Redhead on tour

Tipf åkte hem och kvar låg jag. Mamma och pappa hade fått ett fint hotell att bo på av min reseförsäkring men det låg ca en mil därifrån så de flyttade istället in på rummen för anhöriga på sjukhuset. En natt var jag alltså helt ensam, ingen Tipf och ingen mamma och pappa, hemskt tyckte jag. Men desto tacksammare vart jag för att jag faktiskt haft Tipf med mig hela tiden och att mamma och pappa nu kom och bytte av honom.

 

 

Jag fick samtal och sms från mina vänner på Railay, ryktet gick runt att jag åkte in på sjukhus men inget visste vad som hänt mer. De sista de såg av mig var den där hemska natten, de var alla oroliga vad som pågick. Jag visste själv inte vad jag hade för sjukdom då, de hade börjat prata om att det var hjärnhinneinflammation och jag hade gått igenom en röntgen på hjärnan för att se om det var något mer som ställde till det. Det enda jag kunde meddela mina nära och kära var att det förmodligen var hjärnhinneinflammation. Alla skickade omtanke och styrka. Tipfs chef ringde dagligen och frågade om vi ljög(?!). Han frågade hur det var med mig, om jag verkligen var så sjuk som alla sa eller om vi helt enkelt bara flytt Railay för kul skull och gick runt och shoppade och levde gott på dagarna. Han trodde aldrig riktigt på oss. Inte ens när jag själv svarade i telefonen en dag och han hörde hur vek jag lät, det enda jag fick höra från honom var "I hope you are okey to come back here soon". Jag vet hur arg han var för att jag "Tagit" Tipf ifrån honom och att han satt där med mig varje dag istället för att sitta och häcka på baren gjorde honom väldigt irriterad. Så självklart ville han att jag skulle bli bra igen så att han fick tillbaka sin personal, mig struntade han ju egentligen i. Han brydde sig bara för att jag var hållhaken till att hans personal inte fanns på plats. Men vid det här laget visste jag ju att chefen var sådan så jag suckade mest bara när jag fick höra att han inte trodde på att jag var sjuk.

 

 

När mamma och pappa bara varit där någon dag så fick vi se bilderna på min röntgen. De hjälpte mig ut till datorn i receptionen, jag var väldigt svag, såg konstigt och kände mig allmänt yr hela tiden när jag satt eller stod upp. När de visade bilderna visade de att de hittat tecken på blodproppar i hjärnan, de pekade noga på vart blodet inte gick igenom som det skulle. Då tog de också ifrån mig mina p-piller, de sa att de var dessa som hade orsakat mina blodproppar. Tur i oturen hade jag lyckats fått en hjärnhinneinflammation som fått mig att må så dåligt att jag var tvungen att uppsöka läkare. Annars hade blodpropparna fortfarande legat där och konsekvenserna hade kunnat bli mycket värre. Så inget snack om saken, inga mer p-piller till miss Andersson sa sköterskan strängt och såg panikslagen ut när jag berättat hur länge jag ätit dom. Nu hade de alltså kommit fram till att jag hade hjärnhinneinflammation men vart jag fått den ifrån visste de ännu inte och blodproppar som funnits i hjärnan sen ett tag tillbaka. Jag hade haft en del huvudvärk på sistonde men jag hade trott att det var vätskebrist, hade inte en tanke på att det skulle kunna vara blodproppar som orsakade det.

 

 

