Redhead on tour

                                     

Sover fortfarande inte bra på nätterna, somnar för sent, vaknar för tidigt och ja, det går bara inte att sova. Jag tänker för mycke, på sånt som varit, på sånt som ska bli. Nervös? Ja tydligen eftersom jag inte kunnit sova bra alls de senaste veckorna. Egentligen har jag nog inte förstått de men nu är det en vecka kavr tills jag åker, jag åker inte för evigt men ändå lever jag med en klump i halsen. Varje gång en dag är slut, en utekväll är över, när alla går hem, när jag säger hejdå till mina vänner(även fast vi ses efter någon dag igen). Jag tror det är därför jag inte sover så mycket heller, jag vill inte att ännu en dag ska vara över, jag vill ta vara på den här tiden, vara vaken dygnet runt. Därför har jag haft ett extremt sug efter efterfesterså fort det varit helg, då får man umgås med folk dygnet runt, slippa ödsla tid på att sova, ta vara på tiden mer. Dock är det nog mest jag som haft det suget efter efterfester så det har inte blivit så mycket av det. Men det har blivit sena och trevliga kvällar/nätter i alla fall.

Det är inte det att jag inte vill åka, för det vill jag, VERKLIGEN! Jag ser fram emot det här jätte mycket och jag tror jag behöver det. Grejen är att det är en rätt stor grej att bara sticka i väg själv så där, inte känna någon och flytta i hop med en tjej jag aldrig träffat förut, LÄSKIGT men också väldigt kul och bra. Sedan att det ligger så himla långt från mina här i Ljusdal, Järvsö, Edsbyn, Gävle och allt, det är jobbigt att tänka på. Jobbigt att sticka härifrån när det är som roligast för de senaste veckorna har nog varit de bästa på länge, men man ska väl sluta när man ligger på topp?

Ganska ofta tänker jag hur det blir när jag kommer tillbaka, kommer allt vara som vanligt eller kommer jag vara tillbaka på ruta ett som när jag flyttade hem från gävle? Det beror i och för sig på hur länge jag blir kvar men tanken slår mig hela tiden. Allt kommer ju gå vidare här lika som jag kommer gå vidare där. Jag kommer liksom inte sakna själva Ljusdal utan folket, mina närstående, mina bekanta och alla människor som bara finns där som alltid är där och alltid SKA vara där för att det bara är så!

Jag försöker ha saker att göra hela tiden för att slippa tänka på de, mycket springa för då går det inte att tänka på något annat än att springa och ta sig i mål, det rensar bra i hjärnan. Lever med en ständig klump i halsen för som de flesta vet har jag svårt att säga hejdå, lite separationsångest skulle man kunna kalla det.

Men.. Som det kanske syns så är allt på två vis, det finns positiva och negativa sidor med allt, just nu försöker jag se det positiva!