde sig liksom om alla:).

I går så hade Josefine sightseeing med mig på söder. Vi kikade lite i affärer, utsikten från mariaberget, promenad till skrapan och ringen. Sist men inte minst, en kaffe på coffehouse. När jag sedan skulle gå till mormors lägenhet för att invänta daniel så kom jag på att jag behövde nått att äta, även fast jag itne var så sugen:P. Svängde in på ica och sedan när jag var vid porten så kom jag på att dom hade ju bytt kod så där stog jag, varken daniel eller carro svarade men tillslut kom jag in iaf. När jag kommer upp i lägenheten så kommer jag på att mormor har ingen vanlig spis utan en gasspis vilket jag bara hört skräckhistorier från. Tillslut fick jag till lite mat ändå, efter lite otur och annat knas.



Nu ska jag ta och städa lite här åt Carro, jag orkar inte åka i väg till stan lr nått i dag. Vill ha en sån där slödag bara, än så länge iaf. På onsdag bär det av hemmåt igen, då måste jag börja ta tag i saker, tillbaka till verkligheten igen:/. 

Sitter nu och tittar på Sing a long med en popcornskål som väntar på att Carro ska komma ut ur dushen. Klockan nio väntar nämligen Hannibal.

I dag har jag först vart ute på upptäcksfärd alldeles själv. Skulle ut till ett ställe som hette Älta där jag skulle köpa en sax. När jag sitter på bussen som skulle släppa av mig där en timme senare så tänkte jag just, vart är jag på väg nu? Tänk om det är värsta skum stället. När jag hoppade av var det en mysig liten by eller vad man ska kalla det, en konsum affär,en grilloch en skola. När jag började traska mot förrådsvägendär frisörgrossisten skulle ligga blev detlite skummare och efter att ha försökt hitta ingången på det där inhängnade området så vände jag och tog ett varv till så jag inte hade missat dörren. Då gick jag i stället till bussen och ja, jag vände tillbaka till Bromma. Fast jag tycker det var en rätt mysig resa, jag fick se ställen som jag aldrig sett i Sthlm förut och många olika människor. Efter många nya intryck kändesdet som andra världskriget i huvudet, men det kunde inte stoppa en tripp till Kista när Carro kom hem från jobbet. Där blev detiaf lite shopping, mat och lite glass. Vi hann iaf kolla igenom sortimenten:).


I morgon blir det stadsmys/shopping med Josefine, det blir bra:). Sedan ska jag testa på sthlms uteliv, det sägs vara lite annorlundare än ljusdal;). I morgon hade jag ju för en gång skull velat gå ut i Ljusdal, men det är nog inte meningen att jag ska det eftersom jag nu för det första är här och för det andra så är mina partypinglor ute på olika äventyr:/.


Nu ska jag grotta ner mig i soffan med lite popcorn:).

Efter några intensiva dagar med mkt folk springande här hemma har alla åkt. Helt plötsligt är det så tyst. Ingen liten Felix som springer runt fötterna och säger "bear, bear" och vill för typ 23:e gången titta på björnbröder. Ingen storebror som aldrig kan stressa ner utan är väldigt överaktiv, ingen birgitt som bara finns där och är go hela tiden. Inga kusiner som är med på ett hörn, Ingen Carro som flänger runt. Tur att Daniel är kvar i alla fall, lite ombyte i huset. Men det är så sjuuuuuuukt tyst här nu, man blir nästan rädd!
 


Det värsta jag vet är att säga hejdå på alla olika vis. Den här veckan har jag hunnit med flera stycken:/. Först flyttade Malin i början av Juli, sedan nu i veckan flyttade Josefine till storstaden, Hasse, Birgitt och Felix åkte hem och tog med sig Carro. Att Jossan flyttade blev faktiskt lite jobbigt, även om Stockholm inte ligger så långt bort, men tårarna kom i alla fall, även fast jag vet att vi ses snart, kanske till Helgen. Men det känns liksom så konstigt bara, det är nu det börjar märkas att man tagit studenten, tagit stegen ut i livet. Hejdå kan man säga på många olika vis, oftast är det ändå lika jobbigt. Inte så jobbigt om man vet att man faktiskt KAN se personen nästa dag eller nästa vecka men om man inte riktigt vet när det ska finnas tid att träffa den personen igen, det är då det börjar bli jobbigt. Eller om man vet att man itne kommer se personen mer eller om det är personer som man alltid är van vid att ha nära, bara en bit bort i ett annat hus som inte längre ska bo i det huset utan dra vidare längre bort, till ett annat hus. Det är sådana hejdå jag absolut inte gillar, finns inget värre:/.


Till råga på allt detta också så är det mkt att tänka på just nu. Jag vet inte hur jag ska göra, jobb, gesäll, resa.. det är svårt och jobbigt speciellt när det bara är jag som kan ta de riktiga besluten om hur jag vill ha det.

Men till helgen får jag i alla fall träffa min vitaminkick Josefin Eklund! Sedan får jag också träffa de flesta från klassen hoppas och tror jag, jag behöver det! Cityfesten blir det så klart, det är där vi befinner oss ;)