Mina matvanor blev bättre och bättre och jag åt åtminstonde några skedar från varje måltid. Sköterskorna hade full koll på mig och var det så att jag inte åt tillräckligt så gav de mig en eller flera näringsdrycker om dagen. De kom in flera gånger dagligen och tog feber och blodtryck på mig. Försökte få mig att sitta, gå och stå men jag ville inte. De försökte på olika vis få in mig i duschen och de lyckades var gång men jag var alltid irriterad när de kom med sina olika försök, uttalanden och ursäkter. En gång försökte de med att de verkligen måsta bädda rent i sängen och då när jag ändå var uppe kunde jag duscha, en annan gång hade jag lyckats spilla näringsdryck på hela mig och de klagade då på hur smutsig mina kläder var, men håret fick de inte mig till att tvätta. Inte förän mamma suttit i timmar och borstat ut håret på mig medans jag låg på sidan, jag kunde inte sitta upp dels för att jag fortfarande hade ont och för att det tog sån himla lång tid innan allt var genomborstat. Snacka om att sköterskorna var glada den dagen jag sa att jag ville duscha håret. Fast roligast var nog den gången jag orkade mig upp ur sängen för att duscha med deras hjälp första gången. Jag åt min frukost och ringde sedan på telefonen till receptionen, när de svarade sa jag att jag ville duscha. De hörde inte vad jag sa så en sköterska kom inrusande med smärtstillande. Tipf förklarade på thailändska att jag ville duscha, leendet på den sköterskan var oslagbart och resten av den dagen var det enda de pratade om med mig att jag duschat. Renlighet är väldigt viktigt i Thailand och de är klart de förstod att jag inte orkade när jag var sjuk men för dom var det ett stort framsteg att jag ville bli ren. (Låter som jag aldrig duschade men de ville helst se mig dscha två gånger om dagen och jag själv orkade Kanske med en dusch varannan dag). Den gången jag tvättade håret själv för första gången var jag tillräckligt stark för att duscha utan en sköterskas hjälp. Att bli duschad av någon annan var verkligen något som fick mig att förstå hur vek jag var just då, att jag inte ens klarade av en sådan vardaglig sak fick mig att inse att jag var riktigt sjuk.  Jag kände mig så liten. Men den dagen när jag klarade mig själv i duschen kände jag mig mycket piggare, jag tvättar håret långsamt och känner ju att jag fortfarande är svag men om jag höll ena ögat stängt så gick det bättre.Jag hade de senaste dagarna börjat sett konstigt, lite dubbelt men jag trodde att de tvar för att min kropp var helt slut och behövde vila, hela jag. Men när jag klev ur duschen och stod där och tittade mig själv i spegeln med båda ögonen öppna så fick jag aldrig till någon bra skärpa och jag såg ännumer dubbelt. Jag tittade närmare och ser då att jag är vindögd?! Jag gnuggar och tänker att jag ser i syne, jag måste vara riktigt trött bara. Men ögonen satt verkligen inne vid näsroten. Jag skyndar mig till sängen och tänker att om jag sover lite till så är det nog bra sen.

 

 

Sköterskorna väckte mig alltid klockan 6 på morgonen första gången, sedan lyckades jag alltid somna om några timmar tills mamma och pappa kom in. När de kom ner vid 8-9 tiden så öppnade jag ögonen och frågade mamma om jag var vindögd. Mamma bad mig titta rakt fram och tittade noga på mina ögon.

-Ja, Evelina, du är vindögd?!

Det gjorde ont inombords, vad hände? Jag som började känna mig piggare och då lägger ögonen av att fungera som dom brukat? Jag frågade läkaren när hon kom in och hon gjorde några övningar på mina ögon och konstaterade att detta skulle gå tillbaka till sitt vanliga läge snart, ca en vecka kanske. Jag behövde öva på att kolla åt höger, vänster, upp och ner varje dag så skulle detta bli bra. Den kvällen grät jag och frågade mamma och pappa om jag skulle se ut såhär nu? En liten sak om man jämför med vad som hade kunnat hänt med just i det läget så var allt jobbigt. Jag var ju mycket piggare men jag trodde inte mig själv när jag såg vad som hänt med mina ögon, bara sådär. Men där var anledningen till att jag hade svårt att fokusera på saker, balansen var inte sig lik och det var därför jag de senaste dagarna kisat med ena ögat för att se bättre.

 

 

Vid detta laget hade jag börjat kunna ha gardinerna öppna litegrann på dagarna. Första veckan gick det inte, mitt huvud sprängdes vid minsta lilla ljus och för höga ljud eller hastiga rörelser. Jag kunde inte äta i början. All mat doft fick mig att må illa, jag bävade hela dagarna för stunderna de kom in med maten. Detta var nog en av de värsta tiderna för Tipf. Då hade vi ingen aning om vad felet var, han såg bara hur svag jag var och visste inte hur han skulle hantera det, han var rädd och orolig. Han försökte för det mesta att ställa upp och ge mig det jag behvde men ibland så visste han inte vad han skulle ta sig till och vart då arg och frustrerad. Jag kan förstå varför men just då tyckte jag han var dum i huvudet och skrek åt honom att lämna mig ifred. Som när maten kom in ställde han alltid maten framför mig och höjde upp sängen åt mig. När jag då sa att jag inte ville ha så sa han att jag måste äta. Jag försökte ta en tugga men en tugga tog mig flera minuter att svälja, allt växte i munnen. Han satte sig då bredvid mig och provade att mata mig istället. Jag gnällde och sa nej men försökte ta några tuggor. Detta eskalerade och han sa återigen att utan mat kan jag inte bli frisk och försökte genom övertalning få mig att äta och kallade mig för barnunge. Jag blev arg, sa nej ett antal gånger och innan det var färdigt satt han på soffan och skällde för att jag inte åt och jag låg under täcket och grät samtidigt som jag sa att han inte förstog någonting. Och skulle han fortsätta såhär så kunde han packa väskan och åka hem redan nu. Ibland lämnade han rummet och tog luft för att sedan krypa ner bredvid mig när han kom tillbaka och be om ursäkt, men han var orolig för mig och ville inte se mig såhär.

   En annan gång var en morgon då jag först vägrat att stoppa i mig maten och när han sedan tyckte det var dags att "stiga upp" efter att ha tjatat på mig om maten, inte sova mer. Då han redan var irriterad så drog han upp gardinerna och solen stog högt, ljuset skar i ögonen och huvudet bultade. Han sa till mig:

-Du kan inte ligga här i mörkret hela dagarna, bara sova och inte äta någonting. Då kommer du aldrig bli frisk, skärp dig!

