Don't count the days, make the days count

En fartfylld helg med besök av moster och hennes man, extrajobb och lite sömn. Det är skönt att det händer saker, allt blir så mycket lättare då. Nu åker jag snart ner till Sthlm för att söka jobb, jag vill ha jobb NU. Vad som helst och jag börjar gärna imorgon, Ljusdal, sthlm spelar ingen roll men jag vill bara kommai gång nu. Jag har egentligen inte jobbat sen december, bara lite strödagar här och där så nu är jag rastlös och jag vet att med rutiner blir allting bättre. Jag ska inte bara åka ner för att söka jobb, jag ska även träffa min kära lillasyster. Hon som jag längtat massorefter och som ringde ofta och frågade när jag kom hem. När jag väl landade på arlanda så träffade jag henne en timme eller två sen skildes vi igen, fyra månader räckte liksom inte?
 
Ett samtal med vänner och han i Thailand, ÄNTLIGEN! Jag är så tacksam för telefoner, utan samtal skulle jag gå under. Klart det alltid är ledsamt när det är dags att lägga på och man hör allt om hur det är där (hur jag hade det för en vecka sen) men samtidigt vet jag att jag kan ringa så fort jag behöver höra en röst. Jag är ändå alltid lugn efter ett samtal från Railay, få höra deras röster och få höra honom säga "I miss you"  och jag blir varm i hjärta och själ.

Från ett ställe fyllt av kärlek till ett annat

Som många av er vet befinner jag mig nu på hemmaplan igen, Ljusdal, Sverige. Och som många av er vet har jag varit dålig på att uppdatera här men det beror på att jag faktiskt inte kommit in på bloggen överhuvudtaget så jag gav liksom upp.. provar igen nu.
 
Jag tänker inte göra något långt inlägg (just nu) om tiden på Railay och allt runtomkring. Allt har sina positiva och negativa saker såklart, men jag ångrar verkligen inte att jag åkte dit och stannade så länge, det hade kunnat blivit längre än så och jag kommer åka igen. En del av mitt hjärta finns där nere..
 
Jag är såklart jätteglad att träffa och prata med alla hemma, ingen tvivlan om saken. Jag förbannar ofta "mitt liv" för att jag hittade mitt paradis och blev kär på andra sidan jorden, klart jag gärna hade velat att allt detta hände närmre Sverige men man kan liksom inte planera sånt, tyvärr. Resan hem var den värsta jag gjort någonsin.. bara att boka var det värsta jag gjort på länge. Bara bestämma en dag då mitt liv därnere skulle pausas, då jag inte skulle kunna se dessa människor, leva detta liv och främst av allt inte kunna se eller röra vid honom mer. Jag är glad att telefoner finns och att det inte är fasligt dyrt att ringa tillThailand men det inte i närheten av samma sak. Jag skulle liksom bestämma en dag då detta skulle sluta för ett bra tag framöver, det låg på mina axlar. Klart jag tänkte att jag får ju träffa min familj, mina vänner och de jag älskar hemma och jag lämnar inte detta för alltid. Men det hjälper inte alltid. Det gjorde ont, sjukt ont.
 
Det är svårt för folk att förstå, jag har svårt att förstå själv och jag önskar ingen detta på ett sätt eftersom det gör så ont. Jag älskart mina vänner och min familj som försöker förstå.. Det är viktigast för mig, att man försöker sen förstår jag att detta inte går att förstå om man inte varit med om det själv. Samtidigt som mitt hjärta är helt av att ha min familj och vänner nära så är det samtidigt halvt för att jag lämnade honom och inte har honom eller mina vänner där nära alls.. konstigt va?
 

Semester i krabi

 
Mopedtur, samtal om livet och allt därtill,  en trevlig middag med hans bror, en natt utan jobb och onödiga diskussioner, semester i Krabi town för oss båda. Jag har semester hela tiden, jag vet men det här var semester från all drama på Railay, semester för huvudet och själen.
 
Dagen därpå åkte vi på utflykt till hans hem, där har jag varit förr men denna gång var hela familjen hemma. En liten by utan turister där det inte pratas någon engelska alls. Där blev jag placerad i en kudde på golvet medans hans mamma visade mig foton från när han var liten fram tills han var 18 år, hon berättade saker om varje foto, jag förstog ingenting men log och nickade. Hon fortsatte prata.
 
