Hometown glory ?

Tänker lägga bloggandet på hyllan, vila ett tag. Det jag skriver om just nu gör ingen nytta iaf, det är mest bara deprimerande att läsa om.. Jag har nog ingen inspiration alls just nu, skriver o det mina dagar handlar mest om vilket just nu är mest bara tankar, tankar, tankar. Anledningen att jag gör detta långa inlägg då? För jag vet att det är en hel hög av mina vänner och dom jag känner som hellre läser min blogg än faktiskt frågar mig bara en så enkel fråga som "hur är det?".. Så here you go!

 

Jag vill njuta av tiden här hemma nu, Jag vill vara positiv och kunna vända allt till min fördel och glädje, Jag vill skutta runt av glädje och le som vanligt, Jag vill dansa för mig själv så som jag alltid kunnat göra eller med andra och vara galen, men jag känner mig löjlig.. Vad hände med Dancing is like dreaming with your feet? Jag har så gott som kunnat ställt mig mitt på gatan och dansa förr för att jag älskar det och hamnar i min egen värld, som att drömma.. drömmer jag inte längre då? Mest av allt vill jag vara mig själv, det är mycket man vill men iblan får man det inte som man vill, men jag känner liksom inte igen mig själv..

 

Jag saknar allt, inte bara han som alla kanske tror.. jag saknar att må bra, så som jag gjorde där, jag saknar mig själv..

 

Jag tackar ALLA som står vid min sida och stöttar mig, ni som i alla fall försöker förstå mig och speciellt förstår att det här inte är lätt. Jag är glad att jag har er, utan er vore detta omöjligt. De andra som inte ens försöker förstå skulle jag vilja säga.. vad var meningen med att jag kom hem, nu är jag hemma men vad gör det? Det är inte så att jag märker av er iaf så jag hade lika gärna kunnat vara i Thailand, kunnat få vara på ett ställe där jag mår bra..

 

Jag trodde det skulle gå lättare för var dag, kännas lite bättre för var dag.. jag hade bestämt mig för de och inställning är första steget. Det hjälper inte alltid tydligen..Det här går inte, det blir bara värre och jag orkar inte hålla modet uppe varje dag längre. Varför ska jag egentligen göra det När jag har försatt mig i en situation som är plågsam? För att andra ska tro att ja aldrig faller, aldrig har motgångar och kan ta mig igenom allt med ett leende? För att andra inte ska tro att jag ogillar de i min närhet här hemma? För att jag är för stolt för att visa hur jag egentligen mår i rädsla vad andra ska tro? För att jag hellre hjälper än blir hjälpt själv? Kort sagt känns det som jag försöker hålla modet uppe för alla andra... För jag visste redan innan och vet redan att det här inte är lätt och att det är svårt att vara positiv när jag inte följt hjärtat utan låtit hjärnan tala mer, den som lyssnar mer på vad andra säger än vad hjärtat vill..

 

Jag ogillar absolut inte mina nära och kära, jag älskar dom och utan dom hade jag inte suttit här hemma nu. Och jag skulle så gärna vilja vara hemma nu, jag skulle så gärna vilja skutta lycklig genom var dag, jag skulle så gärna vilja att allt var lätt, att min älsklingsplats och ALLA människor jag håller kär skulle befinna sig på samma plats, inte på två delar av jorden. Som sagt är inställning det första steget till glädjen men erkännandet för sig själv är det första steget MOT glädjen.. och att faktiskt tillåta sig själv att inte vara på topp, det var en kär vän till mig som påminde mig om det genom att bara säga "Hur många gånger har inte dina närmaste, däribland jag ringt dig och mått pyton, gråtit och bara velat dra täcket över huvudet? Borde inte du också få göra det då?" Jo, inte är jag då superwoman iaf även om man skulle önska ibland.

 

Jag lovade mig själv i början av året att tänka mer på mig själv och inte göra allt för alla andra hela tiden. För om jag ser mig själv som den viktigaste personen för mig (utan at vara ego) så mår faktiskt både jag och folk runtomkring mig bättre.. Men har jag verkligen varit min egen första prio nu?

 

Vill verkligen inte att någon ska bli ledsen eller ta illa upp av detta, men ni är på en plats ni trivs på just nu, ni tänker på er själva just nu, ni  befinner er på en plats ni vill vara och mår bra på. Ni har följt eller följer ert hjärta.. Åtminstonde hoppas jag det, annars får ni faktiskt ta och börja göra det. Den bästa känslan som finns är när man följt sitt hjärta, för sin egen skull..

 

Jag hade en hemlängtan det har jag än, för Ljusdal är inte alls sig likt längre för mig. Ljusdal finns alltid kvar och här hinner det inte hända mycket brukar man få höra när man åker bort.. Men för mig har Ljusdal förändrats mycket och det känns inte alls som det brukar, det är inte min gata/by just nu..

 

 

Tillochmed nu sitter jag och undrar om jag borde lägga ut detta, om vad andra ska tro.. det är så lätt att hamna på det spåret, glömma sig själv.. så nu lägger jag upp detta iaf, blottar mig själv och folk får prata om dom vill, men jag vet att detta inte varar för evigt och en dag snart kan jag se tillbaka på den här perioden, klappa mig själv på axeln och tänka vad starkt gjort av mig, jag tog mig upp och mitt hjärta slår för mig igen. För den som är stark är inte den som aldrig faller, det är den som tar sig upp igen :)

 

 


Kommentarer
Postat av: Sigbritt

Så fint skrivet. Som alltid när jag läser din blogg, så trillar det flera tårar utför kinden. Kramizar till dej.

2012-10-25 @ 08:32:25
Postat av: Mamma

Jag önskar dig inte guld mitt barn,
ej heller pengar och makt.
Jag önskar dig modet att vara dig själv,
och stå för vad du har sagt.
Jag önskar dig inte en stenfri väg,
men kraften att vägen gå.
Jag önskar dig kärlek i rikligt mått,
och vänner att lita på.

2012-10-26 @ 15:39:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0