One love, One heart..

Någon har uttalat de orden i en låt, någon annan upprepade de orden många gånger på en ö i Thailand i Januari en natt. De orden har sedan hängt med på något vis.. Tillbaka på denna ö i Thailand i februari togs denna mening återigen upp och jag höll med mer då än förr när jag hörde dessa ord, något slog mig. Jag kunde inte sluta le när jag såg in i dessa vackra, glittrande, bruna ögon. Sömnlösa nätter för att få känna värmen denna människa gav så mycket som möjligt. Jag kunde ägna all min tid åt att bara se detta ljuvliga leende, för alltid! Eller?

En sista sömnlös natt, fjäderlätta steg hem från stranden, glädje, frågor om livet, ett långsamt och uttraget hejdå i en vacker solnedgång över ön och två människor som just träffats, som egentligen inte alls kände varandra, som egentligen var så olika, hade så olika erfarenheter i livet. Ändå gjorde det ont att veta att detta snart bara var ett minne blott?! Kunde inte klockan bara stanna, kunde dessa två människor inte alltid få sitta såhär och njuta av varandras närvaro. All good things come to an end, måste det verkligen det?

Vi skulle till månen sa vi.. Men vi menade inte olika sidor av månen då va?


Snälla, kunde inte klockan bara stanna, måste detta suddas ut.. Tillslut var det dax, det jobbigaste som finns, att säga hejdå! Tuppen gol, solen började bli varm och människor började vakna i sina bungalows, en helt vanlig dag för alla andra, inte för oss. Tårarna rullade sakta ner för min kind när jag såg denna ljuvliga människa ta sina sista steg ifrån mig med huvudet sänkt och blicken ner i marken. Att se honom gå därifrån, att inte veta om vi någonsin kommer ses igen, det gjorde ont! Hans steg var inte lika lätta och lyckliga som igår och dagarna innan. Jag ville bara be honom stanna och lova honom att inte åka därifrån om jag fick vara med honom. Vad var det för speciellt med denna människa? "Vissa människor kommer in i ditt liv och blåser omkull dig". Det verkar så!

Min väska var tyngre nu än vanligt, full av minnen som jag aldrig tänkte släppa ut. Båtresan var tyngre än vanligt. När båten åkte längre och längre bort och ön blev mindre och mindre så gjorde det ondare och ondare, tårarna rann och jag kunde inte förstå vad som hände med mig. Sa hela tiden till mig själv att "Nu får du ge dig, de här är bara en grej och du glömmer det fort, du har slagit i huvudet eller något, skärp dig!".

När jag kom fram på nästa ö och någon uttalade dessa ord igen (One love) betydde det så mkt mer. Det spelade ingen roll hur mycket någon annan sa det, inte ens han som intalat mig det hela tiden i januari kunde säga det lika bra som honom, han som kom in i mitt liv och verkligen blåste omkull mig med sin glädje, värme, charm, bruna, djupa ögon och vackra leende... Han som jag just lämnat.


Vad hände?
Varför?
Detta var inte min plan..
Hur kom det sig att det blev såhär?
Varför här?
Varför nu?

Jag måste tillbaka, jag måste! Jag vill veta vad meningen med detta var.. Är det här jag ska vara, är det inte meningen att jag ska åka tillbaka hem. Allt har en mening och jag tror på ödet, men vad är meningen nu, vad vill mitt öde med mig?


One love, One heart <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0