Han hade saker att uträtta och tyckte då att det passade sig att jag umgicks med hans mamma även fast han visste att hon inte pratar engelska och min thailändska är minimalisk. Men så gör man här. Hans mamma tog mig sedan på en promenad i byn, pratandes hela vägen och i varje hus skulle vi in och säga hej och prata, jag log mest hela tiden då jag inte förstog någonting. Och mat, hela tiden fick jag frågan om jag var hungrig och även om jag sa nej så kom de med frukt, kakor eller snacks. Som om inte det var nog så lagade hon till lunch till henne och mig och nästan tvingade mig att äta, det var längesedan jag varit så himla mätt. Men allt handlar om mat här nere, tro det eller ej. De första någon frågar när man möter någon är "kin kao leo?" vilket betyder "ätit redan?". Säger man nej har de alltid något att ge en. Jag undrar hur alla kan hålla sig så smala här nere då se äter jämt. 
 
Efter min lunch var det dags för tupplur enligt mamman då hon skulle åka iväg och jobba. Men den tuppluren blev inte lång då det var dags att åka hem, hem till Railay igen. Mamma kom då farandes på mopeden med frukt och juice att ta med oss, så jag inte var hungrig sa hon. Att säga nej när någon erbjuder mat här nere kan oftast tas som förnedrande, tacka och ta emot, ät.
 
Att komma tillbaka till Railay var på sitt vis skönt, som att komma hem efter en semester. Lättad att se alla och ha folk som förstår en runt sig men tråkigt att vara tillbaka i gamla vanor.

Att njuta av det fina

 
För många tankar gör att min kreativitet till att skriva sakta stängs av. Jag har så mycket att berätta, så mycket att dela .. Jag skulle kunna skriva en bok om allt här, som jag sagt förut så är det alltid dramatik här. En dokusåpa som utspelar sig här på Railay skulle bli en storsäljare. Det tror man inte när man kommer hit som turist i några dagar. Oftast uttalas orden "fridfullt, vackert paradis med mycket att erbjuda". Jag håller med till fullo, jag älskar Railay och allt därtill men allt man får veta när man bara umgås med de lokala folket, hör deras historier, ser deras personligheter och beteenden, går på djupet, under ytan så utspelar sig något helt annat än det som turisterna. Ibland tror jag varken mina ögon eller öron. 
 
Oftast är Railay för litet men det finns tillfällen då det är för stort, jag vet inte vad som är värst. 
 
Men för mig är Railay ändå bland de vackraste ställen jag vet, Jag älskar Railay!

fantasi..

Jag kommer knappt at internet nufortiden, vet inte om det ar min telefon som gett upp? Nu spenderar jag pengar pa ett internetcafe nar jag egentligen inte har pengarna for det men jag vet att jag varit osynlig allt for lange och de manniskor som betyder och bryr sig da blir orolig att nagot hant. Men icke, jag star kvar har pa Railay med mina fotter stadigt pa jorden, vissa skulle se dessa dagar som Same, same.. Det gor jag med ibland men nagonstans ar alla dagar olika.
 
Jag lovar att gora ett langre inlagg sa fort jag kan, nu ska jag skynda att svara pa alla mail. Sedan leva i dramatikens varld har pa Railay aterigen, for drama finns det gott och val har..
 
Jag kan titta pa bilder av alla hemma och le, jag kan lyssna pa latar som far mig att tanka pa hemma och falla en tar, jag kan blunda och latsas att jag har er alla hemifran har med mig.. da mar jag som bast!

Allt gott har ett slut?

 
Jag har fått mitt hjärta krossat förr, inte första gången jag blir sårad.. Vare sig det är av en vän eller någon mitt hjärta slår lite extra för så har tårar runnit ner för mina kinder många gånger.
 
Nu gör det ont, riktigt j***a ont. Tårarna rinner om vartannat, emellanåt kastar jag saker omkring mig, slår i väggen och skriker av ilska och frustration. Att få tankarna på annat och låta sömnen ta över är bara att glömma. Hunger känner jag inte av, jag försöker tvinga mig själv att inta någon slags föda så gott det går men även det är svårt. 
 
