Redhead on tour

Klong phon. Byn som han kallar hem. Byn där ingen pratar engelska förutom hans söta granne/kusin, en tjej på 18 år. Annars pratar alla thailändska och tycker det är en självklarhet att jag ska förstå vartenda ord de säger. Jag gör så gott jag kan men brukar tänka för mig själv "ska jag prata svenska med er med och tycka att det är en självklarhet att ni förstår vad jag säger?" Fast samtidigt så förstår jag vilken tur vi har i Sverige som har en sådan bra engelskaundervisning i skolan, de har dom inte här.

 

Här är jag uttittad till tusen, jag känner mig alltid obekväm när jag kliver utanför dörren till hans hus. Ibland undrar jag om de vet vad hyfs är här. Ser de något ovanligt (som jag då är i denna by) och det är något de vill titta på så kommer de att göra det. De kommer titta, stirra och till och med vända sig om för att titta lite till. Man kan känna sig som en världskändis i denna situation, jag skulle inte trivas som kändis i så fall, jag blir alldeles för obekväm när folk tittar såhär. Ändå älskar granntjejen, han och mamman att ta med mig runt och "visa upp" mig. Så grejen är att de tittar inte för att vara otrevliga eller för att döma. De tittar för de undrar vad jag som inte är Thai gör i denna by, hur jag hittade hit och om det är såhär en äkta farang(icke thai) ser ut. De tittar alltså av nyfikenhet och tycker egentligen det är jätteroligt att det kommer något nytt hit, så länge inte alla turister hamnar här ;). Men i Sverige är man upplärd att det är fult att titta och stirra. Tittar man eller stirrar för mycket så är det nedvärderande. Inte så konstigt att jag då känner mig obekväm i denna sits, jag är inte upplärd att man gör såhär.

 

Att vara här är annars skönt. Inga turister, inte särskilt mycket att göra, ingen stress. Sova, duscha och äta god hemlagad thaimat är det enda jag "måste" göra. Okej, mina närmaste vänner vet att jag inte alls tyckt det varit skönt att vara här förut. Jag har inte uppskattat det mer än någon timme sedan har jag klättrat på väggarna av rastlöshet. Denna gång är annorlunda, jag vet inte varför.

 

Tidigare har jag tyckt allt varit jobbigt här, allt. Till och med att sova och gå på toaletten har varit jobbigt. Även fast jag kan klara av det mesta så kanske jag varit för bekväm för detta förut. Sova under myggnät på en madrass med en fläkt, bli väckt av tuppen kl 6-7 varje morgon, äta thaimat till frukost där ingenting är rensat från ben utan det är upp till var och en att göra det, Duscha i en slags sarong och hälla hinkar med vatten över sig, kallt vatten. Detta är faktskt skönt på morgonen men inte alls lika roligt på kvällen. När man sedan gjort detta kan man gå och lägga sig och titta på tv igen om man vill, sova om man vill och det spelar ingen roll om du ligger hela dagen. Sedan pratar alla thai och även på tv:n, så jag förstår inte ett skvatt.Att det sedan inte finns någonting alls att göra gör inte klättrandet på väggarna bättre. Allt detta är väl ganska så tvärtemot Sverige och kanske har jag inte klarat av det förut pga av det. Men jag har gjort det ändå, jag har bott här flera dagar i sträck men ärligt så har jag aldrig riktigt njutit av det förän kvällstid då det är mat, dusch och sen sängen som gäller.

 

Antingen har jag vant mig eller så har jag lärt mig att ta vara på detta med och inte vara så bekväm, jag menar jag överlever ju, jag har allt man egentligen behöver. Jag får helt fantastisk mat, jag har en dusch att bli ren i, jag får gå runt i haremsbyxor hela dagarna, jag får faktiskt ligga i sängen hela dagen om jag känner för det. Och förstår jag inte vad de säger när de försöker prata med mig så kan jag inte göra mer än mitt bästa.

 

Jag har varit här två nätter nu utan att klättra på väggarna. Klart jag känner mig väldigt oaktiverad och berättar för dom här att i Sverige kliver man upp och tittar sedan knappt åt sängen förän det är dags att sova på kvällen. Men det är bara att acceptera och ta var på det som är här och nu, såhär gör man här!

 

Men ja, jag vet att om någon skulle fråga mig så skulle jag inte tacka nej till ett GRIT-pass, en promenad eller något litet måste att göra.. Men här finns ingenting jag måste göra mer än att leva, det är bara att acceptera, njuta och känna sig lyckligt lottad att få ta del av detta. Och denna gång kan jag faktiskt känna så, denna gång kan jag ta vara på detta och inse att jag har det jag behöver för att överleva, såhär gör man här och här är jag nu.

 

 

ps. saknar självklart kontakt med världen, kontakt med min familj och mina vänner. Men det blir inte så mkt fler dagar här, jag SKA ha tillgång till skype på julafton. Det är konstigt att det snart är julafton och jag är här.. ds

 

Jag kanske alltid nämnt hur svårt det är att boka biljett från Thailand och hem, men de är lika svårt åt andra hållet.. Det är en osäkerhet och rädsla som uppstår och stoppar mig. Jag vet att "om dina drömmar inte skrämmer dig så är de inte stora nog" men jag skulle behöva en spark iväg, en klapp på axeln eller bara nån som satt bredvid och sa åt mig att sluta fjanta mig och fråga vad jag är så "rädd" för.. Det finns inget att vara rädd för!

Men jag är expert på att vrida på allt, det finns tusen olika vinklar på en enda situation. Jag tänker för mycket och tänker tills jag känner mig alldeles tom.. Suck!