Redhead on tour

Nu är det gjort, det där talet jag gick och var nervös för. Inte för att jag skulle prata och berätta för klassen hur mkt jag tyckte om dom utan för jag visste att denna lektionen som var den allra sista svenska lektionen skulle bli den jobbigaste någonsin, ingen skulle nog komma därifrån utan att ha minst fällt en tår. Tårar blev det, en hel hög.

Det började lite skämtsamt med Linnéa Ahlmans tal som var till klassen, men ett roligt sådant. En rolig komentar om varje person och allt stämde in så himla klockrent. Sedan fortsatte vi med Olivia, då började tårarna! Sedan rullade fler och fler tacktal till klassen in och jag kunde helt enkelt inte sluta gråta. Tur var de väl att vi hade nåra skämtsamma tal emellan så man fick hämta andan också. Jag trodde aldrig det skulle vara så jobbigt att läsa upp mitt tal som det var, jag skakade på rösten talet igenom, några få skratt för att dölja darret, klumpen i halsen låg där hela tiden och när man tittade upp på sina klasskompisar som sitter med tårarna i ögonen och vissa helt söndergråtna så är det väldigt svårt att hålla sig, det var kämpigt, konstigt var det också. Det känns tillräckligt konstigt att efter tre år ska man inte nu längre ha den tryggheten att få träffa sina älskade klasskompisar varje dag, min andra familj och många utav dom mina närmsta vänner. Hur konstigt kändes det då inte att sitta och ha ett tacktal till klassen för dessa tre år, det kändes så overkligt, det känns liksom inte möjligt att vi inte ska ses måndag-fredag jämt, hur kan detta ha gått så fort?

Jag pratade med mamma om det senast förra helgen att när jag började första året på frisör kändes det som min skolgång hade en evighet framför sig, jag ville inte åka till gävle på söndagarna i början för jag ville inte till skolan. Med denna klassen har det snabbt ändrats, nu vill jag inte åka från gävle, aldrig! Inte för staden för den är jag itne så jätte förtjust i men för de jag känner här, jag vill inte åka i från dem, inte en endaste sekund. HUr kunde detta gå så fort? vart tog all tid vägen, den där evigheten som jag såg framför mig? Allt bara rusade i väg och nu snart står vi där och är vuxna helt plötsligt, över en natt ungefär.


Det var en som jag klippte i helgen som faktiskt ingav mig lite hopp. Man säger ju alltid att man ska ses så blir det inte av och sånt, men vi ska fortsätta. Det finns faktiskt folk som fortsätter ses. Hon berättade att hon hade sitt lilla tjejgäng som hon umgicks med nu som hon hade umgåtts med på gymnasiet och även fast de alla hade familjer så kändes allt precis som när de umgicks på gymnasiet. De första åren hade de tappat kontakten men när allt hade lugnat ner sig och alla hade börjat stadga sig så hade de tagit upp kontakten igen. Så tjejer det finns hopp för oss med och jag lovar, jag gör allt för att vi ska ses om ni också gör det!



Nä nu orkar jag itne skriva mer, blir ju bara snyftig av detta. Så mitt upp i mitt snyftande nu så ska jag nog försöka dra mig i väg och träna, egentligen vill jag inte, orkar inte, men de är ju bal i morn;).

Ha de bra!
Ni är helt enkelt bäst, kommer alltid vara. Min klass, mina vänner, min andra familj!