Jag försöker hitta någon att prata med, någon att luta mig mot och som torkar mina tårar.. Men de vänner jag har här är killar och deras sätt att lösa problemet är att ge mig en öl/drink för att glömma. Jag provade och det funkade inte... Den enda vän jag har här av det kvinnliga könet, som faktiskt förstår mig befinner sig just nu 2 timmar bort och okontaktbar. Jag hade han, nu har jag mig själv, jag är ensam.
 
Jag saknar min bästa vän, min familj, alla de som stöttar mig och känner mig.. Aldrig förr har Sverige och hemma känts så långt bort, just nu kan jag inte ens ringa.. Tidskillnad. 
 
Vad hände? Varför? Hur blev det såhär? Vad gör jag/vi nu?
 
Jag behöver en axel att gråta mot, en kärleksfull kram, diskussioner om kärlek och män men framförallt höra orden:
-det löser sig, allt kommer bli bra igen och du är världens bästa tjej glöm aldrig det, låt ingen stampa på dig eller ditt hjärta!
 

Fast i ett paradis

För en vecka sedan gick mitt plan hem till Sverige, jag tog mig inte ens ner till piren för att ta båten mot flygplatsen. Packat och klar stod jag och väntade på att han skulle komma och åka med mig till flyget, men det gick inte, jag kunde inte.. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer kunna lämna det här stället, speciellt nu när jag inte har någon hembiljett.

Men jo, allt är inte guld och gröna skogar här jämt, allt är inte positivt och de rosa molnen jag oftast går på försvinner ibland. Förståelsen för andra människor är ibland svår och speciellt när man är av olika kön. När man då också är två personer med två helt olika kulturer, religioner och språk blir det tufft ibland. Men för att förstå varandra måste man leva i den andre personens vardag ett tag, se hur denna lever.. Jag har gjort det ett tag nu och förstår, men han kommer aldrig förstå mig, inte om han aldrig sätter sin fot i mitt land, med min familj, mina vänner, min vardag, mitt liv.. Han kan försöka och jag kan berätta men han kommer aldrig förstå till 100%...


Fångad av en stormvind

Regn, vind, storm och åter massa regn. Hade detta varit för två månader sen under min backpackingresa så hade jag svurit åt gudarna och dansat för att få solen tillbaka. Just nu gör det inte så mycket, jag är inte här av samma anledning nu som då. Jag är inte gjord av socker och när regnet kommer blir alla genast kall och vi kurar ihop oss för att ge den värme vi har, största delen kommer från hjärtat.

Kreativiteten flödar men blir inte så sysselsatt som den borde, då sätter den sig i huvudet och tankarna går hit och dit, virrvarr av tankar, åsikter och känslor. Hjärnan och hjärtat samarbetar allt för sällan. Det den ena tycker är fel tycker den andra är världens bästa ide, precis som med människor. Men hur rolig vore världen om vi alla var likadana? Tyckte och tänkte likadant? Enligt mig vore det inget vidare alls, även om man ibland skulle önska att det var lite så när förståelsen för andra människor inte riktigt finns.

Här sitter vi alltid en klunga människor, minst fyra stycken och diskuterat livet och allt runtomkring. Vi kan sitta i timmar vid frukost för att sedan möta upp några fler för lunch och fortsätta konversationerna. Jag älskar det, jag älskar att ta del av andra människors livshistoria och att sedan dela min med andra. Oftast slinker en eller två öl ner och vi avslutar inte dessa konversationer förän sent, runt midnatt. Alltid på samma ställe. Stället vi alla trivs bra på, där det sprids så mycket värme och glädje, där jag faktiskt blivit erbjuden att jobba och delta i att sprida deras värme, där jag kan sitta i timmar och bara titta och le.

Ja, det är stället där han jobbar. Han som en gång snurrade till hela min värld, han som dök upp från ingenstans i mitt liv, när jag hade helt andra planer och idéer. Som fortfarande snurrar till det en hel del för mig och mitt virrvarr av tankar och känslor.. På gott och ont. Kanske lever jag i en bubbla, en fantasi just nu men jag tänker leva i den så länge jag kan och i denna bubblan kan jag sitta och njuta av hans leende, ögon och värme i timmar, för alltid!


