Missing peaces


De senaste dagarna har det slagit mig vad mycket och många man saknar egentligen men som man kanske itne tänker på hela tiden men sen slår det en.

För några dagar sedan satt jag och saknade Malin, så kom hon hem och det var så skönt att se henne. innan dess saknade Jag Hasse, Birgitt och Felix efter att dom hade åkt. Hela tiden saknar jag de vänner som jag itne träffar längre eller så ofta som t.ex. gamla skolkamrater eller släktingar. Jag saknar syskon och familj när jag inte har sett dem på ett tag. Jag saknar vissa ställen som Cypern, Österrike, London, Kiruna, Gävle, Göteborg, Stockholm m.m. Jag saknar visa tider som man vart med om t.ex. vintergatan, lite av tallåsen, Tiden man var liten, tiden i Sillerbo, tider med vissa personer och speciellt nu saknar jag tiden i gävle. allt runt omkring som vi gjorde. Inte bara skolan utan allt, varenda liten minut, friskis&svettis, pokerkvällar, mys&pys, bus ja allt. Man kan sakna någon redan från första stunden man säger hejdå om man vet att det kanske tar ett tag innan man träffar personen igen som när jag var på cityfesten och träffade alla där, så fort jag sa hejdå saknade jag dom. Eller speciellt tydligt var det på studenten, på natten när jag kom hem saknade jag alla så som om jag inte hade träffat dem på jätte länge. Eller som när jag åkte från Stockholm nu saknade jag mina äventyr med Josefine, "återträffen" med Anna. Det är svårt att få med allt här och nu eftersom det faktiskt är himla mycket.

Sedan kan man sitta och prata med någon och de säger de där orden som att "jag saknar dig" och då slår det en att den här personen längtar jag grymt mycket efter han/hon måste jag se till att träffa snart och i bland kan det till och med komma en tår för det var så länge sen eller för att avståndet är för långt. Det kan också komma mycket skratt då man kommer på vad mycket tok man gjort med just den personen:). Kort är också något som kan få känslorna att flöda, på bra och dåliga vis. Som i går tittade jag på kort från balen, gud vad jag saknade alla! Sedan såg jag ett kort på Linda B och mej på balen och kände ännu mer och i dag när jag pratade med henne sa hon just det, "Jag saknar dig". De orden behöver man höra i bland, då vet man om vänskapen är ömsesidig och om den är riktig.


Det är sjukt vad mycket man kan sakna och tänka, men man ska vara glad för det man har också. Jag är så glad för alla mina vänner, för den tiden på vintergatan då jag fann vissa. Tiden i Gävle då jag fann jätte många vänner, alla sommrar med släkt och vänner då man bara har umgåtts. Jag är glad för allt det, det är jag och jag vet att om vänskapen är äkta kommer den hålla livet ut, även om man iten pratar och ses varje dag men man vet ändå vart man har varandra och det är huvudsaken och att man vet att personen finns där om man behöver.


man saknar ju alltid sånt man inte har, men man ska vara glad för det man har och det man fått vara med om i stället. Tiden går alltid framåt :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0