Jag drog täcket över huvudet, grät och skrek åt honom att han inte förstog mig alls. Om han tyckte det här var jobbigt, vad tror han inte jag tyckte då? Och kalla mig barnunge om du vill men jag orkar inte med det här. Han lämnade rummet, med gardinerna öppna. Jag låg kvar under täcket, grät och kände mig väldigt ynklig och hjälplös, efter någon minut tassar någon in och stänger gardinerna och ber återigen om ursäkt.

-Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre, jag vill inte se dig såhär och jag vill hjälpa men vet inte vad jag ska göra, sa han.

Jag var extra känslig för allt både fysiskt och psykiskt och han var extra känslig för allting psykiskt för att han varit så himla orolig. Så det var tur att mamma och pappa kom ner och han fick lite avlastning.

 

 

Ändå när han skulle åka hem så hade han väldig ångest och frågade både mig och läkarna flera gånger om jag inte skulle orka följa med ändå. Det hade ju varit planen sen länge att jag också skulle hem under denna vecka då hela hans familj skulle ses och någon slags ceremoni skulle utspelas. När han väl åkte och vi sa hejdå så trodde vi båda att vi om några dagar skulle ses utanför sjukhuset och jag skulle vara mycket piggare. Men icke! Jag gick igenom ännu ett ryggmärgsprov där de fick ner trycket i hjärnan på mig. Dels också för att se om mina ögon skulle bli återställda efter det men också för att jag fortfarande hade en hemsk huvudvärk. Men efter det provet sa de att det var förmodligen det sista, OM jag inte hade fortsatt ont i huvudet efter det. Jag bad till gud att detta skulle vara den sista gången.

 

 

Jag gjorde inget annat än låg i sängen, tittade på tv eller kikade på telefonen. Men all ansträngning för ögonen var jobbig så att läsa långa texter gick bort. Jag rörde mig mellan min säng och min toalett och den största ansträngningen jag gjorde var att duscha. Matintaget ökade dag för dag och mamma var nu den som matade mig varje dag sen Tipf åkt hem. Mina muskler förtvinade och mina ben kändes som spagetti. Samma dag som jag legat inne i två veckor rörde jag mig utanför rummet för första gången. Vi fick då en rullstol att ha med oss och jag gick då ner till caféet med mamma och pappa. När vi gick förbi receptionen klappade sköterskorna händerna och tittade på mig och log. De hade som sagt full koll på mig och från denna dagen när de kom in för prover så påpekade de hela tiden hur mycket fräshare jag såg ut, hur duktig jag var som åt så "mycket" mat och var ute och gick i korridoren. Världens sötaste sköterskor och de alla var så omhändertagande och försiktiga. Alltid när de tog blodprov bad de om ursäkt då jag tyckte det gjorde ont.

-Förlåt för att jag gör dig illa, sa de alltid.

-Ingen fara, du gör bara ditt jobb. Svarade jag med tårar i ögonen.

De klappade alltid mig mjukt på armen när de tog blodprov eller masserade mina ben när de gjorde ryggmärgsproverna. Sånna änglar allihopa!

 

 

När två veckor gått och jag kände mig pigg igen så trodde jag att jag skulle få komma ut. De hade upptäckt vart hjärnhinneinflammationen kom ifrån och jag hade utan att veta om det blivit biten av en parasit. man brukar inte bli så sjuk som jag blev men det hade antagligen blivit så illa på grund av att jag redan hade blodproppar i kroppen. Mina svenska tolkar (Nina och Lisa) pratade ofta om hur skönt det var att se mig så mycket piggare och att de såg riktigt illa ut ett tag, de trodde inte det skulle sluta såhär bra. Jag kände mig mycket piggare och iochmed att jag orkade röra på mig mer nu så tyckte jag själv att jag var frisk nog att lämna sjukhuset. Men min läkare höll inte med, hon sa att minst en vecka till och därifrån fick vi se. Jag ringde Tipf och sa att jag kommer bli kvar en vecka till. Jag grät, jag ville inte ligga där längre. Men jag förstod att jag inte var stark nog. Men vid detta laget trodde jag aldrig att jag skulle få komma därifrån. Vilka mer prover skulle tas? Vad kunde hända? Skulle jag behöva göra fler ryggmärgsprover? Skulle mina ögon gå tillbaka till sitt gamla läge? Hade jag fått andra men som jag inte märkt av än bara för att jag ligger här hela dagarna?

 

Tankarna snurrade och nog visste jag att jag inte var stark nog än, men jag hade ju blivit mycket starkare under denna tiden och när man inte är ute och gör vardagliga sysslor och lever ett "vanligt" liv så kan man lätt tro att det inte är svårt och det är klart att jag skulle orka med det?!