Sol i sinne

Solsken i Bangkok, solsken i krabi så jag pustade ut lite.. Skulle allt bara bli skräp så hade jag vädret med mig och jag kunde ligga på stranden var dag, äta gott och träffa mina vänner på kvällarna. Så stannar bussen i Ao Nang, inte långt kvar nu och jag var pirrig men lättad att snart vara framme. Sätter mig i båten efter väntan på att vågorna ska lugna sig lite, 5 meter ut på havet, 5 meter närmare railay öppnar sig himlen och det börjar ösa ner, båtresan tog dubbla tiden och väl framme på hotellet är jag genomblöt och börjar få kalla fötter igen, vad är det jag håller på med? Now or never, nu är jag här! Mina kalla fötter försvann lite då jag fått lite sömn och fått träffa ägaren av hotellet, han sprang mot mig och gav mig världens kram och hälsade mig välkommen, en del av min klump i magen försvann.. Men jag hade det värsta kvar.

Några timmar senare när baren öppnat och jag vet att han och alla de jag känner jobbar smög jag mig ner i byn, mitt hjärta pumpade i dubbla slag och jag har aldrig varit så nervös. Hur skulle de reagera, hur skulle han reagera? Det här var verkligen ett avgörande ögonblick. Jag rundar hörnet och ser två av mina vänner på baren där han jobbar. De blir så förvånade men välkomnar mig med värme och öppna armar samtidigt som han kommer gående i hörnet på baren. Han stannar till kliar sig i huvudet och tittar på mig, det enda han får ur sig är "what?!" och sedan går han raskt mot mig och ger mig den längsta, varmaste kramen. Drar med mig in till baren och sätter mig ner och bara tittar häpet och säger saker som "I can't believe you are here, I'm so happy to see you again, are you for real, you are really here sitting next to me!". En välkomstdrink från mina vänner och vi skålar, Joi tittar på mig och säger:
"welcome home Nina"

Jag blir varm i hjärtat och lättnaden kommer över mig, jag ler och tittar på Tiff och säger:
"Yes I'm really back, sitting next to you here on Railay, I'm home"


Home is where your heart is

En flygresa, 10 timmar från mitt hemland och ytterligare 4 timmar från mitt hem och den största delen av mina närmaste. Än återstår ca 2-3 timmar innan jag kommer kunna slänga av mig väskan, andas ut i mitt andra hem och tillsist överraska och krama om de människorna som är mina nära här, de som tagit en plats i mitt hjärta på olika vis. Jag lämnade en bit av mitt hjärta här för en månad sedan och som min mamma sa "lämnar du något på ett ställe betyder det att du kommer tillbaka".. Så här är jag!

Så tillbaka i landet med de leende människorna, starka maten och den knackiga engelskan. Snart är jag åter på en av de bästa platser jag vet, Railay! Denna gång utan någon av mina systrar som var med mig här tidigare, det kommer kännas konstigt.. Ibland undrar jag vad jag håller på med? Men jag vet vad jag gör, det är bara inte likt mig alls och det är en ny upplevelse på sitt vis, hur det går återstår att se men när jag är hemma igen är jag förmodligen lite mer erfaren, vet lite mer, kan gå vidare eller håll kvar och jag känner mig förhoppningsvis mer färdig och kan då fokusera på mig, mitt och alla hemma.

Jag försöker att inte tänka så mycket, inte ha så stora förhoppningar även fast jag innerst inne har det men jag är faktiskt också medveten om att det här kan bli två jobbiga, hårda veckor men det är två veckor, ingen livstid och inte heller en hel sommar/höst av bara grubblande. Nä hellre ångra något man gjorde än något man inte gjorde!


Saknad..

I remember tears streaming down your face
When I said "I'll never let you go"
When all those shadows almost killed your light
I remember you said "Don't leave me here alone"
But all that's dead and gone and past tonight.

Just close your eyes
The sun is going down
You'll be alright



Se dig om..


Som nåt som stod för nåt vackert, men som tappar sin glans?

Är det för sent att rätta till
Är det för sent att börja om
Är det för sent för ett påkommet svar





Vilse i pannkakan

Det har nog aldrig hänt förr, denna vilsenhet som dykt upp..


Krokig väg

När saker inte riktigt blev som man trott och väntat sig. Egentligen små, små ting men alldeles lagom stora för att tappa modet för en sekund, ledsna och undra.. Inte tillräckligt stora saker för att kasta telefonen i väggen, slå huvudet i kudden och skrika m.m. Men ändå något att reagera över, SUCK!


Intryck.

Några dagar i stora staden fylld med kära återseenden, mormors historier och mat, strosande i solskenet, kaffe på ett mysigt fik, viktiga ärenden, återseenden som inte blir av, vänner jag saknar och inte hinner se, svar på funderingar, långa samtal med kär vän och mer funderingar. Beslut.

Detta ledde mig hem till byn en lördagseftermiddag, tåg, telefonsamtal om livet, middag med människor som får mig att känna mig delaktig, åter kära återseenden med vänner och familj (en del av de jag håller närmast hjärtat), dans till en dj vars storhetstid var under min gymnasietid (nu var han bara en kille som gjort några låtar förr och spelade dålig musik nu), fuldans, möten med människor i en bar, fina människor, fula människor man inte bör lägga energi på. Möten som leder till samtal, oväntade samtal i fullmånens sken på en brygga med spegelblankt vatten och ord som kändes opassande men ändå utalade på helt perfekt tid och plats. Tankar om mina beslut, varför man hela tiden måste göra val och vad som då är rätt och fel. Varför måste allt vara antingen rätt eller fel? Varför måste beslut alltid leda till att man väljer något samtidigt som man väljer bort något annat?

Åter till att köra de förfriskade människorna, historier om hur kvällen var ur deras synvinkel. Fysiskt är jag där, framför ratten i bilen tillsammans med vackra människor, psykiskt är jag någon helt annanstans, själv för att finna svar på mina funderingar, för det är bara jag som kan finna mina egna svar.. Ta beslut.

Intryck kan göra stor skillnad, vare sig det är kroppsspråk, möten eller ord ur en telefonlur där samtalet kommer från andra sidan jorden, där solen just går upp och en ny dag gryr medans min dag just slutar till ett sken av en fullmåne och ord som faktiskt berör (förbjudet eller icke), ord som inte kommer från landet där solen just går upp, där de förväntas komma ifrån. Nej inte därifrån utan från personen som står bredvid mig, i landet där dagen nått sitt slut och fullmånen skiner starkare än någonsin och speglar sig i det stilla vattnet..


I could offer you à warm embrace

Har något jag borde berätta, men väntar med det.. Ett beslut jag tagit, något jag känner att jag måste göra. Min familj och de närmaste vet, jag är nog inte redo att släppa bomben här riktigt än. Vet ej varför men kanske för att jag fått endel mothugg och det är klart jag själv undrar hela tiden vad jag gör.. Men ibland måste man chansa för att vinna. Jag chansar verkligen!

Men hellre ångra något man faktiskt gjorde istället för något man inte gjorde.



<3


...

Talking to the Moon Try to get to You

At night when the stars
light up my room
I sit by myself
Talking to the Moon
Try to get to You
In hopes you're on
the other side
Talking to me too
Or Am I a fool
who sits alone
Talking to the moon

I'm feeling like
I'm famous
The talk of the town
They say
I've gone mad
Yeah
I've gone mad
But they don't know
what I know
Cause when the
sun goes down
someone's talking back
Yeah
They're talking back


Stora supardagen för många, jag väljer att vara nykter och kanske svänga mina lurviga ändå för trots allt så kan jag ha hur roligt som helst utan alkohol i kroppen. Bara lukten av såprit gör mig bakis och jag pallar inte att vara bakis. En dag som bakis är en plåga, jag äter upp mig själv innifrån..

Så jag firar Valborg med fina människor, hög på leenden och kärlek, hög på livet!

Ser du något bakom molnen..

Svalkar vinden, värmer solen, ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?

:)


Call it a curse or just call me blessed..

I can be selfish
Yeah so impatient
Sometimes I feel like Marilyn Monroe
I'm insecure, I make mistakes
Sometimes I feel like I'm at the end of the road

I can get low I can get low
Don't know which way is up
Yea I can get high, I can get high
Like I could never come down

Call it a curse
Or just call me blessed
If you can't handle my worst
You ain't getting my best
Is this how Marilyn Monroe felt?
Must be how Marilyn Monroe felt?

Truth is we mess up
Till we get it right
I dont want to end up losing my soul




..Ögon visar det som läppar ej kan säga
läppar visar det som hjärtat helst vill känna..
Är man en känslomänniska kan man känna flera känslor samtidigt
precis som denna kväll var den värsta samtidigt som den var en av dom bästa.
Vissa skulle kalla det ett vrak, jag kallar det begåvad!








Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0